Den litterära (eller om du så vill, den akademiskt kulturella) världen verkar fortfarande vara kvar i att arbeta för att trycka ned kvinnan, och att lyfta upp mannen som förmer, som mer värdefull, som den alla ska mätas efter. Fortfarande idag 2011. Eller är det bara ett utslag av manliga moderatorers grodor?

Björn Linnell inleder ett seminarium genom att ställa följande fråga till Åsa Moberg:
– Skrev du på ett annat sätt, hade du en föreställning om att du skulle skriva annorlunda, än dina manliga kollegor?
Sedan går han raskt över till det som seminariet ska handla om, som är något helt annat (Vad är en genre? Och att lära ut det här med genrer i skolan). Och jag undrar fortfarande, såhär dagen efter, vad hade den frågan med seminariet att göra, överhuvudtaget?

Och så idag, i ett annat seminarium, när tre personer grottar ner sig i det köttigt intelektuella, totalt försvinner in i hyllningar av det repetativa, och i Tomas Berners storhet, så till den grad att moderatorn säger:
– Han hann ju aldrig få Nobelpriset. Det finns de som säger att Elfriede Jelinek fick det istället, för att hon är en tydlig efterföljare till Berner.
Då griper han in, Torbjörn Flygt:
– Jag tycker det är lite att förminska Jelinek och jag tror inte att man skulle ha sagt så ifall Jelinek vore en man.

Sen sägs det inte mer om det.
Men det kanske borde?
Det händer ju fortfarande, detta jämförande mellan könen, om personen som presterat något är en kvinna.

Författaren Kim M. Kimselius (som utkommit med inte mindre än 19 äventyrsböcker, de flesta historiska) lottar just idag ut entrébiljetter och seminariebiljetter till årets bokmässa! Besök hennes blogg för att se hur du deltar.
I Kims blogg finns även en hel del skrivtips och hon delar även med sig av sitt liv och sina erfarenheter som författare.

Tänk om alla moderatorer var så insatta i och intresserade av ämnet som Kristofer Lundström. När  Maria Sveland och Katarina Wennstam samtalar kring ämnet ”Driva debatt i romanform” lyssnar man.

Det visar sig att de tre människorna på scenen är gamla SVT kollegor. Det märks. De har suttit och pratat om brännande ämnen förr.
– Finns det några faror med att föra debatt i romanform? frågar Kristofer.
– Nej! svarar Maria. När man skriver om sexuella övergrepp, misshandel och orättvisor i samhället gäller det att ha gjort sin research väl. Det är de båda kvinnorna överens om. Men några andra faror ser de inte.

Sättet de båda skriver på är sprunget ur journalistens frustration över att alltid behöva förhålla sig neutral. Att stå där med blankt ansikte och rapportera om hemska saker när man egentligen bara vill skrika rakt ut. Båda två upplevde även att det inte finns något utrymme i media av idag för längre reportage, reportage som går på djupet. Som författare kan man frångå det lilla formatet och utforska ämnen och karaktärer, och kanske även hålla sig mer till sanningen när man använder sig av fiktiva karaktärer och inte riskerar att hänga ut någon.

Katarina känner att hon har en plikt att använda den kunskap och vrede hon har samlat på sig under åren som journalist. ”Jag har ett förlag som vill ge ut det jag skriver. Jag har läsare.” Hon anser sig inte leda debatten men hjälper till att gräva fram information om till exempel mäns våld mot kvinnor. Hon beskriver det som att hon gärna vrider upp värmen under grytan med den illaluktande soppan. Eldar på debatten med sin kunskap och överlåter till alla oss andra att ta samtalet.

– En reportageroman har du inte alltid i väskan, medan en fiktiv roman kan väcka debatt även på en semesterresa i Thailand, säger Katarina Wennstam.

/Sofie och Anna Lena

Med Eva Söderberg , Eva Susso och Sara Kadefors. Moderator Annica Carlsson Bergdahl, journalist.

Annica börjar med att ställa frågan ”Vad läste du själv i 11, 12-års åldern?” Det visar sig att samtliga i panelen har läst Kulla Gulla, Anne på Grönkulla och Kittyböckerna. Förutom Sara Kadefors vars föräldrar inte tyckte att Wahlströms ungdomsböcer var fina nog. Hon blev uppmuntrad att läsa riktiga böcker skrivna av t ex Barbro Lindgren. Men slukade, i smyg, Allers hemma hos farmor och farfar.

Just det här med att kalla böcker för ”inte fina nog” retar fortfarande Sara. Hon upplever det som att kritiker ibland dömmer ut böcker som dåliga just för att de är omtyckta av många ungdomar.

Både Sara Kadefors och Eva Susso tycker att ordet flicka klingar illa. De förknippar det med något tråkigt, kontrollerat. Att vara en passiv, duktig flicka. Föredrar att kalla de unga kvinnorna i sina böcker för tjejer.

Även litteraturvetaren Eva håller med om att ordet flicka låter lite fjolligt. För att ljuda nytt liv i ordet kallar de ändå sin forskning för ”flick-forsk” på Mittuniversitetet. Eva radar upp 15 starka, unga, kvinnor genom tiden. Från slutet av 1800-talet fram till nutid. Karaktärer som Lillan i Kattresan, Pippi Långstrump, Katitsy, och Maria Gripes Agnes Cecilia nämns.

Både Sara och Eva Susso berättar att de skriver om grupper av ungdomar, både tjejer och killar. De vill förmedla självkänsla. Oavsett kön. Det handlar om karaktärer. Även de starka är ibland svaga. Alla kan inte stå på barikaderna och vara bäst på allt.

Det blir spännande när moderatorn tar upp frågan om ansvar. Känner man ett speciellt ansvar när det man skriver riktar sig till ungdomar? Eva Susso kastar sig direkt på frågan. Inleder till och med genom att ivrigt säga: ”Får jag hugga på den?” Hon känner sig utsatt för kritikernas förväntningar. Tycker att ett allt för stort samhällsansvar läggs på ungdomsförfattarna. ”Vi uttrycker oss som vi vill!” Hon vill inte fastna i fällan. Hon är född rebell.

Även Sara Kadefors upplever det som att många kritiker har ett överdrivet behov av att tolka in saker när hon skriver ungdomsböcker. ”Det går inte att förhålla sig till kritiken.” Hon känner att hon får mer respekt för den vuxenlitteratur hon skriver. Slår dessutom ett slag för medmänsklighet. Sara är trött på att allt handlar om jaget. ”Jag ska bli stark. Jag ska yoga mig till lugn. Jag jag jag.” Det viktiga är ju solidaritet och rättivsa. Det är främst det de här starka, tjejerna vill förmedla!

Moderatorn Annica Carlsson Bergdahl är drivande och väl påläst. Hon lyfter hela seminariet. Det blir intressant och lätt att lyssna när någon håller samtalstråden och ställer bra följdfrågor.

/Sofie och Anna Lena

– Vi får se om de kommer, hör jag en mässarbetare säga när klockan är en minut i starttiden för seminariet Kanske finns det en Magnoliagenre?
Som tur är dröjer det inte länge innan Gunnhild Øyehaug och Kristina Hård äntrar scenen tillsammans med moderator Immi Lundin.

Författarna har båda två skrivit böcker som innehåller flera berättelser, flera huvudkaraktärer (lite som Short cuts); och moderatorn undrar: Många platser, många personer – hur går det till?

Kristina svarar: – Jag satte upp ett regelverk för mig själv, där jag bland annat tänkte på filmen Magnolia (och när min förläggare ringde och frågade efter genre på boken så sade jag magnoliagenre):

  1. flera händelser sker samtidigt och oberoende av varandra, men flätas ändå samman till slut
  2. jag ska skriva allt i presens, även det i dåtid – men det lyckades jag inte riktigt med.
  3. m.m.

Gunnhild flikar in: – Jag tänkte mer på Kill Bill och Mrs. Dalloway – allt händer samtidigt, även i mitt huvud när jag skrev det.
Personerna i min bok tänker på samma saker, sjunger på samma sånger etc, det är ett berättargrepp jag valt, även om det står ett litet PS i boken om att alla sådana saker är rena sammanträffanden, det är de ju inte, det är mycket medvetet gjort. Gunnhild har skrivit med en mycket synlig berättarröst, första person pluralis (berättarrösten kommenterar, i stil med vi ser).

Kristina har däremot en berättare som är osynlig: – Mitt största problem var att jag inte ville att läsaren skulle veta vilket av mina tre hon det handlade om hela tiden, så därför skrev jag hon och inte deras namn – men då kunde jag ju inte lägga in några fler/andra hon.

Magnoliagenre

– Jag var mycket ute på nätet och sökte information för att få samtidskänsla till min berättelse, säger Kristina mot slutet.
Då blommar helt plötsligt moderatorn (som jag hittills tyckt gjort ett bra jobb) ut i en pretentiös monolog, som börjar med ”Man skriver först och lever sen” och slutar någonstans vid ”kringflytande samtidskänsla”.

Sedan blir det inte något mer vettigt sagt detta seminarium, det är snart dags att bryta och ge sig ut i vimlet igen.

Katarina Kuick och Ylva Karlsson, författarna bakom boken Skriv om och om igen

Katarina Kuick, en av författarna bakom boken Skriv om och om igenYlva Karlsson och Katarina Kuick har lång erfarenhet av att leda skrivarläger och olika övrningar i kreativt skrivande. Ylva började åka på skrivarläger i 13-årsåldern, och när hon blev äldre började hon jobba där istället.
– Jag kunde inte släppa det, berättar hon på ett av bokmässans seminarier.
Precis som jag kom Katarina Kuick inte i kontakt med skrivarläger när hon var yngre. Hon säger att de inte fanns, men åtminstone var de kanske inte lika vanligt förekommande, och som ung måste man ju veta vad man ska leta efter.
Tillsammans har de skrivit boken Skriv om och om igen, en samling handfasta kreativa skrivövningar.
Idén till boken kom då ungdomar beklagade sig över att lägret var slut och att det skulle dröja till nästa sommar innan de fick skriva igen. De hade inte skrivrutinen på egen hand utan behövde övningar för att komma igång.
Därför anpassade Ylva och Katarina sina vanliga gruppövningar.
– Vi fick tänka hur övningarna skulle kunna funka för en ensam unge som sitter och skriver. Där gruppen spånar fram ett antal olika idéer som ska utgöra förutsättningen för en berättelse fick ensamövningen gå ut på att använda tärningen för att välja mellan givna idéer, för att få in slumpfaktorn, berättar Katarina.

Ylva Karlsson, en av författarna bakom boken Skriv om och om igenDärför blir det lite märkligt när de nu verkar vända sig i första hand till lärare som ska använda boken i klassrummet.
– Ska boken användas i grupp får man tänka tvärt om och omvandla ensamövningarna tillbaka till gruppövningar, säger Ylva.
Hon betonar vikten av konstruktiv kritik och respons. Många ungdomar är tveksamma till att läsa upp sina texter i början, men när de väl gör det och får höra vad som är bra växer de i sitt skrivande.
– Gå in i dig själv och visa att du inte är en objektiv bedömare. Uttryck dig som att ”För mig blev den här raden väldigt berörande i den här texten”.
Ett sätt att ge positiv respons är att plocka ut guldkorn. ”Titta hur Lotten har använt dialog här. Så här kan man börja, vad spännande det blev.”
– Plocka fram goda exempel i klassen och läs upp dem. Det visar att läraren har läst noga och hittat bra saker – det finns det alltid. Och så får eleverna ta del av varandras texter.
Efter ett tag kan eleverna hitta guldkorn i varandras texter. Då de behöva lite hjälp på vägen. Här är en lista över saker att titta efter.

DSC_2719

De bjuder på några skrivövningar från scen. Ylva tar fram en grön tygkasse.
– I den här kassen ligger något som en gång räddade livet på en person, säger hon, och tar upp en senapsflaska och räcker till Katarina.
– Vad var det som hände?
Med den typen av ingångar väcks fantasin och kreativiteten till liv.
De jobbar med att stimulera olika sinnen, till exempel att be eleverna blunda och sedan kasta ut kanel i klassrummet. När de öppnar ögonen ska de börja skriva.

För en stund blir Ylva allvarlig. I ett klassrum finns olika förutsättningar och erfarenheter, och det är viktigt för läraren att vara medveten om det.
– Vissa övningar når privata rum i folk. Det måste man vara lite rädd om, att man berör folk mycket mer än man normalt gör i en skola. Plötsligt kan det sitta en unge i klassrummet och gråta.
Det finns övningar som borde vara förbjudna, säger hon. Tänk er någon som flytt från en krigshärd som liten och ställs inför uppgiften ”berätta om det allvarligaste ögonblicket i ditt liv”.
Det får mig att tänka på Anne-Marie Körling och hennes kamp för barns rätt att slippa lämna ut sitt privatliv. Hon skulle till exempel aldrig be sina elever skriva om sitt sommarlov.

Varken Ylva eller Katarina planerar sitt skrivande. De börjar med en idé och skriver på. Därför innehåller boken inte planeringsstrukturer. De menar att när ovana skrivare får en idé vill de bara sätta igång att skriva, och för mycket planering, som att skriva synopsis eller mejsla ut karaktären på förhand, blir en hämning av den ursprungliga skrivlusten.

Christina Jutterström och Clarence Crafoord samtalar om skrivandet av sina memoarer. Och om vad man inte skriver i sina memoarer. Samtalet leds av Björn Linell.

De får bland annat prata om hur de har förhållit sig till sanningen. Clarence säger att han varit så sann som han har vågat och att alla har sin egen bild av vad som skett.

Både Christina och Clarence berättar att de skrivit ur minnet. Christina hade en vision om att skriva dagbok men det blev aldrig så: ”När mina företrädare skrev dagbok hängde jag tvätt.”

De ger oss inget recept på hur man skriver en memoar. Men båda talar om att boken skriver sig själv. En impuls leder till en annan. ”Hjärnan plockar fram minnen på natten”, säger Christina och berättar vidare om att hon skriver för att kunna ge sin version av olika händelser. Att gamla sår är läkta men att ärr kommer fram när man plockar fram minnena.

”Det finns något av en folkbildare i oss”, säger Christina. För henne har det aldrig handlat om att göra karriär, drivkraften har istället legat i att vara med och bygga samhället.

Skrivandet av böckerna satte igång processer hos båda. Skrivandet fortsätter som tankar. Efter boken.

Clarence Crafoord, Christina Jutterström, Björn Linell

Vi hade gärna hört mer om den spännande frågan Vad skriver man inte i sina memoarer? och även om hur själva skrivandet gått till. Samtalet började väldigt lovande, men förvandlades tyvärr till egocentrerad klagan. Vi hade gärna sett bättre frågor från moderatorn.

/Sofie och Anna Lena

… har ingen aning om vem Ernest Hemingway är…

Här är beviset:



En för övrigt mycket intressant författare, Audrey Niffenegger, som bl.a. skrivit Tidsresenärens hustru. Hon svarar här på gymnasieelevers frågor om skrivande, och hon blir bland annat tvungen att förklara vem Ernest Hemingway var.

Ibland kan jag tycka att det är både roligt och intressant att ta del av vad verksamma författare tycker och tänker, hur deras skrivande interagerar med deras vardag, hur de kan svettas och våndas och utöva glädjejubel när de googlar sig själva och hittar positiva kommentarer.

Jag tror man kan lära sig av det. För jag tror det är just där skon klämmer för många – när skrivandet och vardagen behöver blandas, då tar vardagen över och skrivandet sinar. Skrivandet går bra på semestern, går fint på kurser och i skrivarcirklar – men sen då?


Jag tänker dela med mig av de författarbloggar jag hittat (dela gärna med dig du med om du har några tips!), men i små portioner, och jag börjar med de två jag hittat den här veckan:

Kajsa Ingemarsson (har bl.a. skrivit böckerna Små citroner gula och Drömliv) – Alla dessa sidor – bloggen är en blandning av vardagsliv och tankar om skrivande, samt även en del svar på frågor Kajsa får från sina läsare.

Jenny Forsberg (har skrivit boken Tydliga texter) – Jennys författarblogg – Jenny skriver om kreativitet och skrivande, tipsar om böcker och artiklar.

Elizabeth Gilbert talar om kreativitet, inspiration och hur man tar itu med omvärldens prestationskrav. Klippet går att få med undertexter på bl.a. svenska.


Klippet kommer från TED.com, där kan du hitta många intressanta klipp, alla med Creative Commons-licens.

© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha