Temat för i år är Brasilien och fjorton brasilianska författare gästar mässan. Ett visst fokus kommer också att vara på  ”Röster från Katalonien” som ägnas sju seminarier.

Har ni någon brasiliansk författare ni kan rekommendera? Skriv en rad och berätta!

Själv vill jag varmt rekommendera Rum för poesi, en oas i vimlet, som ingår i entrébiljetten och där du kan få lyssna till dagsaktuell poesi från en rad olika länder.

Om du vill komma i stämning och/eller är nyfiken på vad vi skrivit om under tidigare Bok & Bibilotekmässor så hittar du inte mindre än 73 artiklar här.

Vi ses i vimlet!

Michelle Paver - Foto: Sofie Jansson – Att göra research är mycket roligare än att skriva själva boken! utbrister Michelle Paver glatt och fortsätter: Boken är klottriga anteckningar i en enda röra, och du måste på något sätt få allt det du researchat och alla dina tankar i någon form av ordning. Själv skriver jag allt för hand, och sedan knappar jag in det på en uråldrig gammal dator, sparar det på floppy-disk och lämnar över till min förläggare.

Michelle Paver har sålt 2,5 miljoner böcker, hon är översatt till 35 språk. Och hon är berömd för sin research.

– Jag vill att läsarna ska känna att de är med om äventyret, och därför känner jag behovet av att själv uppleva det som karaktärerna är med om. Researchen är otroligt viktig för att ge berättelsen liv och jag lägger in detaljer av det som jag själv var med om. Ibland kan även research ge mig nya idéer.

– Jag har utsatt mitt liv för fara på grund av research, men det var inte meningen. En gång, på Grönlands sydkust, det var sommar och efter att jag hade kollat guide-boken – inga polarbjörnar i området – så jag tog en lång promenad. Så såg jag en vit prick en bit bort, en polarbjörn som sedan reste sig på bakbenen. Jag har aldrig varit så rädd, för dem är vi ett byte. Men jag tänkte rationellt: vinden blåser mot mitt ansikte, och jag tänkte, det räddar mig, och jag vände och gick långsamt därifrån, Jag ville inte springa av rädsla för att björnen då skulle upptäcka mig. När jag var tillbaka i säkerhet igen var jag mycket arg på guide-boken, men när jag tittade närmare i den såg jag att det stod ”virtually no polar bears”. Så det är viktigt med detaljer.

Michelle Pavers tycker också att göra research är en bra förevändning från att få en skön paus från förläggarna.

Men det är bara ungefär en procent av all research som tillslut hamnar på någon av sidorna i själva boken.
– För jag vill att läsaren ska tänka själv, och inte blir alldeles överlastad av detaljer, så jag kan inte ha med allting. Men ofta ger researchen idéer till hur mina karaktärer tänker. Och jag vill inte undervisa läsaren. Ofta när jag skrivit färdigt en bok tänker jag: Ja, jag fick med precis de detaljer jag ville ha med! Men ibland, när jag läser mina research-anteckningar så hittar jag saker som får mig att tänka: Oooooh, det här hade varit så bra att ha med! Men då får det kanske bli i en annan historia. Det tar ungefär ett år för mig att skriva en barn/ungdoms-bok, just för att jag gör så mycket research, avslöjar Michelle.

Michelle Pavers vill inte kalla sina böcker för fantasy. Hon försöker alltid ge rationella förklaringar till de upplevelser karaktärerna har som är av mer andlig/magisk natur. Som t ex uttorkning, rökförgiftning, något de ätit. Det finns inget hon skriver om som är helt otänkbart.

gammalt yxhuvud - Foto: Sofie Jansson
Michelle Paver visar upp ett 6000 år gammalt yxhuvud från Sahara.

 – Jag tror inte på andar och sådana saker, jag är ateist. Men jag tror på hjärnans föreställningsförmåga. På den tiden jag skriver om, fanns det mycket färre människor, och de levde mycket närmare naturen.

– Jag kallar mina böcker för äventyrsböcker. Jag vet att det är lite långsökt att kalla dem för reality, men det är historisk reality. Inget av det som händer i dem är helt fysiskt omöjligt att det skulle kunna ske. Inget i dem skulle inte ha kunnat hänt. Det skulle vara så mycket lättare att stoppa in lite flygande hästar och hitta på saker, men jag skulle inte tro på dem då, jag skulle inte kunna skriva det. Jag skriver från karaktärens point of view. Fantasy eller reality kan det upplevas som utifrån var du befinner dig när du betraktar berättelsen.

– I barnböcker är karaktärerna den absolut viktigaste ingrediensen, sedan handlingen, och sen bilderna, detaljerna och miljön, tycker Michelle Paver.

Erlend Loe och Mikael Niemi.
Erlend Loe och Mikael Niemi.

Arto Paasilinna och den finska humorn stod i fokus på ett av bokmässans seminarier på fredagen. Norrmannen Erlend Loe och svenske Mikael Niemi berättade om sina möten med Paasilinna, sin relation till finsk humor och hur de inspirerats. Samtalet leddes av kulturjournalisten Sanna Posti Sjöman.

För Skrivas läsare kanske det mest intressanta var när samtalet kom in på hur bokidéer föds. Sanna Posti Sjöman återberättade hur Arto Paasilinna beskrivit det då hon intervjuat honom i hans hem för några år sedan. Han bad henne att blicka ut över sjön utanför, och tänka sig hur en elefant plötsligt reser sig ur vattnet och börjar stiga upp ur sjön. Så börjar det, hade han sagt, och berättandet tar vid när elefanten stigit ur vattnet.
– Vi har en stark självcensur, sa Mikael Niemi. Det gäller att inte trycka tillbaka elefanten när den dyker upp i vår fantasi.
Att komma förbi vad jag skulle kalla den inre kritikern är en stor del av arbetet, enligt Niemi.
– Man kan ju redigera bort det i efterhand om man gör bort sig eller blir för privat. Det gäller att vara förlåtande mot sig själv, och inse att jag är som jag är.
Det är något Mikael Niemi tycker blivit lättare med åren.

Även Erlend Loe pratade om hur hans berättelser kommer till. Det är en process som löper över 2-3 år, sa han.
– Jag har lärt mig att plocka upp allt som kommer i min väg. Jag noterar mycket, tar vara på urklipp, skapar en samling.
Ur detta till synes spretiga stoff kan sedan historierna växa fram.
– Det är sällan jag börjar med en hel idé, även om det händer i undantagsfall.
Processen pågår istället i bakhuvudet och byggs sakta på medan han arbetar med annat.
– När den väl är färdig tar det ganska kort tid att skriva, för jag har redan jobbat med materialet, sa han.

Panelen försökte sig på att definiera den finska humorn. Ett viktigt inslag är att ha ett pokerface i skrivandet, att inte röja roligheterna i förhand.
– Paasilinnas sätt att arbeta med understatement handlar mycket om språket han använder. Han dämpar det humoristiska, och då blir effekten större, säger Erlend Loe.
– Det ligger en farlighet i den humorn. När man nästan inte vet om avsändaren är på det klara med om det den sa är roligt.
Mikael Niemi berömmer i sin tur Erlend Loe för hans pokerface. Norrmannen förklarar att det inte handlar om en teknik, utan snarare något som stammar ur en naturlig blygsamhet. Men även att han märkt att det fungerar väl.
– Jag har lagt märke tillatt roliga personer är på det sättet. Särskilt med finnar. De är extra mystiska och ofta väldigt dystra. Och så plötsligt kande säga fantastiska saker, sa Erlend Loe.

”Ibland känns det som att jag stänger hjärnan, och öppnar öronen och så lyssnar jag till det som kommer ur munnen och blir förvånad, och så tänker jag på det i flera år sen.”

Vi är här.
Vi lyssnar, iakttar, surplar i oss.
Sedan ska vi bearbeta, tankefixa, redigera.
Efter det kommer avtryck av intryck.
Vi ses.

Magnus Montelius debuterar i år med  den politiska thrillern Mannen från Albanien, som kommer ut 7 november. Boken beskrivs som ”en roman om några livsöden under det kalla kriget och om politiska strömningar och händelser i Sverige under 60- och 70-talen. Om de som trodde på en ny världsordning och om männen som övervakade dem. Och om de som bytte sida allteftersom vindarna vände.”
Han medverkar även i den nyutkomna krimantologin Mord på önskelistan.

Utöver skrivandet arbetar han som miljökonsult, och har genomfört många uppdrag på Balkan och i de forna sovjetrepublikerna, vilket förstås varit en tillgång när han skrev debutromanen.

Skriva träffade honom på bokmässan och han delade med sig av två bra tips till de som skriver i samma genre.

Jonna Berggren med IsportenJonna Berggren har skrivit böckerna om Isporten, en fantasyserie för människor i låg- och mellanstadieåldern. Här kommer hon med ett tips till dig som skriver för barn och unga. Men detta tips skulle vi vilja hävda är ett tips som passar alla som vill skriva, oavsett ålder eller målgrupp!

I Jonnas blogg kan du läsa mer om hennes böcker (till och med läsa utdrag ur dem), och om hennes skrivande.

Under ett seminarium på Bokmässan delade Camilla Läckberg och Amanda Hellberg med sig av sina erfarenheter, och kom med råd till alla de som sitter hemma och drömmer om att någon gång ge ut en bok. Moderator för seminariet var Maria Neij. Här får ni ta del, av inte allt men en hel del, av det som sades!


Camilla: – För mig började det med en skrivarkurs för Peter Gissy, i att skriva krim. Sen, när jag hade ett manus, så skickade jag till tre förlag samtidigt. För mig hade det varit lika konstigt som att bara söka jobb på ett företag i taget om jag inte hade gjort så, men jag var tydlig i mitt följebrev med att jag skickade till flera.

Amanda: – Jag var kontorsråtta i England. Jag fick chansen att skriva D-uppsats i Sussex, jag skulle bli gymnasielärare i engelska, men jag kände; jag stannar kvar i England och skiter i det där. Jag träffade många kreativa typer och kände att wow, här var det högt i tak. Många frilansade och jag såg att det gick att tjäna pengar på det. Det går inte att utbilda sig till författare, men det är nog därför man pluggar litteraturvetenskap. Men illustratör, det kan man faktiskt utbilda sig till. Jag gick en sån kurs på lördagar, så jag kunde ha mitt kontorsjobb samtidigt. Jag blev lite chef och kunde gå ned till 80%, så jag kunde fixa illustratörstjosan samtidigt. Sen fick jag kontrakt på två böcker, och då kunde jag inte jobba på kontorsjobbet längre, så då fick jag satsa på det här. 50% illustratör och barnboksförfattare, och 50% vuxenförfattare, det är vad jag är nu. För som nystartad egenföretagare, när engelska förlagen var på semester, var det svårt att få ihop tillräckligt med jobb, och då fick jag en idé till en roman, det var sommaren 2006.

Camilla: – Min historia är nog rätt unik, jag skickade manusen på en onsdag, jag var höggravid och less på allt, på söndagen ringer ett förlag (jag hade skickat till ett litet, ett mellan och ett stort förlag) och de sade att vi har läst det och vill ge ut den! På tisdag kom kontraktet, och på fredagen kom Wille! Jag var nära på att säga: Men jag har inte tid nu, ni får återkomma om tre månader! För det var det jag varit inställd på.

Amanda: – Jag fick ganska snabbt en personlig refusering på flera sidor, som sade ungefär: Det funkar inte riktigt, men det finns något här, du är välkommen tillbaka när du mognat till lite mer. Och det kändes inte som en besvikelse utan som ett wow, och jag började titta på min text på ett annat sätt. Jag skrev om på ett par – tre månader och såg mig om efter andra förlag. Jag letade efter något som gav ut mer åt det håll som jag skrev, och hittade ett litet mindre förlag, ett som kändes som min sorts människor. Det tog två dar så sade de att de ville ge ut.

Här flikar Maria in att det kanske inte alltid går så snabbt att få sitt manus antaget på förlag, att för Camilla och Amanda har det kanske gått till på ett exceptionellt sätt.

Amanda: – Ja, många säger att det tar så lång tid innan de får svar, och då ringer de till mig, och då säger jag att det kan vara ganska bra att det tar tid, för då kan det ha tagits upp i en kommitté.

Camilla: – Jag ångrar inget jag gjorde, men jag är väldigt glad över vissa beslut, ett av dem var att jag trivdes bra på det lilla förlaget, men visste att det skulle bli svårt att nå upp till större nivåer på upplagor på ett litet förlag. Då hörde jag om det här med agenter! Jag tänkte: jag börjar från toppen, vem har Liza Marklund? Och så mailade jag honom. Han kallade mig till ett möte och sade att han ville representera mig, och då tog han manuset till bok två och gick till Forum. Det är ett beslut jag är väldigt glad över.

Amanda: – För mig är det en väldigt liknande historia. Jag kände att jag inte kunde hålla på med det här på deltid. Jag blev faktiskt väldigt inspirerad av Camilla, och jag tog också kontakt med Bengt. Han tyckte att jag skulle skriva chick lit! Jag sade tack men det är inte min grej. Men jag skickade faktiskt ett par kapitel till honom av min debutgrej, och han svarade: Du är opublicerad och jag jobbar inte med det, och det här är bara ett par kapitel, jag vill se vad du går för, du får skicka mer.

Tips!

– Det absolut bästa rådet jag fått var (och det säger förlagen med): breda marginaler! Så att det blir väldigt korta rader, och 1,5 punkters radavstånd. Vi snackar jävligt korta rader, typ 10-11 ord per rad, annars får förläggaren migrän av att läsa. Så ser det ut som en satt bok också.

    ~ Amanda Hellberg

Camilla Läckberg  Foto: Sofie SigrinnCamilla minns sin första proffsfeedback, det var på bok nummer två (Predikanten): – Jag var lite kaxig då efter min första bok, så kommer jag upp på förlaget och ser en manusbunt, och jag ser på översta pappret en massa röda markeringar och jag tänkte: Jag får nog ställa in allt för resten av dagen. Det var lite som en chock.
– Ibland blir det rätt mycket diskussioner med förlaget angående manuset, och det allra mesta är jag med på på en gång. Men ibland är det saker som jag verkligen vill ska vara med, så några gånger har jag stått på mig för att jag tycker det är viktigt för boken eller karaktären, fortsätter Camilla.

Amanda: – Jag ändrade strukturen helt och hållet på min bok. Jag hade vartannat kapitel i olika tider, redaktören sade åt mig att dela upp det i två halvor, så det blev så. Jag hade aldrig kommit på det själv! Kritikerna älskade det, men inte alla läsarna. Om det skulle bli flm/drama av det skulle man få återgå till ursprungsidén. Men man måste ta till sig av den kritik man får av förlaget, för de vet vad de gör. Jag skyr klyschor som pesten, så det får jag ta bort om förlaget hittar. Men ibland måste man få ha mer platta partier för annars blir det svårläst om allt ska vara originellt beskrivet.

Camilla: – Så har man darlings man använder hela tiden som man inte märker förrän man sitter där med korrekturet, så tack gode gud för att man får hjälp med att rensa ogräsen!

Amanda: – Jag är så inne i mitt att jag kan få rådet att jag måste göra saker tydligare. Sånt som jag inte märker för att jag kan min historia så bra, som ”det här kapitlet vet jag inte riktigt var vi är, är vi kvar på sjukhuset eller har vi åkt hem till henne?” och då kan jag få sätta ut några markörer som att hon gick förbi spegeln i hallen.

Camilla: – Korrekturläsning är en förbannelse som vilar över en författare, det är förfärligt att sitta och peta och peta, men det är en otroligt viktig del av arbetet, som är väldigt oglamoröst.

Amanda: – ”Man får inte tro att skrivardrömmen är en väg in i showbis utan att man behöver se snygg ut i honpants”, som den engelske författaren Peter James har sagt. Det här, som bokmässan, är guldkanten.

Camilla:- Jag pluggade i Göteborg, på Handelshögskolan, och gick till bokmässan varje år och tittade på de som var som rockstjärnor för mig. För mig blev sidbytet väldigt påtagligt.

Camilla Läckberg och Amanda Hellberg  Foto: Sofie Sigrinn

Amanda: – Jag har varit kulturtant sen 11-årsåldern! (Publiken skrattar.) Jag har varit på bokmässan fyra-fem gånger innan jag blev författare. Att se mina förebilder var en stor grej, det är såhär, wow! Nu är det första året som författare för mig.

– Kritiken från förlaget är ju konstruktiv, men den kan ju komma från andra håll med: läsare, kritiker, hur känner ni för kritik i tidning till exempel? flikar Maria in.

Camilla: – Jag fick fina recsenconer på mina första böcker, men sen när jag började sälja mer så sa min förläggare att jag skulle vara förberedd på mer dåliga recensioner och det stämde verkligen! Men jag känner att allt jag får av mina läsare, det får verkligen räcka. Varför ska jag bry mig om rescensioner då? När de ibland inte ens är skrivna av någon som gillar deckare?

Amanda: – Det kommer lite såhär: det blir lite debutant-boksläppsdepression, man kollar och kollar efter recensioner, men det kommer inget. Så kollar man varje dag, så på åttonde dagen kommer det, och så är den jättehemsk! Men då är det värsta gjort. Men även där, det finns en positiv sida, en god vilja i seriösa recensioner. För mig droppade det in upp till ett halvår efter utgivningen värsta hyllningar i stora tidningar. Om alla recensenter tycker samma sak, då kan jag ta åt mig lite grand. Är det lite delat tänker jag att det är bortom min kontroll, då är det en smaksak. Men ibland känns det som att recensenten inte läst boken…

Seminariet börjar närma sig slutet. Samtalet har flutit på väldigt bra, och Maria passar på att skicka med åhörarna ett tips:
– Det går att ladda ned Camillas deckarskola från hennes sajt, och Amanda bloggar frikostigt om tips och råd!
Camilla: – Det är lite den här pay forward-tanken, jag har ett deckarstipendium också, man vill ha med fler när det är roligt!
Amanda: – Alla mina bloggläsare har blivit antagna, alla fem! Det finns vissa insidertips som jag känner att hade jag känt till det här så hade jag nog debuterat vid 30 istället för 34. Men skriv klart! Alla kan skriva tre bra kapitel, men tänk på dramaturgin.

Jörgen Lind haffade vi bokstavligen talat mitt i folkvimlet på mässan:

Blir du nyfiken på vad Jörgen skriver? Du kan lyssna när han läser ett stycke – här – klippet är från en uppläsning på Göteborgs stadsbibliotek tidigare i år.

– Seminarier handlar inte så ofta om de som finns i böckerna, utan om de som skriver dem, men när det gäller deckare kanske vi går till affären, inte för att köpa den senaste Mankell, utan för att köpa den senaste Wallander, säger Johan Wopenka, och så är seminariet igång, det som ska handla om deckarkaraktärer och vad dylika sysslar med. Johan är moderator och ska leda samtalet genom att ställa frågor till Aino Trosell, Elias Palm, och Leif GW Persson.


En av de stora frågor som seminariet kretsar kring är: Hur gör författarna för att skapa minnesvärda karaktärer och profilera hjältarna i det stora poliskollektivet?

Aino börjar med att berätta om sin karaktär Siv Dahlin: – Jag ville berätta om omvärlden och samhället, lyfta fram en kvinna och visa hennes unika förmåga att lösa brott. Jag valde att göra henne outbildad, och hon är inte vacker, hon är inte ung, hon säger själv att hon är mönstret i tapeten, flugan på väggen. Hon rör sig obehindrat bland högdjuren, ingen lägger märke till henne.
Och Aino fortsätter senare:
– Tidskriften Jury gav mig pris för Om hjärtat ännu slår, som jag inte alls såg som genren thriller, och då kom genast frågan: När kommer nästa? Jag tänkte inte alls att det skulle bli en serie, men då klev Siv fram och sade: ”Men jag kan ju det där, du kan använda mig!” Men sen är det inte så som hon tror alltid. Hon hamnar alltid i trubbel; hon är orädd, men lite naiv. Siv, hon har många fördelar, men också begränsningar. Jag måste till exempel hålla undan poliserna hela tiden, annars så får både hon och jag problem… Jag vet att jag kommer att skriva fler kriminalromaner, men jag vet inte om Siv kommer att vara med då.

Leif bryter in med lite verklighetsförankring:
– Nä, det är poliser som utreder brott, det är ytterst sällan någon annan är inblandad, ibland dyker det upp någon fjärilsskådare som ska lägga sig i, men de är aldrig inbjudna av polisen.

Elias berättar att rättsläkare jobbar på uppdrag av polis och åklagare, ofta med dolda mord, som självmord, trafikolykor osv. Det är rättsläkarens uppgift att ta reda på om det till exempel rör sig om någon som hängt sig själv i bjälken på vinden, eller om det är någon som blivit upphängd. Det kan man se på grund av riktningen på fibrerna i repet, åt vilket håll det har dragits. – Det är rätt bra att vara paranoid i mitt yrke, hängning är ett vanligt fall och då är det bra att ställa sig frågan: Har han verkligen hängt sig själv?

– Jag måste ha någon form av personlig koppling mellan min karaktär och brottet, annars skulle hon inte anstränga sig för att lösa det, det är inte hennes jobb.
På frågan om varför Elias har valt att ha en kvinna som huvudkaraktär svarar han:
– Ska man skriva om en person i åldern 35-40, som är bra på sina saker och har samma yrke som en själv…
Och Elias fortsätter senare:
– Sen får man se till att inte skriva för många böcker i just den genren. Jag ska skriva tre, sen ska jag försöka skriva något annat. Det kan vara ett misstag att harva på med samma karaktär i 50 böcker.

– Varför lät du en av dina huvudkaraktärer dö? Johan ställer frågan till Leif, som svarar sakta och sakligt:
– Han blev väldigt sjuk.
(Publiken skrattar.)
– Sen så vägrade han att rätta sig efter vad läkarna sa, och då blir det sådär. Det är så livet ser ut, tycker jag.
– Alltså, ”mannen med supersalamin”, såna finns det åtskilliga av i varje polishus, män som anser sig själva vara det alltså, och det är otäckt, tycker Leif och fortsätter: — Bäckström, han är tecknad av verkliga förlagor, men det märker de aldrig, de det berör… Men det finns också fullt fungerande kompetenta poliser. Jag skriver om Bäckström för att jag blev förtjust i honom. Ett jävligt underhållningsvärde, det var inte svårare än så.

Och Leif fortsätter igen:
– Aldrig i en mordutredning att jag sett ett draget vapen, knappt ens en höjd röst, man sitter mest och bläddrar i papper, och sen är det någon som får en insikt, och det är mäktigt, va, det är då man dör av hjärtinfarkt.

Aino: – Jag måste läsa massor med deckare, utländska också, för jag är med i deckarakademin. Annars läser jag inte mycket skönlitteratur för jag hinner inte. Det som fångar mig mest är ett bra språk och att läsaren respekteras, att jag kan känna mig trygg.

– Om jag ska peka på någon genrebrist, börjar Leif, och fortsätter: Jag tycker att ibland har man en förmåga att demonisera skurken. Då blir de inte intressanta, de blir som pappersdockor. Det är samma sak med hjälten, och det finns ingen polis som lyssnar på italiensk opera, det är möjligtvis professorn i kriminologi som skulle syssla med något sånt. Svenska deckarförfattare är inte så bra på att beskriva poliskåren, men ibland får man medvetet ljuga sig fri från verkligheten för att det ska funka dramatiskt.

Leif säger också att Sjöwall-Wahlöö inte kan mycket om hur poliser arbetar, men att de är otroligt bra på att skriva trovärdigt.

Johan: – Elias, du har fått kritik för att vara väldigt exakt i dina beskrivningar av det rättsmedicinska, nästan så till den grad att dina böcker skulle kunna användas som handböcker i utbildningen. Vad har du för kommentar om det?
– Om jag skriver det jag kan väldigt trovärdigt och realistiskt, så kan jag tillåta mig själv mer utsvävningar när det gäller handlingen, svarar Elias, och fortsätter:
– Rättsläkarna jobbar tätast med kriminalteknikerna, inte poliserna. Under fem års specialistutbildning till rättsläkare [som man går efter att man gått läkarlinjen, reds anm.] får man reda på att det går inte alls till som på tv.
Den som vill läsa om en dag i en rättsläkares liv, kan gå in på Elias hemsida och hitta en text om just detta.

Författarna glider in på att tala om karaktärens betydelse för berättelsen:
Aino: – Rent generellt så är den drivande karaktären, ja alla karaktärer, det viktigaste i en berättelse, sen platsen, sen miljön.
Leif: – I den döende detektiven är han berättelsen, han är 100%, men annars kan det väl variera. Men i verkligheten är det ju inte så, men det är svårt, jag vet faktistk inte, men man brukar ju märka när en historia haltar. Och då är det väldigt enkelt, då ger man inte ut den.
Här nickar de allihop instämmande. Och Leif fortsätter:
– Människor är rent generellt mer eller mindre bra på det de håller på med. Sjöwall-Wahlöö skriver utomordentligt vissa stycken. Åsa Larsson gillar jag med, enda problemet är att hon tar kål på så mycket folk. Det jag har svårt för är sånt där myspys, med mord. Det är inte trevligt med mord.

Även Elias kommer in på att jämföra dikt med verklighet:
– Jag ville skriva en bok där jag inte skulle behöva göra ett mord vartannat kapitel för att hålla uppe spänningen, för så är det ju verkligen inte på riktigt.

Seminariet börjar lida mot sitt slut, och det sista jag hör Leif säga är:
– Jobbet kan bjuda mig på grejer som fiktionen aldrig kan, just det där att plötsligt förstår jag hur det hela gått till, den känslan, och den får du aldrig som författare av att skriva om brott. Så stor är ingen författare.

Jag lämnar seminarielokalen med ett leende på läpparna; Johan Wopenka var riktigt bra i rollen som moderator!

——————————————————————————————————————————

Leif GW Persson pratade också väldigt mycket om hur det går till på riktigt, så om du är intresserad av sånt så kommer det här:

– Det är aldrig så att när man har ett mord så har man en ensam utredare, det är en jävla massa folk inne. Fullskalig spaningsstyrka är 30 personer, det är så det går till i verkligheten. Och sen lite beroende på resurser. När det gäller fall som Anna Lind och Palme, så var det kanske 300 i spaningsstyrkan.
Det ger ju också vissa friheter, personer kan komma och gå, som Balsac och Dickens, det är en jävla massa personer som egentligen inte hör dit. Men allt det där går ju att lösa inom samma ram.

– Jag har varit med en gång om att polisen tog kontakt med Saida, det brottet är fortfarande olöst.
Poliser kan vara bra, de kan vara dåliga, vad folk inte har klart för sig, det är att det är ett jävla tryck i pannorna när det gäller mordutredningar, när man pratar med anhöriga så lägger man pannan i dystra veck av konvenansskäl.

– Jag har själv jobbat på bårhus en gång, som sommarjobb, jag ville se hur mycket jag klarar. Det får inte vara så att det jag ser blir så starkt för mig att jag upphör att vara iakttagare, det får inte gå ut över min objektivitet. Det är inte så att det är några monster, men en konstig syssla att hålla på med en sommar för en 20-åring, tänkte jag ibland, men det var så uppenbart att de som låg där var kroppar, inte längre människor, och det gjorde det lättare.

© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha