Prag

Åter igen ska jag bege mig till Tjeckien för att skriva. Den här gången är det Creative Writing in English A vid Högskolan i Gävle som har kursträff i Cesky Krumlov, en medeltida stad i södra Tjeckien som finns med på UNESCOs världsarvslista. Det är ungefär det jag vet om Krumlov, förutom att Moldau flyter även här i ett sakta slingrande mak. Det lär vara en vacker plats.
Vi bor några dagar hos Åsa, en av kursens deltagare, en bit utanför Krumlov, i ett stort hus som ser ut att vara en inspirerande miljö för skrivande. Det blir skrivövningar och textkritik. Sedan förflyttar vi oss till vandrarhemmet Krumlov house inne i själva Krumlov.

Jag skriver bäst när jag är på resande fot, när jag får nya intryck och, – framför allt – har avsatt tid till skrivandet. Jag hoppas mycket på resan, som jag inleder med en helg i Prag. Det ska bli trevligt att återvända dit också.
Är osäker på om jag kommer att ha tillgång till internet på resan, men om inte blir det en rapport här i bloggen när jag kommer hem.

tillskrivanet.jpg

Jag har skrivit på en barnsaga till och från under de senaste tre åren. För det mesta har det varit ”från”, men någon gång under sommaren fick jag ny kraft och har nu skrivit klart boken – dock kvarstår det tidsödande arbetet att skriva om. Via chefredaktören, på tidningen där jag skriver kåseri, fick jag kontakt med en kvinna som målade de första bilderna.

 Den 7: nde november är det urpremiär, då ska Skrivarkollektivet och Fokus ha en uppläsningskväll och jag ska läsa min saga och visa bilderna (via datorn till en duk). Jag ser fram emot arrangemanget med nästan enbart förtjusning. Får man lov att gilla sina egan texter?

Det har varit en lång resa, arbetet med den diktantologi som kommer att se ljuset nu i höst. Jag vet inte ens hur många år sedan det är Sofie och jag påbörjade arbetet. Det har blivit avbrutet gång på gång av omständigheter som vi inte kunnat rå över – datorkraschar, programstrul, avståndet oss emellan som gjorde att vi inte kunde ses så ofta, tidsbrist, med mera med mera. Därför känns det extra speciellt att nu hålla provtrycket från Books-on-demand i sin hand, och veta med säkerhet att det blir en bok.

Ingur heter antologin, och består av fyra huvudsektioner med dikter och ett antal gästpoeters dikter däremellan. De fyra sektionerna är dikter av Ingur (samskrivan dikter mellan mig och Sofie Jansson), Sofies dikter, mina dikter och AnnaSara Hammars dikter.
Genom hela boken finns konstnären Maria Westerbergs fantastiska skulpturer med i form av fotografier som Sofie har tagit och bearbetat.

Vi har förstås lärt oss mycket på den här resan. Om layout, print-on-demand, tryckerier, skapa pdf:er, ISBN, förlag… men också om Ingur, ett väsen som vi skapat, eller som lånat sin röst till vårt skrivande.

När boken är utgiven kommer jag att lägga ut en länk här för de som vill beställa den.

Julia Cameron skriver en hel del om det periodiska skrivandet, och vikten av att hämta inspiration – ”to fill up the well”, att fylla på inspirationskällan. Samtidigt tycker hon att det är en bra rutin med dagliga morgonsidor – att starta dagen med en viss mängd flödesskrivning.

Vad som fungerar och vilka rutiner som passar tror jag är väldigt individuellt. Efter att ha försökt mig på morgonsidor i omgångar, artist dates (att regelbundet genomföra aktiviteter som ger inspiration) och retreats (att sätta av längre perioder som man bara ägnar åt skrivandet) har jag konstaterat att morgonsidor kan vara ett bra verktyg, men bara när jag är inne i en längre kreativ fas.
För mig går skrivandet i perioder som kan hålla i sig i flera månader, och på samma sätt behöver jag långa uppehåll. Just nu är jag inne i ett sådant uppehåll. Det är därför jag inte har varit så aktiv på den här sidan på sista tiden.

Under avbrotten försöker jag göra sådant som jag försakat under mina skrivarperioder. Umgås med vänner, slutföra projekt hemma, satsa på jobbet, meka med mina webbprojekt… och helt enkelt leva. Det är en del av mitt ”filling up the well”. Hösten var en intensiv skrivarperiod, men på slutet gick det motigt just för att jag inte hade haft tid för mycket annat än att jobba och skriva. Till slut fanns inga nya intryck att hämta inspiration ifrån. Källan hade tömts. Nu har jag ägnat våren åt annat, och börjar efter fem månader få lust att skriva igen.
Ofta får mitt skrivande en rejäl skjuts av en längre resa eller ett inspirerande möte.

För andra vet jag att skrivandet är mer löpande, en del i den dagliga rutinen, och med hjälp av artist dates fylls källan på mer kontinuerligt. Så skulle jag egentligen också vilja ha det. Det handlar om prioritering, att skapa utrymme för skrivandet i vardagen på ett beständigt sätt. Jag är medveten om det. Men det kan vara svårt att genomföra i praktiken när man är mitt i karriären och har andra åtaganden att ta hänsyn till.

Hur gör du? Är du ”periodare” i ditt skrivande, eller har du hittat en daglig rutin som fungerar? Använder du skrivövningar för att komma igång, eller kommer inspirationen lätt? Hur gör du för att sätta av tid till ditt skrivande i vardagen?

  1. Skriv dagligen – om än bara lite.
  2. Läs mycket.
  3. Undvik upprepningar. â€?Den goda författaren använder ogärna ett ord tvÃ¥ gÃ¥nger i en samma sats. Han skyr likartade satskonstruktioner nära varandra. Skriver han â€?ta till varaâ€? omedelbart efter â€?ta till flyktenâ€? ändrar han, sÃ¥ att kollisionen undgÃ¥s.â€? Citat frÃ¥n â€?Om konsten att läsa och skrivaâ€? av Olof Lagercrantz.
  4. Använd dialogen för att låta läsaren hämta andan, bygga broar mellan två stycken eller för att föra fram handlingen med glöd. I dialogen kan språket användas för att gestalta. Är det en ung grabb, gammal man eller skåning som talar? Du kan visa detta genom dialogen.
  5. Stryk! Även om du gillar att skriva ska inte läsaren drabbas av onödiga ord. â€?Och akta er för att bli för svulstiga – i mitt tycke den moderna litteraturens sjuka.â€? Citat frÃ¥n boken â€?Att lära ut författarens hantverkâ€? av Ralph Fletcher.
  6. Gestalta, det vill säga â€?visa istället för att berättaâ€?. Skriv inte att det var en stor man – skriv att du sÃ¥g ett par skor i storlek 46 och att stolen knakade när han satte sig ner.
  7. Undvik allt för mÃ¥nga adjektiv. â€?GrÃ¥tande, snörvlande, hungrig och smÃ¥tt förtvivlad – läsare är redan utmattad av alla bestämningar innan det händer nÃ¥got – köpte Bosse en korv med bröd. Anhopningen av adjektiv och adverb tycks säga till läsaren: Verbet (eller substantivet) suger inte som det är, utan jag mÃ¥ste pumpa upp det.â€? Citatet frÃ¥n â€?Verbaliseraâ€? av Lars Åke Augustsson och Stig Hansén.
  8. Blanda långa och korta meningar för att få liv i texten och göra den mer lättläst.
  9. Kunskap är bra. â€?Jag insÃ¥g tidigt att det fanns ett samband mellan min förmÃ¥ga att skriva och kunskap om det behandlade ämnet. Ju mer kunskap desto bättre sprÃ¥k.â€? Citat frÃ¥n â€?Om konsten att läsa och skrivaâ€? av Olof Lagercrantz.
  10. Starta en skrivargrupp där ni sätter målet högt. Konstruktiv kritik är bra. Bestäm er gärna för mallen …
    • Återberätta texten
    • Textens budskap
    • Styrka i texten
    • Delar eller detaljer som kan bli bättre
  11. Anmäl dig till en skrivarkurs.

Har du några bra goda råd? Bjud mig och andra på dem!

Jag skulle vilja fråga om någon har använt sig av en professionell lektör någon gång, och om det uppfattades som en bra investering? Jag slåss dagligen mot dåligt självförtroende och skulle en gång för alla vilja veta om det jag skriver är bra. Kompisar som läser ger ingen som helst konstruktiv kritik, och nivån i den skrivarcirkel jag är med i är väl.. samma. Tips? Skicka in till förlag – njae.. SÅ bra på att skriva är jag inte.

Jag gör reklam för florsocker

Peter LeMarcs röst hörs svagt bakom min rygg på en av radions skvalkanaler. Ute är rymden full av snö som faller neråt för att sedan i stora flockar kasta sig hit, dit och ibland uppåt. Jag har avverkat den andra träffen för kursen ”Fokus”, som jag har satt igång. Det kändes som en bra träff förutom att en inte riktigt kom till tals. Jag försökte att fråga ”vad tycker du” och ”har du några åsikter” men jag nådde inte fram. När vi försökte samla ihop de tre timmarna, knyta ihop säcken, påpekade jag att det är en studiecirkel och att jag inte är någon lärare. Jag tror inte det har gått fram riktigt och när det är diskussioner är det allas ansvar att både ta plats och ge andra plats. Det är inte en lätt sak.

Månadens kåseri är skickat via mail. Tidningen har haft en bild på mig där jag sitter ihopsjunken på en stol, var gång jag har sett den har jag tänkt ”vilken fasansfull bild”. I dag tog jag en bild på mig och tre paket med florsocker. Varför? En del av kåseriet handlade om mina tre florsockerpaket så det passade bra. Min tanke är att ta en ny bild varje månad som symboliserar på ett eller annat sätt det jag har skrivit. Nu väntar någon vecka där jag går runt och tänker ”jag har inget mer att skriva om, någon annan får ta över kåserisidan”. Förhoppningsvis följer jag rutinerna och det ramlar ner en polett som jag tar tag i och bygger vidare på.

Nu väntar en paus innan jag snor ihop en minnesagenda till Anne-Li som ska ta hand om ledarskapet när jag inte är på plats för Skrivarkollektivet i nästa vecka. Där finns just nu två personer på kö för att delta. Det känns roligt. Faktum är att jag tror jag skulle kunna driva upp mot fyra kurser i skrivandets hantverk trots att Bromölla är en liten ort.

Skriva – ja, det är en livsstil. Jag har just nu tankar på att delta i en skrivarkurs på min semester. Den går i Karlskrona och kostar 2750 plus halvpension för 3000 kronor under sex dagar. Tänk att utan avbrott, störande moment och annat bara skriva och prata om skrivandet med likasinnande. Vilken egotripp!

Jag skriver - igen!

I kväll skriver jag textrespons på två noveller. Det är det svåraste i en kurs, att kritik ska skrivas på andra deltagares texter. Jag nyttjar mina egna sammanfattningar på kritik och tar del av Lottas punkter och skriver så tangentbordet hotar att brinna upp. Annars är det mest stekos i lägenheten – jag avskyr stekos och vill mycket hellre städa bort den, men deadline är deadline och inget annat få komma i mellan.

Innan jag kryper i säng måste jag läsa igenom kåseriet jag skrev för några dagar sedan. Stavfel? Syftningsfel? Det kanske inte ens är roligt, det vore en tragedi. Jag har inte ens ork att fantisera om novelltävlingen hos SIF. Allt måste vara klart i morgon! Basta!

Försök i InDesign

Jag är trött men eftersom jag både är envis och ligger efter i schemat provar jag ändå med att öppna ett alldeles nytt program och tror att jag ska fixa det.

En kvinna har ritat fina bilder till en barnbok jag har skrivit och det är meningen att den ska komma i tryck. Mycket tufft har jag sagt att jag ska fixa designen. Fast just nu har jag gett upp. Istället lägger projektet på is tills boken om programmet kommer med posten. Jag kan vara envis men har även kommit till det stadiet i mitt liv att jag inser när det är dags att ta paus.

Kanske jag borde ha valt MS Publicher istället?

Godnatt.

Jag skriver månadens kåseri

Jag tror det var gårdagens bild här på Skriva.net som fick mig att inse att jag skriver dagligen och att jag inte kan minnas en dag jag inte har gjort det. Av någon anledning har jag inbillat mig att det dagliga skrivandet inte har någon betydelse – men visst är det av vikt! Små korta notiser på Fallfrukt, ännu kortare notiser på Pixamatic, det mer sällsynta skrivandet här, texterna till Skrivarkollektivet och Fokus, orden i min dagbok och ibland till tävlingar.

Tävlingen som SIF anordnar har tre pris. Ett förstapris på 15 laxar, ett andrapris på 10 och tredje på 5. Jag drömmer om ett pris, helst förstapriset, inte så mycket för pengarna utan äran. Och visst är det så att om man gör något för att driften finns där, något som jag svårligen kan klara mig utan, är det kombinerat med det mer sällsynta att äran går före pengar.

Fast jag vet vad jag ska göra om jag vinner förstapriset! Jag ska dela det i tre och köpa mig nya glasögon för en tredjedel, åka på skrivarkurs för den andra tredjedelen samt överraska mina vänner med en fest för resten. Allting känns möjligt när texten är ivägskickad men vinnaren ännu inte har presenterats.

Först skrev jag en novell till Fokus, där ändrade jag innehållet och tänkte mig skicka iväg som bidrag. Det var där jag beslöt mig för att fråga ”R” vad hon tyckte. Hon trodde inte att det var den sortens novell som SIF efterlyste. Därför slog jag mig vid lunch i går och skrev en ny novell. Sedan handlade jag mat och läste igenom vad jag skrivit, ändrade och skickade iväg till ”R”. Jag gjorde lite av de ändringar hon föreslog innan jag skickade iväg den. Mindre än tre timmars arbete totalt. Jo, den hade mått bra av att vila men nu var det deadline vid midnatt.

I dag är det dags för månadens kåseri. Jag ska skriva ”Mamma är lik sin mamma” och driva med mig själv – precis som man ska göra i ett kåseri. Jag har skrivit för en reklamtidning i snart två år och var gång jag har skickat iväg kåseriet har jag skäckslaget konstaterat att ”nu kan jag inte hitta på något mer att skriva om”. Men tro det eller ej, inspirationen kommer och det blir en ny text!

Bilden föreställer en missnöjd Eva. Jag har kåseriet klart i huvudet och det ska bara ner på pränt, men ser ni boken som ligger till vänster om mig? ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson. Det är den som gjort mig missnödj. Några riktigt härliga skratt, mestadels förväntning där jag skulle vilja läsa fortare och fortare och en underbara personskildringar. Men så slutet. Jäkla Larsson! Hör du mig, där upp i himlen? Var det nödvändigt att göra min huvudperson besviken? Var det nödvändigt att avsluta boken på det förkrossande sätt som du gjorde? Du fick gestalterna till att leva och när jag äntligen kände hopp för Lisbeth så drog du undan skynket, din jäkel, i din sista rad.

© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha