Foto: Andreas Åhs

 

– Idag ska en författare inte vara mer än författare, och det tycker jag är helt ointressant.

Kristian Lundberg (bl.a. verksam som författare, kritiker och debattör) får ofta höra att han skriver alldeles för mycket. Hur gör man det? undrar han. Och så är författarsamtalet som anordnas av Skrivarakademin Göteborg igång. Kristian samtalar med, och får frågor av kulturskribenten och skrivarkursledaren Lis Hellström Sveningson.

– Den som skriver skapar en gräns. Min upplevelse av författare är att den som skriver är författare. Varför ska man bedömas på ett annat sätt?

Lis: Vad är berättelse för dig?

– Det är en feg flykt från genrers tyranni. Genom berättelsen kan jag undfly alla kraven på sanning.

Lis: Hur blev du en skrivande människa?

– Jag har tänkt på det, jag har fått frågan i olika sammanhang. Det finns något gåtfullt i det. Det fanns ingen som pekade på det, jag gick i dyslexiklass, sen i obs-klass. I skolbiblioteket började jag läsa i ren tristess.

Kristians mamma sade: Läser man blir man galen, sinnessjuk. (Kristians mamma var själv sjuk.) Han tänkte: Ja, jag gör det, det är värt det. Är hon frisk är jag gärna sjuk. Jag fick läsa snabbt och intensivt, för närsomhelst kunde det bryta ihop och jag skulle bli sinnessjuk. Det trodde jag länge. Jag hade inga andra referensramar.

– Bland mina vänner var det stigmatiserat att skriva, det sågs som ett svaghetstecken.
I punkrörelsen var det däremot ok, där skulle man göra allt själv, och Kristian skrev texter till punkband som han drog runt med.

– Jag har ingen hierarkisk struktur; att nu ska jag skriva poesi, nu en roman osv. Innehållet söker sin form, det får bli vad det blir.

Yarden, en måste-historia

– Allt med litteratur hade förflackats för mig, allt var lika möjligt som omöjligt. Något hade hänt som jag inte upptäckt. Jag skämdes över att jag inte upptäckt det. ”Yarden” blev en berättelse jag måste skriva. Men berättelsen var inte färdig där, ”Och allt ska vara kärlek” hör ihop med Yarden, men allt var inte färdigt då heller, det blev även boken ”En hemstad”.

Kristian fick nio refuseringsbrev av Yarden, av förlag ”som talar om hur ointressant den är”. (Boken vann sedan pris).

– Den är egentligen grunden. Egentligen ska ordningen vara 1 – Hemstad, 2 – Allt ska vara kärlek, 3 – Yarden. Man skriver baklänges.

Foto: Andreas Åhs

Lis: Blir du inte trött?

– Jag blir evinnerligt trött på mig själv, människor runt mig blir evinnerligt trötta. Men nej, jag blir inte trött. Jag är nyfiken. Varje människa är en berättelse.

Lis och Kristian kommer bland annat in på att prata om klassamhället, och Lis ställer frågan: Hur ska litteraturen förändra det som sker?

– Benämna det som sker.

Lis: Vad är vanmakt?

– Vanmakt är att inte få ta plats. Att vilja det goda men bli förhindrad av ett system. Å ena sidan tillhör jag ju ett etablissemang. Jag är vit medelålders man med tolkningsföreträde. Men känslan av vanmakt har ofta varit större.

Lis: Vart tar du vägen nu?

– Jag skriver alltid på flera saker på samma gång, jag blir så lätt uttråkad annars. En dokumentär diktsamling, ”Förvar”. Och en politiskt orienterad textsamling som kommer i januari. Och lite teater.

Lis: Hur mycket planerar du skrivandet?

– När jag började skriva hade jag samma tillstånd som jag nu hittat tillbaka till; att vara fri inför min text. Om jag följer textens flöde kan jag alltid redigera sen, men om jag redigerat först så missar jag vad som skulle kunna hända med texten.

Kristian skriver en handbok om att skriva:
– Vi får lära oss att det inte är farligt att misslyckas.

Kristian tycker att det är bra med skrivarskolor, men att det är svårt att vara en bra lärare i dessa sammanhang.
– Hemligheten hos en bra lärare är att kunna avslöja varje persons språk.

Foto: Andreas Åhs

Metoden med äggklocka

– Jag skriver enligt äggklockeprincipen. Jag skriver alltid varje dag för att inte muskeln ska försvinna. Allt blir inte bra. Varje text jag skriver skriver jag 11, 12, 13, 14 gånger. Det är där disciplinen, och vansinnet, kommer in. Men utan äggklockesystemet hade det inte blivit någonting. Då hade jag varit ute och gått med hunden.

– Jag skriver femton minuter. Sen plockar jag i diskmaskinen, går ut med soporna, etc. Sen skriver jag femton minuter igen. Mellan nio och tre, sen gör jag mellanmål åt min son.

När samtalet kommer in på böckerna om malmöpolisen Nils Forsberg säger Kristian:
– Jag ville stiga in i berättelsen och skriva om det Malmö som jag inte hade tillgång till. Då vävde jag in autentiska namn.

Lis: Hur nära får man skriva om verkliga personer?

– Det var tur att jag inte tänkte på det innan jag skrev.

– Jag kommer alltid att vara i en maktposition, eftersom jag äger min berättelse. Så det gäller att öppna upp för frågor på ett rimligt sätt.

Om sanning

– Man måste bestämma sig, allt är lika sant som det är falskt. Jag redovisar. Det som blir så svart och absurt, i alla fall för mig, var att en reporter ville att min far skulle berätta sanningen om barndomen – det hade inte min far något med att göra – hur skulle det bli intressant med hans åsikt? Men han la ju bara på luren.

– Men att lägga ett obduktionsprotokoll över en berättelse blir absurt. ”Det regnade inte den 17 oktober, då måste allting vara en lögn!”. Därför skrev jag en berättelse och inte en självbiografi.

Nu kommer publiken in i samtalet med frågor:

Hur sätter man igång att skriva en bok?

– Man sätter sig ner och skriver. Det är det enda svaret som kan finnas. Och nej, man har inte alltid den tiden, men en kvart om dagen, så har man sedan en bok. Disciplinen, det är där de flesta brister. Och någon gång under processens gång så vinner självtvivlet, sånt händer. Det ingår i hantverket. Man måste bestämma sig och sedan hålla fast vid det. Som när man ska ta ett bälte i karate. Träna, och först sen kan man ta nästa bälte.

När vet man att det är klart?

– Det vet jag egentligen inte. När jag inte orkar titta på texten längre, utan går vidare med en annan text. Också där måste man bestämma sig, och så släpper man den och så får den vara som den är. För färdig blir man väl aldrig, det är en pågående process.

– Jag har alltid en god vän som följer med i mitt skrivande, som läser och påpekar, dels konkreta detaljer, men även strukturella. Sen har jag en förläggare som också kommer med synpunkter som jag tar fasta på. Ett kritiskt samtal. Vill jag att det ska bli läst på specifikt sätt – har jag inte lyckats, ja, då får jag justera in den, för jag vill ju att den ska bli läst. Det får vara prestigelöst.

 Varför dyker Job upp så mycket i ditt skrivande?

– Den obegriplighet som fanns kring min mor, och det skräckvälde som fanns inom henne. Hon skrev, brev, för att lägga fram sin sak. Jag läste och tänkte: Men herregud, det här är ju konstigt. Det var grafomani. Hon blev Job – däri fanns Job – därför började figuren Job dyka upp. Job lägger fram sin sak. Jag lägger fram min sak. Vår sak. Vår klassresa måste vara vår, och inte individernas. Men jag är ju inte Job, men det är så jag tror att jag har intresserat mig för honom. Men så är jag ju kristen också.

– Att växa upp som jag gjorde – jag fick kämpa för att bli kristen. Jag kan inte säga att den dagen, då klev jag ut och var kristen – det var en process. Men jag har varit teologiskt intresserad i 20 år.

Är man som författare en betraktare eller medverkare?

– Att vara båda är möjligt genom att skriva. Det var därför jag skrev Förvaret. Jag kan inte svara på om det är rätt eller fel. Fungerar det, är det rätt för mig. Fungerar det inte blir jag en förövare, en profiterare.

Tänker du att någon lyssnar, när du skriver?

– Ibland har jag föreställt mig faktiska människor, men när jag skriver kan jag inte tänka mig ett kollektiv som möter upp. Men jag vill moraliskt kunna stå till svars, och svara på frågor. Jag tror att många stupar på dessa frågor, som inte har något sammanhang att dryfta etiska aspekter i.

Kristian vill också uppmana till att inte ge upp när alla säger ”Ska du sitta där och skriva, vad blir det av det?”. Han tror att det är en kvinnofälla.

Foto: Andreas Åhs, bearbetning: Sofie Jansson

Erlend Loe och Mikael Niemi.
Erlend Loe och Mikael Niemi.

Arto Paasilinna och den finska humorn stod i fokus på ett av bokmässans seminarier på fredagen. Norrmannen Erlend Loe och svenske Mikael Niemi berättade om sina möten med Paasilinna, sin relation till finsk humor och hur de inspirerats. Samtalet leddes av kulturjournalisten Sanna Posti Sjöman.

För Skrivas läsare kanske det mest intressanta var när samtalet kom in på hur bokidéer föds. Sanna Posti Sjöman återberättade hur Arto Paasilinna beskrivit det då hon intervjuat honom i hans hem för några år sedan. Han bad henne att blicka ut över sjön utanför, och tänka sig hur en elefant plötsligt reser sig ur vattnet och börjar stiga upp ur sjön. Så börjar det, hade han sagt, och berättandet tar vid när elefanten stigit ur vattnet.
– Vi har en stark självcensur, sa Mikael Niemi. Det gäller att inte trycka tillbaka elefanten när den dyker upp i vår fantasi.
Att komma förbi vad jag skulle kalla den inre kritikern är en stor del av arbetet, enligt Niemi.
– Man kan ju redigera bort det i efterhand om man gör bort sig eller blir för privat. Det gäller att vara förlåtande mot sig själv, och inse att jag är som jag är.
Det är något Mikael Niemi tycker blivit lättare med åren.

Även Erlend Loe pratade om hur hans berättelser kommer till. Det är en process som löper över 2-3 år, sa han.
– Jag har lärt mig att plocka upp allt som kommer i min väg. Jag noterar mycket, tar vara på urklipp, skapar en samling.
Ur detta till synes spretiga stoff kan sedan historierna växa fram.
– Det är sällan jag börjar med en hel idé, även om det händer i undantagsfall.
Processen pågår istället i bakhuvudet och byggs sakta på medan han arbetar med annat.
– När den väl är färdig tar det ganska kort tid att skriva, för jag har redan jobbat med materialet, sa han.

Panelen försökte sig på att definiera den finska humorn. Ett viktigt inslag är att ha ett pokerface i skrivandet, att inte röja roligheterna i förhand.
– Paasilinnas sätt att arbeta med understatement handlar mycket om språket han använder. Han dämpar det humoristiska, och då blir effekten större, säger Erlend Loe.
– Det ligger en farlighet i den humorn. När man nästan inte vet om avsändaren är på det klara med om det den sa är roligt.
Mikael Niemi berömmer i sin tur Erlend Loe för hans pokerface. Norrmannen förklarar att det inte handlar om en teknik, utan snarare något som stammar ur en naturlig blygsamhet. Men även att han märkt att det fungerar väl.
– Jag har lagt märke tillatt roliga personer är på det sättet. Särskilt med finnar. De är extra mystiska och ofta väldigt dystra. Och så plötsligt kande säga fantastiska saker, sa Erlend Loe.

Magnus Montelius debuterar i år med  den politiska thrillern Mannen från Albanien, som kommer ut 7 november. Boken beskrivs som ”en roman om några livsöden under det kalla kriget och om politiska strömningar och händelser i Sverige under 60- och 70-talen. Om de som trodde på en ny världsordning och om männen som övervakade dem. Och om de som bytte sida allteftersom vindarna vände.”
Han medverkar även i den nyutkomna krimantologin Mord på önskelistan.

Utöver skrivandet arbetar han som miljökonsult, och har genomfört många uppdrag på Balkan och i de forna sovjetrepublikerna, vilket förstås varit en tillgång när han skrev debutromanen.

Skriva träffade honom på bokmässan och han delade med sig av två bra tips till de som skriver i samma genre.

Jonna Berggren med IsportenJonna Berggren har skrivit böckerna om Isporten, en fantasyserie för människor i låg- och mellanstadieåldern. Här kommer hon med ett tips till dig som skriver för barn och unga. Men detta tips skulle vi vilja hävda är ett tips som passar alla som vill skriva, oavsett ålder eller målgrupp!

I Jonnas blogg kan du läsa mer om hennes böcker (till och med läsa utdrag ur dem), och om hennes skrivande.

Under ett seminarium på Bokmässan delade Camilla Läckberg och Amanda Hellberg med sig av sina erfarenheter, och kom med råd till alla de som sitter hemma och drömmer om att någon gång ge ut en bok. Moderator för seminariet var Maria Neij. Här får ni ta del, av inte allt men en hel del, av det som sades!


Camilla: – För mig började det med en skrivarkurs för Peter Gissy, i att skriva krim. Sen, när jag hade ett manus, så skickade jag till tre förlag samtidigt. För mig hade det varit lika konstigt som att bara söka jobb på ett företag i taget om jag inte hade gjort så, men jag var tydlig i mitt följebrev med att jag skickade till flera.

Amanda: – Jag var kontorsråtta i England. Jag fick chansen att skriva D-uppsats i Sussex, jag skulle bli gymnasielärare i engelska, men jag kände; jag stannar kvar i England och skiter i det där. Jag träffade många kreativa typer och kände att wow, här var det högt i tak. Många frilansade och jag såg att det gick att tjäna pengar på det. Det går inte att utbilda sig till författare, men det är nog därför man pluggar litteraturvetenskap. Men illustratör, det kan man faktiskt utbilda sig till. Jag gick en sån kurs på lördagar, så jag kunde ha mitt kontorsjobb samtidigt. Jag blev lite chef och kunde gå ned till 80%, så jag kunde fixa illustratörstjosan samtidigt. Sen fick jag kontrakt på två böcker, och då kunde jag inte jobba på kontorsjobbet längre, så då fick jag satsa på det här. 50% illustratör och barnboksförfattare, och 50% vuxenförfattare, det är vad jag är nu. För som nystartad egenföretagare, när engelska förlagen var på semester, var det svårt att få ihop tillräckligt med jobb, och då fick jag en idé till en roman, det var sommaren 2006.

Camilla: – Min historia är nog rätt unik, jag skickade manusen på en onsdag, jag var höggravid och less på allt, på söndagen ringer ett förlag (jag hade skickat till ett litet, ett mellan och ett stort förlag) och de sade att vi har läst det och vill ge ut den! På tisdag kom kontraktet, och på fredagen kom Wille! Jag var nära på att säga: Men jag har inte tid nu, ni får återkomma om tre månader! För det var det jag varit inställd på.

Amanda: – Jag fick ganska snabbt en personlig refusering på flera sidor, som sade ungefär: Det funkar inte riktigt, men det finns något här, du är välkommen tillbaka när du mognat till lite mer. Och det kändes inte som en besvikelse utan som ett wow, och jag började titta på min text på ett annat sätt. Jag skrev om på ett par – tre månader och såg mig om efter andra förlag. Jag letade efter något som gav ut mer åt det håll som jag skrev, och hittade ett litet mindre förlag, ett som kändes som min sorts människor. Det tog två dar så sade de att de ville ge ut.

Här flikar Maria in att det kanske inte alltid går så snabbt att få sitt manus antaget på förlag, att för Camilla och Amanda har det kanske gått till på ett exceptionellt sätt.

Amanda: – Ja, många säger att det tar så lång tid innan de får svar, och då ringer de till mig, och då säger jag att det kan vara ganska bra att det tar tid, för då kan det ha tagits upp i en kommitté.

Camilla: – Jag ångrar inget jag gjorde, men jag är väldigt glad över vissa beslut, ett av dem var att jag trivdes bra på det lilla förlaget, men visste att det skulle bli svårt att nå upp till större nivåer på upplagor på ett litet förlag. Då hörde jag om det här med agenter! Jag tänkte: jag börjar från toppen, vem har Liza Marklund? Och så mailade jag honom. Han kallade mig till ett möte och sade att han ville representera mig, och då tog han manuset till bok två och gick till Forum. Det är ett beslut jag är väldigt glad över.

Amanda: – För mig är det en väldigt liknande historia. Jag kände att jag inte kunde hålla på med det här på deltid. Jag blev faktiskt väldigt inspirerad av Camilla, och jag tog också kontakt med Bengt. Han tyckte att jag skulle skriva chick lit! Jag sade tack men det är inte min grej. Men jag skickade faktiskt ett par kapitel till honom av min debutgrej, och han svarade: Du är opublicerad och jag jobbar inte med det, och det här är bara ett par kapitel, jag vill se vad du går för, du får skicka mer.

Tips!

– Det absolut bästa rådet jag fått var (och det säger förlagen med): breda marginaler! Så att det blir väldigt korta rader, och 1,5 punkters radavstånd. Vi snackar jävligt korta rader, typ 10-11 ord per rad, annars får förläggaren migrän av att läsa. Så ser det ut som en satt bok också.

    ~ Amanda Hellberg

Camilla Läckberg  Foto: Sofie SigrinnCamilla minns sin första proffsfeedback, det var på bok nummer två (Predikanten): – Jag var lite kaxig då efter min första bok, så kommer jag upp på förlaget och ser en manusbunt, och jag ser på översta pappret en massa röda markeringar och jag tänkte: Jag får nog ställa in allt för resten av dagen. Det var lite som en chock.
– Ibland blir det rätt mycket diskussioner med förlaget angående manuset, och det allra mesta är jag med på på en gång. Men ibland är det saker som jag verkligen vill ska vara med, så några gånger har jag stått på mig för att jag tycker det är viktigt för boken eller karaktären, fortsätter Camilla.

Amanda: – Jag ändrade strukturen helt och hållet på min bok. Jag hade vartannat kapitel i olika tider, redaktören sade åt mig att dela upp det i två halvor, så det blev så. Jag hade aldrig kommit på det själv! Kritikerna älskade det, men inte alla läsarna. Om det skulle bli flm/drama av det skulle man få återgå till ursprungsidén. Men man måste ta till sig av den kritik man får av förlaget, för de vet vad de gör. Jag skyr klyschor som pesten, så det får jag ta bort om förlaget hittar. Men ibland måste man få ha mer platta partier för annars blir det svårläst om allt ska vara originellt beskrivet.

Camilla: – Så har man darlings man använder hela tiden som man inte märker förrän man sitter där med korrekturet, så tack gode gud för att man får hjälp med att rensa ogräsen!

Amanda: – Jag är så inne i mitt att jag kan få rådet att jag måste göra saker tydligare. Sånt som jag inte märker för att jag kan min historia så bra, som ”det här kapitlet vet jag inte riktigt var vi är, är vi kvar på sjukhuset eller har vi åkt hem till henne?” och då kan jag få sätta ut några markörer som att hon gick förbi spegeln i hallen.

Camilla: – Korrekturläsning är en förbannelse som vilar över en författare, det är förfärligt att sitta och peta och peta, men det är en otroligt viktig del av arbetet, som är väldigt oglamoröst.

Amanda: – ”Man får inte tro att skrivardrömmen är en väg in i showbis utan att man behöver se snygg ut i honpants”, som den engelske författaren Peter James har sagt. Det här, som bokmässan, är guldkanten.

Camilla:- Jag pluggade i Göteborg, på Handelshögskolan, och gick till bokmässan varje år och tittade på de som var som rockstjärnor för mig. För mig blev sidbytet väldigt påtagligt.

Camilla Läckberg och Amanda Hellberg  Foto: Sofie Sigrinn

Amanda: – Jag har varit kulturtant sen 11-årsåldern! (Publiken skrattar.) Jag har varit på bokmässan fyra-fem gånger innan jag blev författare. Att se mina förebilder var en stor grej, det är såhär, wow! Nu är det första året som författare för mig.

– Kritiken från förlaget är ju konstruktiv, men den kan ju komma från andra håll med: läsare, kritiker, hur känner ni för kritik i tidning till exempel? flikar Maria in.

Camilla: – Jag fick fina recsenconer på mina första böcker, men sen när jag började sälja mer så sa min förläggare att jag skulle vara förberedd på mer dåliga recensioner och det stämde verkligen! Men jag känner att allt jag får av mina läsare, det får verkligen räcka. Varför ska jag bry mig om rescensioner då? När de ibland inte ens är skrivna av någon som gillar deckare?

Amanda: – Det kommer lite såhär: det blir lite debutant-boksläppsdepression, man kollar och kollar efter recensioner, men det kommer inget. Så kollar man varje dag, så på åttonde dagen kommer det, och så är den jättehemsk! Men då är det värsta gjort. Men även där, det finns en positiv sida, en god vilja i seriösa recensioner. För mig droppade det in upp till ett halvår efter utgivningen värsta hyllningar i stora tidningar. Om alla recensenter tycker samma sak, då kan jag ta åt mig lite grand. Är det lite delat tänker jag att det är bortom min kontroll, då är det en smaksak. Men ibland känns det som att recensenten inte läst boken…

Seminariet börjar närma sig slutet. Samtalet har flutit på väldigt bra, och Maria passar på att skicka med åhörarna ett tips:
– Det går att ladda ned Camillas deckarskola från hennes sajt, och Amanda bloggar frikostigt om tips och råd!
Camilla: – Det är lite den här pay forward-tanken, jag har ett deckarstipendium också, man vill ha med fler när det är roligt!
Amanda: – Alla mina bloggläsare har blivit antagna, alla fem! Det finns vissa insidertips som jag känner att hade jag känt till det här så hade jag nog debuterat vid 30 istället för 34. Men skriv klart! Alla kan skriva tre bra kapitel, men tänk på dramaturgin.

Jörgen Lind haffade vi bokstavligen talat mitt i folkvimlet på mässan:

Blir du nyfiken på vad Jörgen skriver? Du kan lyssna när han läser ett stycke – här – klippet är från en uppläsning på Göteborgs stadsbibliotek tidigare i år.

– Seminarier handlar inte så ofta om de som finns i böckerna, utan om de som skriver dem, men när det gäller deckare kanske vi går till affären, inte för att köpa den senaste Mankell, utan för att köpa den senaste Wallander, säger Johan Wopenka, och så är seminariet igång, det som ska handla om deckarkaraktärer och vad dylika sysslar med. Johan är moderator och ska leda samtalet genom att ställa frågor till Aino Trosell, Elias Palm, och Leif GW Persson.


En av de stora frågor som seminariet kretsar kring är: Hur gör författarna för att skapa minnesvärda karaktärer och profilera hjältarna i det stora poliskollektivet?

Aino börjar med att berätta om sin karaktär Siv Dahlin: – Jag ville berätta om omvärlden och samhället, lyfta fram en kvinna och visa hennes unika förmåga att lösa brott. Jag valde att göra henne outbildad, och hon är inte vacker, hon är inte ung, hon säger själv att hon är mönstret i tapeten, flugan på väggen. Hon rör sig obehindrat bland högdjuren, ingen lägger märke till henne.
Och Aino fortsätter senare:
– Tidskriften Jury gav mig pris för Om hjärtat ännu slår, som jag inte alls såg som genren thriller, och då kom genast frågan: När kommer nästa? Jag tänkte inte alls att det skulle bli en serie, men då klev Siv fram och sade: ”Men jag kan ju det där, du kan använda mig!” Men sen är det inte så som hon tror alltid. Hon hamnar alltid i trubbel; hon är orädd, men lite naiv. Siv, hon har många fördelar, men också begränsningar. Jag måste till exempel hålla undan poliserna hela tiden, annars så får både hon och jag problem… Jag vet att jag kommer att skriva fler kriminalromaner, men jag vet inte om Siv kommer att vara med då.

Leif bryter in med lite verklighetsförankring:
– Nä, det är poliser som utreder brott, det är ytterst sällan någon annan är inblandad, ibland dyker det upp någon fjärilsskådare som ska lägga sig i, men de är aldrig inbjudna av polisen.

Elias berättar att rättsläkare jobbar på uppdrag av polis och åklagare, ofta med dolda mord, som självmord, trafikolykor osv. Det är rättsläkarens uppgift att ta reda på om det till exempel rör sig om någon som hängt sig själv i bjälken på vinden, eller om det är någon som blivit upphängd. Det kan man se på grund av riktningen på fibrerna i repet, åt vilket håll det har dragits. – Det är rätt bra att vara paranoid i mitt yrke, hängning är ett vanligt fall och då är det bra att ställa sig frågan: Har han verkligen hängt sig själv?

– Jag måste ha någon form av personlig koppling mellan min karaktär och brottet, annars skulle hon inte anstränga sig för att lösa det, det är inte hennes jobb.
På frågan om varför Elias har valt att ha en kvinna som huvudkaraktär svarar han:
– Ska man skriva om en person i åldern 35-40, som är bra på sina saker och har samma yrke som en själv…
Och Elias fortsätter senare:
– Sen får man se till att inte skriva för många böcker i just den genren. Jag ska skriva tre, sen ska jag försöka skriva något annat. Det kan vara ett misstag att harva på med samma karaktär i 50 böcker.

– Varför lät du en av dina huvudkaraktärer dö? Johan ställer frågan till Leif, som svarar sakta och sakligt:
– Han blev väldigt sjuk.
(Publiken skrattar.)
– Sen så vägrade han att rätta sig efter vad läkarna sa, och då blir det sådär. Det är så livet ser ut, tycker jag.
– Alltså, ”mannen med supersalamin”, såna finns det åtskilliga av i varje polishus, män som anser sig själva vara det alltså, och det är otäckt, tycker Leif och fortsätter: — Bäckström, han är tecknad av verkliga förlagor, men det märker de aldrig, de det berör… Men det finns också fullt fungerande kompetenta poliser. Jag skriver om Bäckström för att jag blev förtjust i honom. Ett jävligt underhållningsvärde, det var inte svårare än så.

Och Leif fortsätter igen:
– Aldrig i en mordutredning att jag sett ett draget vapen, knappt ens en höjd röst, man sitter mest och bläddrar i papper, och sen är det någon som får en insikt, och det är mäktigt, va, det är då man dör av hjärtinfarkt.

Aino: – Jag måste läsa massor med deckare, utländska också, för jag är med i deckarakademin. Annars läser jag inte mycket skönlitteratur för jag hinner inte. Det som fångar mig mest är ett bra språk och att läsaren respekteras, att jag kan känna mig trygg.

– Om jag ska peka på någon genrebrist, börjar Leif, och fortsätter: Jag tycker att ibland har man en förmåga att demonisera skurken. Då blir de inte intressanta, de blir som pappersdockor. Det är samma sak med hjälten, och det finns ingen polis som lyssnar på italiensk opera, det är möjligtvis professorn i kriminologi som skulle syssla med något sånt. Svenska deckarförfattare är inte så bra på att beskriva poliskåren, men ibland får man medvetet ljuga sig fri från verkligheten för att det ska funka dramatiskt.

Leif säger också att Sjöwall-Wahlöö inte kan mycket om hur poliser arbetar, men att de är otroligt bra på att skriva trovärdigt.

Johan: – Elias, du har fått kritik för att vara väldigt exakt i dina beskrivningar av det rättsmedicinska, nästan så till den grad att dina böcker skulle kunna användas som handböcker i utbildningen. Vad har du för kommentar om det?
– Om jag skriver det jag kan väldigt trovärdigt och realistiskt, så kan jag tillåta mig själv mer utsvävningar när det gäller handlingen, svarar Elias, och fortsätter:
– Rättsläkarna jobbar tätast med kriminalteknikerna, inte poliserna. Under fem års specialistutbildning till rättsläkare [som man går efter att man gått läkarlinjen, reds anm.] får man reda på att det går inte alls till som på tv.
Den som vill läsa om en dag i en rättsläkares liv, kan gå in på Elias hemsida och hitta en text om just detta.

Författarna glider in på att tala om karaktärens betydelse för berättelsen:
Aino: – Rent generellt så är den drivande karaktären, ja alla karaktärer, det viktigaste i en berättelse, sen platsen, sen miljön.
Leif: – I den döende detektiven är han berättelsen, han är 100%, men annars kan det väl variera. Men i verkligheten är det ju inte så, men det är svårt, jag vet faktistk inte, men man brukar ju märka när en historia haltar. Och då är det väldigt enkelt, då ger man inte ut den.
Här nickar de allihop instämmande. Och Leif fortsätter:
– Människor är rent generellt mer eller mindre bra på det de håller på med. Sjöwall-Wahlöö skriver utomordentligt vissa stycken. Åsa Larsson gillar jag med, enda problemet är att hon tar kål på så mycket folk. Det jag har svårt för är sånt där myspys, med mord. Det är inte trevligt med mord.

Även Elias kommer in på att jämföra dikt med verklighet:
– Jag ville skriva en bok där jag inte skulle behöva göra ett mord vartannat kapitel för att hålla uppe spänningen, för så är det ju verkligen inte på riktigt.

Seminariet börjar lida mot sitt slut, och det sista jag hör Leif säga är:
– Jobbet kan bjuda mig på grejer som fiktionen aldrig kan, just det där att plötsligt förstår jag hur det hela gått till, den känslan, och den får du aldrig som författare av att skriva om brott. Så stor är ingen författare.

Jag lämnar seminarielokalen med ett leende på läpparna; Johan Wopenka var riktigt bra i rollen som moderator!

——————————————————————————————————————————

Leif GW Persson pratade också väldigt mycket om hur det går till på riktigt, så om du är intresserad av sånt så kommer det här:

– Det är aldrig så att när man har ett mord så har man en ensam utredare, det är en jävla massa folk inne. Fullskalig spaningsstyrka är 30 personer, det är så det går till i verkligheten. Och sen lite beroende på resurser. När det gäller fall som Anna Lind och Palme, så var det kanske 300 i spaningsstyrkan.
Det ger ju också vissa friheter, personer kan komma och gå, som Balsac och Dickens, det är en jävla massa personer som egentligen inte hör dit. Men allt det där går ju att lösa inom samma ram.

– Jag har varit med en gång om att polisen tog kontakt med Saida, det brottet är fortfarande olöst.
Poliser kan vara bra, de kan vara dåliga, vad folk inte har klart för sig, det är att det är ett jävla tryck i pannorna när det gäller mordutredningar, när man pratar med anhöriga så lägger man pannan i dystra veck av konvenansskäl.

– Jag har själv jobbat på bårhus en gång, som sommarjobb, jag ville se hur mycket jag klarar. Det får inte vara så att det jag ser blir så starkt för mig att jag upphör att vara iakttagare, det får inte gå ut över min objektivitet. Det är inte så att det är några monster, men en konstig syssla att hålla på med en sommar för en 20-åring, tänkte jag ibland, men det var så uppenbart att de som låg där var kroppar, inte längre människor, och det gjorde det lättare.

Berättarministeriet på Vimeo. alt
Berättarministeriet anordnar skrivarverkstäder för barn mellan 8 och 18 år, och har en utbredd volontärsverksamhet för att inspirera unga till berättande och få dem att få upp ögonen för det skrivna ordet.
Även de har varit på Bokmässan, och i en serie videoklipp därifrån får vi träffa författare som berättar om hur det var att för första gången hålla sin egen bok i sin hand. Fint, tycker jag.

Videoklippen finns på Berättarministeriets sida på Vimeo.

I en serie videoklipp som vi spelat in på Bokmässan har vi bett författare att komma med tips till andra skrivande människor. Först ut är Kim M. Kimselius, och hennes tips riktar sig särskilt till dig som förlägger din berättelse i historisk tid.

Och vill du ha fler tips om skrivande av Kim, så delar hon frikostigt med sig av dessa i sin blogg!

”Jag skickade till tre förlag samtidigt; för mig hade det varit lika konstigt som att bara söka jobb på ett företag i taget om jag inte hade gjort så, men jag var tydlig i mitt följebrev med att jag skickade till flera.”
~ Camilla Läckberg om debutromanen

Vi kommer att skriva mer om seminariet Så blir du författare (som det här citatet är taget ifrån) lite senare!

© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha