Jag heter Anna Lena Mayor Ekeblad och kommer att springa runt på Bokmässan och inspirera mig i år. Planen är dessutom att jag ska skriva lite här om allt jag kommer att se och höra på mässan. Är det något speciellt ni är nyfikna på? Kommentera och tipsa gärna.

Just det ja. Jag kanske borde presentera mig också. Jag är konstnär med egen ateljé och verkstad mitt i Göteborg. Där målar jag, gjuter bakverk i betong och skapar smycken! Nästan allt jag gör är bokstavsrelaterat. Jag målar t ex något jag kallar för ”texttavlor” där bokstäver bildar ord och mönster. Asch, det är nog bättre att ni själva kollar in min blogg istället för att jag försöker förklara vad det är jag gör hela dagarna. Att beskriva min konst i ord blir lite grann som att dansa arkitektur. Hej så länge!

Är medlemskap i Författarförbundet något att sträva efter idag? Eller kan man klara sig lika bra utan?

Själv har jag bekanta både bland de som är med och de som inte är det. De som inte är det har oftast tagit ett aktivt ställningstagande att inte vara det.


Bland de ganska trista borden i den lilla mässhallen var det ett som stack ut. Jag fick syn på en konservburk med ett färgglatt tecknat omslag av en kvinna som kliar sig i skrevet och texten ”Svamp – även jättegott i grytor”. Intill låg en chokladkaka med ett gult omslag ”mörk choklad – så kraftig att den endast kan ätas av män med tyskklingande namn i clubfåtöljer”. Ett stort leende spreds över mina läppar och jag plockade upp ett fanzine som låg intill. Det hette ”Kvällssnasket” och var en hejdlös drift med kvällstidningarna. Detta var mitt första möte med serietecknaren Nanna Johansson – och det var kärlek vid första ögonkastet.

Nanna var inte själv på Textival men väl en representant för förlaget Kolik som gett ut hennes debutalbum ”Fulheten”, vilket även är namnet på hennes hemsida. Albumet blev, förutom senaste numret av Galago, det enda jag köpte på mässan. 100 pix och jag har glädjen att avnjuta denna unga smarta kvinnas iakttagelser. Att rekommendera!

Detta var en chans för lekmannen att få ett vidare begrepp om vad den omtalade Kulturutredningen går ut på. Men blev man så mycket klokare?

I korthet – det stora problemet med Kulturutredningen tycks vara att ingen egentligen vet vad det var som var problemet till att börja med. Vad skulle man utreda?

Man har fått igång en debatt om kulturen och kunnat konstatera att kultursverige skulle må bra av färre institutioner och bredare samarbete mellan olika områden som exempelvis integration, utbildning och näringslivspolitik. Det finns problem inom kulturen med byråkratisering, fragmentarisering, minskad status och brist på pengar vilket skulle kunna lösas med hjälp av s.k. aspektpolitik (samarbete över gränserna), förvaltningsreformer och breddad finansiering.

Men skattekontoret inte har fått något uppdrag att beräkna hur mycket det skulle kosta att genomföra dessa förändringar.

Så kontentan av kulturutredningen är att ingenting kommer i realiteten att förändras – åtminstone inte under denna mandatperioden.

Följande kan man läsa på Adlibris hemsida om serietecknaren Sara Granérs debutalbum ’Det är bara lite aids’:

”Sara Granérs Det är bara lite AIDS fyller ett hålrum i den svenska humorserie-genren. Där Nina Hemmingsson driver med vår försiktighet vevar Granér med rallarnävarna och där Liv Strömquists serier är pedagogiska så är Granérs skämtteckningar som en hel obs-klass. Detta utan att någonsin tappa sin politiska medvetenhet.

I ett av duktighetskomplex infekterat samhälle, där neuros avlöser neuros, är det oerhört befriande att se Sara Granér angripa sin omvärld. Med en illvillig och vräkig humor som aldrig blir plump inspirerar hon oss att bryta med traditionella beteenden. Att ta itu med vår så vidrigt trevliga och mysiga tillvaro med nyöppnade ögon”

Man känner lätt igen hennes mycket karakteristiska enrutingar av djur, oftast i starka färger. Exempelvis är hon upphovsman till omslaget av Galagos senaste nummer (nr 95) – två hånglande björnar.

På Textival pratade Sara om sitt arbetssätt och visade ett par av sina alster och läste texter som exempelvis ”hur man hittar sin CP-punkt” – en ironisk drift av jakten på G-punkten men här i lobotomitappning.

Sara berättade att det viktiga är att något i bilderna är sant, och de behöver inte nödvändigtvis vara roliga (men ofta är det just det som blir komiken i bilderna – kärnan av sanning men sett ur ett absurt perspektiv). En av de första bilderna Sara visade var av en mamma och pappa som betraktar sitt barn som räcker dem en leksak. Pappan säger ”det är något konstigt med honom – det är som om han bara umgås med oss för att vi är hans föräldrar”

Sara brukade ha med sig en anteckningsbok med ambitionen att rita en bild per dag. När hon kom på en idé skissade hon hastigt ned den. Medvetet gjorde hon det snabbt för annars börjar man tänka hur eller om man borde göra annorlunda. Efter hand så plockade hon ut de bilder som var bäst och färglade dem.

Det är mycket lätt att fastna för Sara Granérs brutala humor. En av mina personliga favoritbilder är ett djur som har fullt med varor i famnen och springer förbi kassan. En anställd ropar ”Hallå – du måste betala!” varpå djuret svarar ”Nej, nej, nej. Man ska lyssna på sin kropp och inte göra något som känns fel”

Sara ingår i det feministiska serietecknarkollektivet ”Dotterbolaget” och du kan läsa mer på Galagos hemsida.

Bloggen Bokhora, som drivs av fem tjejer som skriver om sina läsupplevelser, fick pris i måndags för bästa blogg inom området nöje / kultur vid Stora Bloggpriset-galan i Stockholm. Stort grattis säger vi på Skriva.net. Så här såg det ut när tjejerna tog emot priset.

Två tyngdviktare inom modern svensk litteratur träffades idag för att samtala om hur de har gjort för att skriva en historisk roman; Ellen Mattsson och Lars Andersson. Ellen Mattsson har med den senaste boken ”Glädjestranden” publicerat sju böcker. Lars Andersson, som blev utsedd till 2007 års värmländska författare, har ett tjugotal boktitlar bakom sig, den senaste heter ”Ljus från ingenstans”.

Moderatorn och historikern Lars Sewilius-Berg öppnade seminariet genom att beskriva ”Glädjestranden” och ”Ljus från ingenstans” som väldigt olika sätt att närma sig en historisk berättelse. Mattssons bok ”Glädjestranden” utspelar sig i Bohuslän under första halvan av 1800-talet, medan Lars sjugenerationersroman tar avstamp på 1600-talet och sträcker sig ända fram till slutet av 1800. Där Anderssons roman, enligt Sewilius-Berg, har ett öppet slut (”Ljus från ingenstans” är den första av två böcker på temat), är Ellen Mattssons berättelse stängd på ett annat sätt, det finns en början, en mitten och en avslutning.

Det finns en hel del likheter också. Varken Mattsson eller Andersson visste till en början inte särskilt mycket om personerna som de ville skriva om. Mattsson hade under sin uppväxt fått höra om en släkting som skulle fått ärva en gård i Ljungskile, men eftersom han var gravt alkoholiserad, gick gården över till hans syster istället. Brodern försvann i samma veva och ingen vet vad som blev av honom. Detta försvinnande fascinerade Ellen Mattsson och det var där fröet till hennes berättelse såddes.

För Mattsson var det aldrig särskilt viktigt att vara i autentisk i sin skildring av 1800-talet, något som moderator Sewilius-Berg tar fasta på och upprepar frågan, lite alltför många gånger, om det konstnärliga uttrycket är viktigare än den historiska datan i fiktion. ”JA!” säger Ellen Mattsson bestämt. Det är berättelsen som står i fokus när hon skriver, inte fakta. Däremot var hon under arbetet med ”Glädjestranden” noggrann med att ta reda på hur arbetet på en gård gick till i början på 1800-talet. Förr var människors liv och arbetet de utförde ett, menar hon och tillägger att för att förstå sina karaktärers vardag ville hon veta hur det kändes att stå ute på fältet en hel dag och jobba, rörelserna som satte spår i kroppen.

Något som hon medvetet inte har ändrat på, är språket. Hon tycker själv att det lätt blir en barriär mellan läsaren och texten som krånglar till läsandet, när någon har ansträngt sig för att skriva på ett alltför daterat språk. Lars Andersson håller med. I hans roman, som utspelar sig i trakten Hedås vid Klarälven, pratar karaktärerna värmländska på det sätt som det låter idag. Det är omöjligt att veta hur det skulle ha låtit på 1600-talet, säger han.

Hur förbereder man sig då när man skriver en historisk roman?

När Andersson började skissa upp sin bok, var släkthistorien bara tänkt att ligga som en inledning innan den ”riktiga” handlingen kom igång. Han använde sig av samma metoder som en släktforskare gör: han letade upp offentliga handlingar som bouppteckningar och kyrkoarkiv. Väldigt få värmländska bönder har satt sina liv i tryck men det fanns en bonde i Visnum socken vars dagbok från 1800-talet finns bevarad och den har Andersson haft nytta av. Trots det magra utbudet av dokument fastnade Andersson i människoödena som han läste om och inledningen, som bara skulle bli ett tjugotal sidor, växte och blev en hel roman.

Ellen Mattsson erkänner att hon är motvillig till att kolla upp saker och göra research på förhand. Ibland är det nödvändigt men, som hon poängterar ”Är man författare får man göra vad man vill” och hon tycker att det är synd att inte utnyttja den möjligheten, att låta fantasin ta över. Hon understryker också att för henne handlade valet att skriva en historisk roman inte om något aktivt val. Historien tog plats i hennes huvud och sedan följde formen efter. Att skriva upplever hon som något visuellt, hon är där på plats och beskriver det hon ser. Hon menar också att fiktionens styrka ligger i att kunna berätta något i det faktiska skeendet, innan man har tillgång till den överblick och efterklokhet som vetenskaplig historia har. Att dyka ner och vara mitt i, istället för att dra slutsatser efteråt.

Lars Andersson spinner vidare: På samma gång som vi idag är en produkt av historien måste vi också återskapa den för oss själva. Han passar på att berömma Ellen Mattsson för hennes, som han uttrycker det, ”mirakulösa roman”. Det han saknade i arbetet med ”Ljus från ingenstans” var den närvaro som Mattsson kunnat ha i sin bok, att gå in på djupet i allt som händer. En roman som ska ha plats med sju generationers liv måste vara lite mer översiktlig.

Det handlar mycket om distans också, säger Mattsson. Personligen har hon ingen distans till sina karaktärer när hon skriver om dem och om hon skulle ha det, skulle boken dö. När hon är klar däremot, när hon har fångat världen hon vill skriva om, då är boken som en såpbubbla som får släppas iväg och sväva fritt. Då har hon inte längre makten att komma åt sina karaktärer.

I förra veckan träffades 30 ungdomar mellan 12 och 16 år i Karlstad för att ägna en vecka åt skrivande och drama. Det var dags för årets Litteraturläger.

Som ledare kunde jag och Emilie inte göra mycket annat än häpna över den talang och kreativitet som formligen lyste om lägerdeltagarna.

Och vi vill dela med oss av lite:

Meningen med livet

Vad är meningen med livet? Är det att hjälpa andra? Är det att älska varandra? Är det att älska dig? Jag älskar dig, vet ej om det är det som är meningen med livet.
Inte att jag bryr mig, för inget kan stoppa mig att göra det. För min mening med livet är enligt mig, dig. Likt en sommarbris vill jag smeka dig ömt. Varför kan du inte älska mig?
Jag är feg, du vet inte att jag finns. När du grät tröstade jag dig inte. När du bad för hjälp, hjälpte jag dig inte. Och nu har skeppet seglat iväg, men jag var inte värd att åka med. Så jag är inte värld livet, för jag har ingen mening.

Döden kryper längs min bleka ryggrad.
Och i mitt sista andetag skriker jag
ditt namn ända in i tystheten.

Joel Ängeby

Vill du anta en utmaning?
Gör nedslag i historien i ditt eget skrivande. Hur skrev du för ett år sedan? För fem? Tio? Femton? Tjugo?

Posta sedan utdrag från ditt skrivande de olika åren i ett inlägg på din blogg. Något i stil med det här:

För ett år sedan skrev jag: (din dikt här)
För fem år sedan skrev jag: (ditt kåseri här)
För tio år sedna skrev jag: (ditt prosastycke här)
För femton år sedan skrev jag: (din låttext här)
För tjugp år sedan skrev jag: (din dikt här)

Vilken skönlitterär genre som helst alltså. Och det går bra att antingen blanda eller hålla sig till en och samma.
Glöm inte att trackbacka hit eller lämna din länk i en kommentar, så vi kan hitta det. Och bolla gärna utmaningen vidare till andra som du tror skulle vara intresserade.

Om du vill anta utmaningen men inte har någon blogg – posta ditt svar här i kommentarsfältet nedan.

Att skriva poesi vill somliga kalla för lätt
men orden halkar undan och tycks sällan hitta rätt

~ Gnell

© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha