Jag tillbringar sommaren med att plugga lite litteraturvetenskap, med inriktning på fantasylitteratur.

Jag lär mig saker som att i den medeltida kulturen värderades skrivandet högt, och att berättarlust är ett exempel på tidlösa mänskliga egenskaper. Jag lär mig namn på genrer som Mirabilia och Miracula.

Tanken har hela tiden varit att även skriva ordentligt på mina egna skrivprojekt nu i sommar, men hittills så blir det bara nya idéer, nya texter som dyker upp (gah, när ska jag få tid för dem?), och så slukas jag upp av den litteraturvetenskapliga kursen, det är så lätt att dyka ned där, grotta in sig ordentligt, och försvinna…

Naturen var något genuint förborgat för Tolkien, så också för alverna, som gärna levde i skogarnas djup i samspel med naturen. I trädens lövverk fanns tusen och åter tusen berättelser. I Tolkiens sagovärld är det endast alverna och enterna som kan höra och berätta trädens historier, berättelser om en förlorad gyllene tidsålder. Att göra våld på träden var att ta död på Midgårds historia. Det levande berättar, det döda tiger. [...] Tolkien fann sina berättelser i naturen.

Citat hämtat från Tusen år av fantasy (sidan 16), skriven av Bo Erkisson

Här kan du hitta ett tidigare inlägg på Skriva om Bo Eriksson och hans Tusen år av fantasy.