Författaren Kim M. Kimselius (som utkommit med inte mindre än 19 äventyrsböcker, de flesta historiska) lottar just idag ut entrébiljetter och seminariebiljetter till årets bokmässa! Besök hennes blogg för att se hur du deltar.
I Kims blogg finns även en hel del skrivtips och hon delar även med sig av sitt liv och sina erfarenheter som författare.

På sista dagen under Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, 25 september, satsar mässan på en skrivarskola med workshops, uppläsningar, tips med mera på Världskulturmuseet, mellan klockan 12 och 17.

Katarina Kuick och Ylva Karlsson håller i ett av de inledande passen med sin workshop Skriv om och om igen, som jag skrev om på förra mässan. Parallellt kan man lära sig om hur man skriver en bestseller, och senare finns bland annat pass om att bjuda in inspirationen och om egenutgivning.

Det är första året skrivarskolan hålls, och jag önskar att jag vetat om den tidigare, då jag bokat min hemresa till 12-tiden på söndagen.

Mer information om skrivarskolan hittar du på Bokmässans sajt. Hela programmet finns som en word-fil här.

Inläggen från mässan är inte slut, däremot har våra ordinarie jobb tagit över vår uppmärksamhet Vi planerar att lägga upp ytterligare 5-10 inlägg angående bokmässan, men vi får se när det blir. Till helgen kommer iaf minst ett!

Sofie Jansson håller i skrivarworkshop på bokmässan

Skriva.net:s Sofie Jansson höll i två skrivarworkshops på bokmässan i Göteborg. Ett tiotal personer trotsade de hinder som oväsendet och trängseln på mässan innebar och samlades kring Sofie i Skrivarakademins monter. Under 30 minuter fick de flödesskriva, använda sina sinnen, skriva en dikt utifrån sinnesintryck och skriva en sexordsmemoar.
– Det var skönt att få en andningspaus på mässan, sa en av deltagarna.

Jag vet av egen erfarenhet att Sofie är en mycket inspirerande och kreativ kursledare, så har du möjlighet tycker jag du ska ta chansen att gå en av hennes kurser! Det planeras en distanskurs för ungdomar också, fick jag veta, så du behöver inte bo i Göteborg.

Bokmässan har som bekant ett fantastiskt utbud av seminarier. De flesta ämnen kräver fyrtiofem minuter, men det finns också tjugominuters seminarier. Idag har jag ägnat mig åt de korta. Har stuckit min näsa i små miniversioner av någons verklighet. Tjugo minuter är verkligen kort. Inte alltid lätt att bli gripen av ämnet. Men några lyckas så klart.

Babben Larsson har skrivit en bok som heter ”Jag vägrar dö nyfiken.” Hon ägnar sin stund på scenen åt att bjuda på sig själv och läsa stycken ur boken. Man kan inte låta bli att skratta högt när hon berättar om sin maniska sida, den som gör att hon först bränt ut sig på komik och sedan är snubblande nära att göra det igen på sin hobby – hunddresyr.

Även Thomas Lerner använder sina tjugo minuter väl. ”Fånga drömmen” kallar han seminariet där han resonerar kring fenomenet om människor som bryter upp, tar makten över sina liv och sin egen tid. I boken ”Hej då, ekorrhjulet!” har han samlat historier om människor som sadlat om och genomfört sina drömmar.

I vimlet mellan de olika salarna ser jag parhästarna Filip och Fredrik stå och posera för en bild med några leende fans. Och i en monter sitter Josefine Sundström och samtalar med en moderator om sin debutbok ”Vinteräpplen”. Det gläder mig att boken fått ett fint mottagande av läsare och kritiker. Var nog inte många som trodde att Josefine, själv inte mer än två äpplen hög, skulle debutera med en seriös bok om sin mor- och mormor. ”En kändisbok var nog vad många hade väntat sig” har jag hört henne kommentera.

Korta glimtar, snabba samtal och tjugminuters seminarier kan också fylla en hel dag. Jag är inspirerad av alla nya intryck och har Thomas Lerners ord ekande i mitt huvud: ”Alla har val. Det kan vara stora eller små förändringar.”

Gamla gubbar med knarriga röster. Anna Lena tror först att det är ett skämt och att gubbarna driver med sig själva och med bilden av att äldre människor ska vara gubbiga och knarriga, men upptäcker ganska snart att det alls inte är något skämt. De är sådana. På riktigt.

Lars Gustafsson läser ”Vem bryr sig om en gammal barometer?”, en dikt som är från 1913 (tror jag, den är så gammal att jag inte kan hitta någon information om den på nätet). Det är en villanella, Lars Gustafsson tycker mycket om villanellor.

Det är också Fröding, det är också Karlfeldt, det är också Rilke.

Fredrik Lindström försöker några gånger få igång lite intressanta diskussioner om form och formlöshet idag, men gubbarna nappar inte utan gaggar på, hopplöst fast i modernismen.

Det blir uppläsning efter uppläsning med darrande stämmor.

”Unga tycker inte om att rimma?” lägger Fredrik Lindström ut som en fråga till sina samtalspartners, men han får inget gehör för sin fråga bland de andra utan tvingas försöka svara på den själv:
”Ibland skapar begränsningar möjligheter.” Och ”Det är synd att man ser så lite rim i den nya poesin,” resulterar den reflektionen i.

”Och nya lyriker intresserar sig för de gamla greppen. I dödsannonserna och scenpoesin möter formlösheten motstånd. Kanske är det som T. S. Eliot sa att ingen vers är fri för den som vill göra ett gott jobb?” står det beskrivet i seminarieprogrammet.

Först när det är åtta minuter kvar kliver moderatorn in och ställer frågor för att få in gubbarnas uppläsningar i ett vidare perspektiv.

”En dikt har ju alltid en form och ett innehåll. Du kan ju inte enbart ha en massa innehåll…” avslutar Fredrik Lindström, och jag tror ingen är klokare över nånting efter detta seminarium.

Tänk om alla moderatorer var så insatta i och intresserade av ämnet som Kristofer Lundström. När  Maria Sveland och Katarina Wennstam samtalar kring ämnet ”Driva debatt i romanform” lyssnar man.

Det visar sig att de tre människorna på scenen är gamla SVT kollegor. Det märks. De har suttit och pratat om brännande ämnen förr.
– Finns det några faror med att föra debatt i romanform? frågar Kristofer.
– Nej! svarar Maria. När man skriver om sexuella övergrepp, misshandel och orättvisor i samhället gäller det att ha gjort sin research väl. Det är de båda kvinnorna överens om. Men några andra faror ser de inte.

Sättet de båda skriver på är sprunget ur journalistens frustration över att alltid behöva förhålla sig neutral. Att stå där med blankt ansikte och rapportera om hemska saker när man egentligen bara vill skrika rakt ut. Båda två upplevde även att det inte finns något utrymme i media av idag för längre reportage, reportage som går på djupet. Som författare kan man frångå det lilla formatet och utforska ämnen och karaktärer, och kanske även hålla sig mer till sanningen när man använder sig av fiktiva karaktärer och inte riskerar att hänga ut någon.

Katarina känner att hon har en plikt att använda den kunskap och vrede hon har samlat på sig under åren som journalist. ”Jag har ett förlag som vill ge ut det jag skriver. Jag har läsare.” Hon anser sig inte leda debatten men hjälper till att gräva fram information om till exempel mäns våld mot kvinnor. Hon beskriver det som att hon gärna vrider upp värmen under grytan med den illaluktande soppan. Eldar på debatten med sin kunskap och överlåter till alla oss andra att ta samtalet.

– En reportageroman har du inte alltid i väskan, medan en fiktiv roman kan väcka debatt även på en semesterresa i Thailand, säger Katarina Wennstam.

/Sofie och Anna Lena

Med Eva Söderberg , Eva Susso och Sara Kadefors. Moderator Annica Carlsson Bergdahl, journalist.

Annica börjar med att ställa frågan ”Vad läste du själv i 11, 12-års åldern?” Det visar sig att samtliga i panelen har läst Kulla Gulla, Anne på Grönkulla och Kittyböckerna. Förutom Sara Kadefors vars föräldrar inte tyckte att Wahlströms ungdomsböcer var fina nog. Hon blev uppmuntrad att läsa riktiga böcker skrivna av t ex Barbro Lindgren. Men slukade, i smyg, Allers hemma hos farmor och farfar.

Just det här med att kalla böcker för ”inte fina nog” retar fortfarande Sara. Hon upplever det som att kritiker ibland dömmer ut böcker som dåliga just för att de är omtyckta av många ungdomar.

Både Sara Kadefors och Eva Susso tycker att ordet flicka klingar illa. De förknippar det med något tråkigt, kontrollerat. Att vara en passiv, duktig flicka. Föredrar att kalla de unga kvinnorna i sina böcker för tjejer.

Även litteraturvetaren Eva håller med om att ordet flicka låter lite fjolligt. För att ljuda nytt liv i ordet kallar de ändå sin forskning för ”flick-forsk” på Mittuniversitetet. Eva radar upp 15 starka, unga, kvinnor genom tiden. Från slutet av 1800-talet fram till nutid. Karaktärer som Lillan i Kattresan, Pippi Långstrump, Katitsy, och Maria Gripes Agnes Cecilia nämns.

Både Sara och Eva Susso berättar att de skriver om grupper av ungdomar, både tjejer och killar. De vill förmedla självkänsla. Oavsett kön. Det handlar om karaktärer. Även de starka är ibland svaga. Alla kan inte stå på barikaderna och vara bäst på allt.

Det blir spännande när moderatorn tar upp frågan om ansvar. Känner man ett speciellt ansvar när det man skriver riktar sig till ungdomar? Eva Susso kastar sig direkt på frågan. Inleder till och med genom att ivrigt säga: ”Får jag hugga på den?” Hon känner sig utsatt för kritikernas förväntningar. Tycker att ett allt för stort samhällsansvar läggs på ungdomsförfattarna. ”Vi uttrycker oss som vi vill!” Hon vill inte fastna i fällan. Hon är född rebell.

Även Sara Kadefors upplever det som att många kritiker har ett överdrivet behov av att tolka in saker när hon skriver ungdomsböcker. ”Det går inte att förhålla sig till kritiken.” Hon känner att hon får mer respekt för den vuxenlitteratur hon skriver. Slår dessutom ett slag för medmänsklighet. Sara är trött på att allt handlar om jaget. ”Jag ska bli stark. Jag ska yoga mig till lugn. Jag jag jag.” Det viktiga är ju solidaritet och rättivsa. Det är främst det de här starka, tjejerna vill förmedla!

Moderatorn Annica Carlsson Bergdahl är drivande och väl påläst. Hon lyfter hela seminariet. Det blir intressant och lätt att lyssna när någon håller samtalstråden och ställer bra följdfrågor.

/Sofie och Anna Lena

– Vi får se om de kommer, hör jag en mässarbetare säga när klockan är en minut i starttiden för seminariet Kanske finns det en Magnoliagenre?
Som tur är dröjer det inte länge innan Gunnhild Øyehaug och Kristina Hård äntrar scenen tillsammans med moderator Immi Lundin.

Författarna har båda två skrivit böcker som innehåller flera berättelser, flera huvudkaraktärer (lite som Short cuts); och moderatorn undrar: Många platser, många personer – hur går det till?

Kristina svarar: – Jag satte upp ett regelverk för mig själv, där jag bland annat tänkte på filmen Magnolia (och när min förläggare ringde och frågade efter genre på boken så sade jag magnoliagenre):

  1. flera händelser sker samtidigt och oberoende av varandra, men flätas ändå samman till slut
  2. jag ska skriva allt i presens, även det i dåtid – men det lyckades jag inte riktigt med.
  3. m.m.

Gunnhild flikar in: – Jag tänkte mer på Kill Bill och Mrs. Dalloway – allt händer samtidigt, även i mitt huvud när jag skrev det.
Personerna i min bok tänker på samma saker, sjunger på samma sånger etc, det är ett berättargrepp jag valt, även om det står ett litet PS i boken om att alla sådana saker är rena sammanträffanden, det är de ju inte, det är mycket medvetet gjort. Gunnhild har skrivit med en mycket synlig berättarröst, första person pluralis (berättarrösten kommenterar, i stil med vi ser).

Kristina har däremot en berättare som är osynlig: – Mitt största problem var att jag inte ville att läsaren skulle veta vilket av mina tre hon det handlade om hela tiden, så därför skrev jag hon och inte deras namn – men då kunde jag ju inte lägga in några fler/andra hon.

Magnoliagenre

– Jag var mycket ute på nätet och sökte information för att få samtidskänsla till min berättelse, säger Kristina mot slutet.
Då blommar helt plötsligt moderatorn (som jag hittills tyckt gjort ett bra jobb) ut i en pretentiös monolog, som börjar med ”Man skriver först och lever sen” och slutar någonstans vid ”kringflytande samtidskänsla”.

Sedan blir det inte något mer vettigt sagt detta seminarium, det är snart dags att bryta och ge sig ut i vimlet igen.

Katarina Kuick och Ylva Karlsson, författarna bakom boken Skriv om och om igen

Katarina Kuick, en av författarna bakom boken Skriv om och om igenYlva Karlsson och Katarina Kuick har lång erfarenhet av att leda skrivarläger och olika övrningar i kreativt skrivande. Ylva började åka på skrivarläger i 13-årsåldern, och när hon blev äldre började hon jobba där istället.
– Jag kunde inte släppa det, berättar hon på ett av bokmässans seminarier.
Precis som jag kom Katarina Kuick inte i kontakt med skrivarläger när hon var yngre. Hon säger att de inte fanns, men åtminstone var de kanske inte lika vanligt förekommande, och som ung måste man ju veta vad man ska leta efter.
Tillsammans har de skrivit boken Skriv om och om igen, en samling handfasta kreativa skrivövningar.
Idén till boken kom då ungdomar beklagade sig över att lägret var slut och att det skulle dröja till nästa sommar innan de fick skriva igen. De hade inte skrivrutinen på egen hand utan behövde övningar för att komma igång.
Därför anpassade Ylva och Katarina sina vanliga gruppövningar.
– Vi fick tänka hur övningarna skulle kunna funka för en ensam unge som sitter och skriver. Där gruppen spånar fram ett antal olika idéer som ska utgöra förutsättningen för en berättelse fick ensamövningen gå ut på att använda tärningen för att välja mellan givna idéer, för att få in slumpfaktorn, berättar Katarina.

Ylva Karlsson, en av författarna bakom boken Skriv om och om igenDärför blir det lite märkligt när de nu verkar vända sig i första hand till lärare som ska använda boken i klassrummet.
– Ska boken användas i grupp får man tänka tvärt om och omvandla ensamövningarna tillbaka till gruppövningar, säger Ylva.
Hon betonar vikten av konstruktiv kritik och respons. Många ungdomar är tveksamma till att läsa upp sina texter i början, men när de väl gör det och får höra vad som är bra växer de i sitt skrivande.
– Gå in i dig själv och visa att du inte är en objektiv bedömare. Uttryck dig som att ”För mig blev den här raden väldigt berörande i den här texten”.
Ett sätt att ge positiv respons är att plocka ut guldkorn. ”Titta hur Lotten har använt dialog här. Så här kan man börja, vad spännande det blev.”
– Plocka fram goda exempel i klassen och läs upp dem. Det visar att läraren har läst noga och hittat bra saker – det finns det alltid. Och så får eleverna ta del av varandras texter.
Efter ett tag kan eleverna hitta guldkorn i varandras texter. Då de behöva lite hjälp på vägen. Här är en lista över saker att titta efter.

DSC_2719

De bjuder på några skrivövningar från scen. Ylva tar fram en grön tygkasse.
– I den här kassen ligger något som en gång räddade livet på en person, säger hon, och tar upp en senapsflaska och räcker till Katarina.
– Vad var det som hände?
Med den typen av ingångar väcks fantasin och kreativiteten till liv.
De jobbar med att stimulera olika sinnen, till exempel att be eleverna blunda och sedan kasta ut kanel i klassrummet. När de öppnar ögonen ska de börja skriva.

För en stund blir Ylva allvarlig. I ett klassrum finns olika förutsättningar och erfarenheter, och det är viktigt för läraren att vara medveten om det.
– Vissa övningar når privata rum i folk. Det måste man vara lite rädd om, att man berör folk mycket mer än man normalt gör i en skola. Plötsligt kan det sitta en unge i klassrummet och gråta.
Det finns övningar som borde vara förbjudna, säger hon. Tänk er någon som flytt från en krigshärd som liten och ställs inför uppgiften ”berätta om det allvarligaste ögonblicket i ditt liv”.
Det får mig att tänka på Anne-Marie Körling och hennes kamp för barns rätt att slippa lämna ut sitt privatliv. Hon skulle till exempel aldrig be sina elever skriva om sitt sommarlov.

Varken Ylva eller Katarina planerar sitt skrivande. De börjar med en idé och skriver på. Därför innehåller boken inte planeringsstrukturer. De menar att när ovana skrivare får en idé vill de bara sätta igång att skriva, och för mycket planering, som att skriva synopsis eller mejsla ut karaktären på förhand, blir en hämning av den ursprungliga skrivlusten.

© 2019 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha