Under ett seminarium på Bokmässan delade Camilla Läckberg och Amanda Hellberg med sig av sina erfarenheter, och kom med råd till alla de som sitter hemma och drömmer om att någon gång ge ut en bok. Moderator för seminariet var Maria Neij. Här får ni ta del, av inte allt men en hel del, av det som sades!


Camilla: – För mig började det med en skrivarkurs för Peter Gissy, i att skriva krim. Sen, när jag hade ett manus, så skickade jag till tre förlag samtidigt. För mig hade det varit lika konstigt som att bara söka jobb på ett företag i taget om jag inte hade gjort så, men jag var tydlig i mitt följebrev med att jag skickade till flera.

Amanda: – Jag var kontorsråtta i England. Jag fick chansen att skriva D-uppsats i Sussex, jag skulle bli gymnasielärare i engelska, men jag kände; jag stannar kvar i England och skiter i det där. Jag träffade många kreativa typer och kände att wow, här var det högt i tak. Många frilansade och jag såg att det gick att tjäna pengar på det. Det går inte att utbilda sig till författare, men det är nog därför man pluggar litteraturvetenskap. Men illustratör, det kan man faktiskt utbilda sig till. Jag gick en sån kurs på lördagar, så jag kunde ha mitt kontorsjobb samtidigt. Jag blev lite chef och kunde gå ned till 80%, så jag kunde fixa illustratörstjosan samtidigt. Sen fick jag kontrakt på två böcker, och då kunde jag inte jobba på kontorsjobbet längre, så då fick jag satsa på det här. 50% illustratör och barnboksförfattare, och 50% vuxenförfattare, det är vad jag är nu. För som nystartad egenföretagare, när engelska förlagen var på semester, var det svårt att få ihop tillräckligt med jobb, och då fick jag en idé till en roman, det var sommaren 2006.

Camilla: – Min historia är nog rätt unik, jag skickade manusen på en onsdag, jag var höggravid och less på allt, på söndagen ringer ett förlag (jag hade skickat till ett litet, ett mellan och ett stort förlag) och de sade att vi har läst det och vill ge ut den! På tisdag kom kontraktet, och på fredagen kom Wille! Jag var nära på att säga: Men jag har inte tid nu, ni får återkomma om tre månader! För det var det jag varit inställd på.

Amanda: – Jag fick ganska snabbt en personlig refusering på flera sidor, som sade ungefär: Det funkar inte riktigt, men det finns något här, du är välkommen tillbaka när du mognat till lite mer. Och det kändes inte som en besvikelse utan som ett wow, och jag började titta på min text på ett annat sätt. Jag skrev om på ett par – tre månader och såg mig om efter andra förlag. Jag letade efter något som gav ut mer åt det håll som jag skrev, och hittade ett litet mindre förlag, ett som kändes som min sorts människor. Det tog två dar så sade de att de ville ge ut.

Här flikar Maria in att det kanske inte alltid går så snabbt att få sitt manus antaget på förlag, att för Camilla och Amanda har det kanske gått till på ett exceptionellt sätt.

Amanda: – Ja, många säger att det tar så lång tid innan de får svar, och då ringer de till mig, och då säger jag att det kan vara ganska bra att det tar tid, för då kan det ha tagits upp i en kommitté.

Camilla: – Jag ångrar inget jag gjorde, men jag är väldigt glad över vissa beslut, ett av dem var att jag trivdes bra på det lilla förlaget, men visste att det skulle bli svårt att nå upp till större nivåer på upplagor på ett litet förlag. Då hörde jag om det här med agenter! Jag tänkte: jag börjar från toppen, vem har Liza Marklund? Och så mailade jag honom. Han kallade mig till ett möte och sade att han ville representera mig, och då tog han manuset till bok två och gick till Forum. Det är ett beslut jag är väldigt glad över.

Amanda: – För mig är det en väldigt liknande historia. Jag kände att jag inte kunde hålla på med det här på deltid. Jag blev faktiskt väldigt inspirerad av Camilla, och jag tog också kontakt med Bengt. Han tyckte att jag skulle skriva chick lit! Jag sade tack men det är inte min grej. Men jag skickade faktiskt ett par kapitel till honom av min debutgrej, och han svarade: Du är opublicerad och jag jobbar inte med det, och det här är bara ett par kapitel, jag vill se vad du går för, du får skicka mer.

Tips!

– Det absolut bästa rådet jag fått var (och det säger förlagen med): breda marginaler! Så att det blir väldigt korta rader, och 1,5 punkters radavstånd. Vi snackar jävligt korta rader, typ 10-11 ord per rad, annars får förläggaren migrän av att läsa. Så ser det ut som en satt bok också.

    ~ Amanda Hellberg

Camilla Läckberg  Foto: Sofie SigrinnCamilla minns sin första proffsfeedback, det var på bok nummer två (Predikanten): – Jag var lite kaxig då efter min första bok, så kommer jag upp på förlaget och ser en manusbunt, och jag ser på översta pappret en massa röda markeringar och jag tänkte: Jag får nog ställa in allt för resten av dagen. Det var lite som en chock.
– Ibland blir det rätt mycket diskussioner med förlaget angående manuset, och det allra mesta är jag med på på en gång. Men ibland är det saker som jag verkligen vill ska vara med, så några gånger har jag stått på mig för att jag tycker det är viktigt för boken eller karaktären, fortsätter Camilla.

Amanda: – Jag ändrade strukturen helt och hållet på min bok. Jag hade vartannat kapitel i olika tider, redaktören sade åt mig att dela upp det i två halvor, så det blev så. Jag hade aldrig kommit på det själv! Kritikerna älskade det, men inte alla läsarna. Om det skulle bli flm/drama av det skulle man få återgå till ursprungsidén. Men man måste ta till sig av den kritik man får av förlaget, för de vet vad de gör. Jag skyr klyschor som pesten, så det får jag ta bort om förlaget hittar. Men ibland måste man få ha mer platta partier för annars blir det svårläst om allt ska vara originellt beskrivet.

Camilla: – Så har man darlings man använder hela tiden som man inte märker förrän man sitter där med korrekturet, så tack gode gud för att man får hjälp med att rensa ogräsen!

Amanda: – Jag är så inne i mitt att jag kan få rådet att jag måste göra saker tydligare. Sånt som jag inte märker för att jag kan min historia så bra, som ”det här kapitlet vet jag inte riktigt var vi är, är vi kvar på sjukhuset eller har vi åkt hem till henne?” och då kan jag få sätta ut några markörer som att hon gick förbi spegeln i hallen.

Camilla: – Korrekturläsning är en förbannelse som vilar över en författare, det är förfärligt att sitta och peta och peta, men det är en otroligt viktig del av arbetet, som är väldigt oglamoröst.

Amanda: – ”Man får inte tro att skrivardrömmen är en väg in i showbis utan att man behöver se snygg ut i honpants”, som den engelske författaren Peter James har sagt. Det här, som bokmässan, är guldkanten.

Camilla:- Jag pluggade i Göteborg, på Handelshögskolan, och gick till bokmässan varje år och tittade på de som var som rockstjärnor för mig. För mig blev sidbytet väldigt påtagligt.

Camilla Läckberg och Amanda Hellberg  Foto: Sofie Sigrinn

Amanda: – Jag har varit kulturtant sen 11-årsåldern! (Publiken skrattar.) Jag har varit på bokmässan fyra-fem gånger innan jag blev författare. Att se mina förebilder var en stor grej, det är såhär, wow! Nu är det första året som författare för mig.

– Kritiken från förlaget är ju konstruktiv, men den kan ju komma från andra håll med: läsare, kritiker, hur känner ni för kritik i tidning till exempel? flikar Maria in.

Camilla: – Jag fick fina recsenconer på mina första böcker, men sen när jag började sälja mer så sa min förläggare att jag skulle vara förberedd på mer dåliga recensioner och det stämde verkligen! Men jag känner att allt jag får av mina läsare, det får verkligen räcka. Varför ska jag bry mig om rescensioner då? När de ibland inte ens är skrivna av någon som gillar deckare?

Amanda: – Det kommer lite såhär: det blir lite debutant-boksläppsdepression, man kollar och kollar efter recensioner, men det kommer inget. Så kollar man varje dag, så på åttonde dagen kommer det, och så är den jättehemsk! Men då är det värsta gjort. Men även där, det finns en positiv sida, en god vilja i seriösa recensioner. För mig droppade det in upp till ett halvår efter utgivningen värsta hyllningar i stora tidningar. Om alla recensenter tycker samma sak, då kan jag ta åt mig lite grand. Är det lite delat tänker jag att det är bortom min kontroll, då är det en smaksak. Men ibland känns det som att recensenten inte läst boken…

Seminariet börjar närma sig slutet. Samtalet har flutit på väldigt bra, och Maria passar på att skicka med åhörarna ett tips:
– Det går att ladda ned Camillas deckarskola från hennes sajt, och Amanda bloggar frikostigt om tips och råd!
Camilla: – Det är lite den här pay forward-tanken, jag har ett deckarstipendium också, man vill ha med fler när det är roligt!
Amanda: – Alla mina bloggläsare har blivit antagna, alla fem! Det finns vissa insidertips som jag känner att hade jag känt till det här så hade jag nog debuterat vid 30 istället för 34. Men skriv klart! Alla kan skriva tre bra kapitel, men tänk på dramaturgin.

Poeten Julia Pennlert tipsade på mässan om skrivarworkshops som hon håller i. Imorgon, söndag, är nästa träff. På Café Gallerian, vid Masthuggstorget i Göteborg. Klockan 12.30-15.00.
Fyra gånger till ska det träffas under våren. En gång i april, den 19:e. Tre gånger i maj, 3:e, 17:e och 31:e. Samma tider gäller för alla träffar.
Kostnaden för samtliga vårens träffar är 500:- per person.

Workshopen riktar sig både till de som är ute efter skrivövningar och de som mest bara vill ha någonstans att skriva. Textsamtal lär det även bjudas på.

DN har fått en Diktdoktor. Dit kan hugade skribenter skicka in dikt för bedömning och hjälp. Men Diktdoktorn tar bara emot en dikt åt gången, så skicka inga luntor!

Det skadar inte heller att rota runt lite i Diktdoktorns arkiv och se vilka tips och råd andra poeter har fått – det går att lära sig en hel del där.

Vill du anta en utmaning?
Gör nedslag i historien i ditt eget skrivande. Hur skrev du för ett år sedan? För fem? Tio? Femton? Tjugo?

Posta sedan utdrag från ditt skrivande de olika åren i ett inlägg på din blogg. Något i stil med det här:

För ett år sedan skrev jag: (din dikt här)
För fem år sedan skrev jag: (ditt kåseri här)
För tio år sedna skrev jag: (ditt prosastycke här)
För femton år sedan skrev jag: (din låttext här)
För tjugp år sedan skrev jag: (din dikt här)

Vilken skönlitterär genre som helst alltså. Och det går bra att antingen blanda eller hålla sig till en och samma.
Glöm inte att trackbacka hit eller lämna din länk i en kommentar, så vi kan hitta det. Och bolla gärna utmaningen vidare till andra som du tror skulle vara intresserade.

Om du vill anta utmaningen men inte har någon blogg – posta ditt svar här i kommentarsfältet nedan.

När man skriver gäller det först att komma på så mycket som möjligt till sin berättelse, sedan gäller det att ta bort överflödet, skala av det som är onödigt eller bara upprepar sig.

Sedan så verkar vi skrivande människor lite av naturen vara indelade i två grupper; de som hela tiden vill lägga till saker till texten, och de som hela tiden vill ta bort något. Eller är det så att dessa indelningar inte stämmer utan det är själva texten (och kanske också författaren) som är i olika stadier av skapandet? Vad tror du?

Rent personligen tycker jag att författaren av boken ”Lille prinsen” sätter huvudet på spiken med detta citat:

”Perfection is finally attained, not when there is no longer anything to add, but when there is no longer anything to take away.”

Antoine de Saint Exupéry

Är det för att min skrivarpersonlighet är att ta bort onödiga saker ur texter som jag instämmer så helhjärtat med citatet, eller är det helt enkelt definitionen av ett bra skrivande? Vad tycker du? Håller du med Antoine eller har du någon annan idé?

Om du inte redan har läst Lille prinsen kan jag rekommendera den! Läs ett utdrag ur inledningen av boken här.

Just nu pågår Kulturnatta i Göteborg. Massor med program för den kulturintresserade och även vi skrivande har fått vår beskärda del av intressanta happenings.

På Stadsbiblioteket har de t.ex. utförsäljning av böcker. I bokhandeln Lohrs Pocket Medmera kan du prova på Författarkortleken, som vi skrivit lite om tidigare.
Emilie Hwang läser på Stadsmuseet. Buratino Teater har rysk afton med bland annat rysk poesi. Berättarnät Väst berättar sagor, skrönor och korta historier utomhus. Vinnarna i Brewhoues låtskrivartävling framträder. Författarcentrum Väst, Västsvenka Författarsällskapet och Göteborgs Skrivarsällskap har program under kvällen. Och så händer mycket, mycket mer…

Det är så mycket som händer att jag inte ens har hunnit gå igenom programmet ordentligt! Kan de inte dela upp sig lite? I sisådär 52 grupper och ta en vecka var…

UPPDATERING:
Var ni på något intressant?

Novellkurs med Jan Sigurd

Fridhem välkomnade mig åter med sedvanlig blandad molnighet. Men vad gör det i en sådan härlig miljö. Kreativiteten sitter i väggarna här, och det var med stor förväntan jag begav mig till introduktionsmötet i måndags morse. Det är tio kurser på plats här på Fridhem den här veckan, och en i Prag. Pragkursen är samma skrivarkurs som jag anmälde mig till för två år sedan, men som då blev inställd för första gången på grund av för få anmälningar.
I år går jag novellskrivarkursen för Jan Sigurd. Han är, som många säkert känner till, en etablerad författare, och har hållit i ett otal kurser här på Fridhem och på andra skolor. Under terminerna undervisar han på Lunds universitet.

Han har talat mycket om skrivande och textuppbyggnad, mindre om vad som gör novellformen speciell. Men det kommer nog.
Förmiddagspassen är teoripass då han gått igenom begrepp och grepp som anslag, framåtrörelse, tidspress, fara/hot, motstånd, fallhöjd, vanitas och punktum.
Det finns två sorters noveller, berättade han. Den första exemplifieras av Tjechov, och kan sägas utgöra ”en skiva liv”, det vill säga ett utsnitt ur ett händelseförlopp. Den andra, med Maupassant som företrädare, är ”den komponerade novellen”.
- Det är ett psykologiskt förlopp ur vilket man kan extrahera en filosofisk konklusion, sa Jan Sigurd.

Vi har också gått igenom skrivandets tre faser, och vikten av att inte censurera sig själv i den första skrivfasen. Detta är förstås inga nyheter för mig, men nog så viktigt att få bli påmind när man knappt skrivit några kreativa texter på ett år.

På eftermiddagarna har vi textgenomgångar. Hittills har vi fått två uppgifter:
1. Skriv en monolog i jag-form utifrån en person som är så långt ifrån dig själv som möjligt. Ca 1 sida med 1,5 i radavstånd.
2. Beskriv ett minne av när världen krängde till. Jag-form, ca 1,5 sidor.

Det är den andra av dessa texter jag kämpar med nu, och jag är långt ifrån nöjd. Efter att ha gått mängder av skrivarkurser de senaste åren, där man ständigt får skriva om viktiga minnen, känns det som att förrådet är uttömt. Åtminstone att jag har skrivit om de saker jag vill skriva om. Så jag fick gräva djupt innan jag hittade ett minne som kunde passa. Det lär vara rätt långt ifrån de övrigas minnesbilder.

Novellkurs

Fler foton från Fridhem

Det är 2007 och alltså hög tid för dig som köpt Skrivarkalendern 2007 att komma igång att arbeta med den – och ännu högre tid för dig som inte gjort det att tassa iväg till http://www.skrivarkalendern.se och köpa den. Det känns som en bra investering, trots att jag inte kom igång med min förrän i söndags, sista dagen på den första veckan.

På sajten kan man registrera sig och delta i diskussioner kring kalendern och kring skrivande. Redan har över 100 personer registrerat sig, och flera trådar är igång i forumen. Jag har registrerat mig och håller som bäst på att botanisera bland sajtens alla delar.
Som alltid med nya nättjänster vet man inte riktigt hur det kommer att gå, det blir många presentationer i början, och sedan hänger det på både deltagare och initativtagare att få snurr på det hela. Men det känns bra, det jag sett så här långt.

Det kändes lite symptomatiskt när jag slog upp kalendern i söndags och på dagens datum läste ”Vila idag!”. ”Nämen…! Det var ju idag jag tänkt komma igång!” Nå, alla råd behöver man nu inte följa, så jag satte igång.
Den första övningen består i att skriva ett brev till sig själv om vad man vill åstadkomma med sitt skrivande i år. Sedan ska man lägga undan det och öppna det först nästa år. Jag skrev visserligen i mitt vanliga block, men det är en bra sak att sätta upp mål och att formulera sig kring sitt skrivande.
I år är jag medveten om att det kreativa skrivandet till viss del kommer att hamna i skymundan. Jag vill satsa på min blogg om medborgarjournalistik och ”sociala medier”, och jag märker att den snor mer och mer tid och kraft från det personliga skrivandet. Till viss del kommer jag att tillåta den att göra det, så länge det är roligt och inspirerande att skriva den bloggen. Men den får inte ta över helt! Och det är här Skrivarkalendern kommer in. Med hjälp av den kan jag både boka in tid med mig själv för skrivandet och få övningar som sätter igång kreativiteten när jag snurrat in mig för mycket i tankar på medborgarmedia. Förhoppningsvis ska jag få det att fungera.

Uppdatering 2007-01-10: Nu är vi 150 medlemmar på Skrivarkalenderns sajt. Kul!

Hoppas Du haft en riktigt skön nyårshelg med god mat och dryck och trevligt sällskap. Det har jag, och känner mig för en gångs skull riktigt utvilad.
Nyår är en tid att hämta ny kraft och sätta nya mål. För mitt skrivande innebär det också en nystart. Nu kan jag äntligen börja jobba aktivt med Skrivarkalendern, och det ser jag fram emot.

Jag kommer att ge mig själv utmaningar det här året, och morötter. Utmaningarna består i olika skrivuppgifter och att boka tid med mig själv för mitt skrivande. Där tror jag att Skrivarkalenern kommer att bli en bra hjälp.
Morötterna är olika Artist dates. Gärna en i veckan, men minst en i månaden. För dig som inte är bekant med begreppet, som är hämtat från Julia Cameron, så är en artist date något man gör för att fylla på inspirationsförrådet. Det kan vara en konstutställning, en joggingrunda i fin natur (för den som är lagd åt det hållet), en kortare eller längre resa, en promenad eller egentligen vad som helst som du gör helt för din egen skull. Du ska göra det ensam, det är också viktigt. Då håller du sinnena öppna för nya intryck till din skrivarbank. Men: du ska inte känna något krav att prestera där och då. Alltså inte boka in din artist date som en skrivsession – det får bli vid ett annat tillfälle. (Däremot är det självklart okej att ha ett block i fickan ifall inspirationen rinner till, men det ska inte vara huvudsyftet med artist daten).

Det är mina planer för skrivaråret 2007. Det, och att förhoppningsvis kunna åka på skrivarträff till Krumlov i höst igen.
Vad är dina planer? Har du givit dig själv något nyårslöfte kring ditt skrivande? Kommentera gärna och berätta! Det är inspirerande.

Skrivarresan till Krumlov blev mycket lyckad. Det var en fantastisk miljö vi hamnade i på den tjeckiska landsbyggden, där vi bodde i ett stort stenhus som härstammade från 1500-talet. Våra värdar, Åsa som också är med i kursen samt hennes sambo Laszlo, ordnade allt till det bästa för oss. Laszlo skötte matlagningen så att vi kunde ägna oss fullt ut åt skrivandet och den kreativa processen. De två kattungarna Esther och Sofi underhöll oss, och på morgonen kunde vi hänföras av den täta dimman som låg över skog och ängar. Vi hjälpte våra värdar att plocka kastanjer på gården, också det ett ämne att skriva om.
Efter tre dygn på landet flyttade vi in till Cesky Krumlov, en liten medeltida stad som var otroligt charmig. Där bodde vi på vandrarhem och satt och skrev på caféer. Också det en väldigt fin upplevelse, även om vi blev överraskade av att det var snöstorm första dagen.

Varje dag åt vi frukost, och skrev sedan mellan 10 och 12, åt lunch, och samlades åter klockan 14 för textsamtal och diskussioner kring skrivandet fram till klockan 18.
Jag tycker att det var bra att vi gjorde upp ett schema, och tror att det var viktigt att hålla den strukturen något så när, även om vi ibland töjde på tiderna. Att ha en fast tid för skrivandet är det viktigaste.
Samtalen och läsningarna på eftermiddagen var givande, särskilt eftersom vi var en förhållandevis liten grupp – nio när vi började, och efter tre dagar började några droppa av. Sista dagen jag var med var vi sex.

Tre intensiva dagar på landet var rätt mycket att smälta, och när vi väl flyttat in till Krumlov kände nog många att vi behövde en liten paus. Då fick vi en guidad rundtur av Åsa, som förstås också visste vilka som var de bästa och mysigaste restaurangerna. En kortare skrivstund på en av dem, följd av mjöd för att tina upp oss, och sedan allsång tillsammans med ett gäng ryssar, var höjdpunkten den dagen.
Sista dagen i Krumlov hade vi en mycket givande skrivstund på ett café. Övningen var enkel – ”börja där du är”, det vill säga beskriv platsen du befinner dig på och låt tankarna vandra därifrån.
Sedan hade vi eftermiddagen för oss själva, och jag utnyttjade den till att vandra runt på egen hand och smälta alla intryck, fotografera fantastiska änglar utanför ett litet kapell och gå på ett tehus och värma mig. Där kom förstås anteckningsboken fram och det blev några sentimentala rader om hur fantastisk resan varit.

Eftersom kursen var på engelska publicerar jag inte något av vad jag skrev här, men lite anteckningar/utkast finns i min personliga blogg.

Fotoalbum från resan

© 2016 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha