jennie

Temat för Textival var ljud och dagens sista seminarium hade titeln Skönhetsmord – en text/ljudhappening med material av Joakim Pirinen och Mikael Strömberg.

Det mest intressanta var just kriminalhistorien Skönhetsmord. Ljuden och musiken gav den känslan av radioteater men det var suggestivt och medryckande. Däremot blev uppläsningen av Afrika, vars text samtidigt spelades upp baklänges, mest en kakafoni av ljud som i mitt tycke blev irriterande och störande. Men det var å andra sidan kanske meningen med det.

Mikael Strömberg pratade om ljud, om hur städer kan ha sina egna soundtracks (det hade en gång varit hans arbetsuppgift på Aftonbladet att recensera städer som om de vore skivor). Han pratade också om de ljud som är på väg att försvinna som ”kom och ät” när en förälder ropar till barnen som är ute och leker. Andra utrotningshotade ljud är mattpiskning och den trasiga uppkopplingstonen till modemet. I mitt stilla sinne tänkte jag att visst kan man sörja över vissa ords bortgång men å andra sidan finns det ljud man aldrig vill höra igen ”arbeit macht frei” till exempel.

Joakim Pirinen är ett stort fan av anagram och läste upp flera texter ihopsatta med just dessa. Han har också komponerat en text som endast bestod av kända människors namn men avstavade mitt i för att ge nya betydelser.

Ett intressant seminarium och en påminnelse om att den text vi läser har uppstått från ljuden vi hör.

Bland de ganska trista borden i den lilla mässhallen var det ett som stack ut. Jag fick syn på en konservburk med ett färgglatt tecknat omslag av en kvinna som kliar sig i skrevet och texten ”Svamp – även jättegott i grytor”. Intill låg en chokladkaka med ett gult omslag ”mörk choklad – så kraftig att den endast kan ätas av män med tyskklingande namn i clubfåtöljer”. Ett stort leende spreds över mina läppar och jag plockade upp ett fanzine som låg intill. Det hette ”Kvällssnasket” och var en hejdlös drift med kvällstidningarna. Detta var mitt första möte med serietecknaren Nanna Johansson – och det var kärlek vid första ögonkastet.

Nanna var inte själv på Textival men väl en representant för förlaget Kolik som gett ut hennes debutalbum ”Fulheten”, vilket även är namnet på hennes hemsida. Albumet blev, förutom senaste numret av Galago, det enda jag köpte på mässan. 100 pix och jag har glädjen att avnjuta denna unga smarta kvinnas iakttagelser. Att rekommendera!

Detta var en chans för lekmannen att få ett vidare begrepp om vad den omtalade Kulturutredningen går ut på. Men blev man så mycket klokare?

I korthet – det stora problemet med Kulturutredningen tycks vara att ingen egentligen vet vad det var som var problemet till att börja med. Vad skulle man utreda?

Man har fått igång en debatt om kulturen och kunnat konstatera att kultursverige skulle må bra av färre institutioner och bredare samarbete mellan olika områden som exempelvis integration, utbildning och näringslivspolitik. Det finns problem inom kulturen med byråkratisering, fragmentarisering, minskad status och brist på pengar vilket skulle kunna lösas med hjälp av s.k. aspektpolitik (samarbete över gränserna), förvaltningsreformer och breddad finansiering.

Men skattekontoret inte har fått något uppdrag att beräkna hur mycket det skulle kosta att genomföra dessa förändringar.

Så kontentan av kulturutredningen är att ingenting kommer i realiteten att förändras – åtminstone inte under denna mandatperioden.

Följande kan man läsa på Adlibris hemsida om serietecknaren Sara Granérs debutalbum ’Det är bara lite aids’:

”Sara Granérs Det är bara lite AIDS fyller ett hålrum i den svenska humorserie-genren. Där Nina Hemmingsson driver med vår försiktighet vevar Granér med rallarnävarna och där Liv Strömquists serier är pedagogiska så är Granérs skämtteckningar som en hel obs-klass. Detta utan att någonsin tappa sin politiska medvetenhet.

I ett av duktighetskomplex infekterat samhälle, där neuros avlöser neuros, är det oerhört befriande att se Sara Granér angripa sin omvärld. Med en illvillig och vräkig humor som aldrig blir plump inspirerar hon oss att bryta med traditionella beteenden. Att ta itu med vår så vidrigt trevliga och mysiga tillvaro med nyöppnade ögon”

Man känner lätt igen hennes mycket karakteristiska enrutingar av djur, oftast i starka färger. Exempelvis är hon upphovsman till omslaget av Galagos senaste nummer (nr 95) – två hånglande björnar.

På Textival pratade Sara om sitt arbetssätt och visade ett par av sina alster och läste texter som exempelvis ”hur man hittar sin CP-punkt” – en ironisk drift av jakten på G-punkten men här i lobotomitappning.

Sara berättade att det viktiga är att något i bilderna är sant, och de behöver inte nödvändigtvis vara roliga (men ofta är det just det som blir komiken i bilderna – kärnan av sanning men sett ur ett absurt perspektiv). En av de första bilderna Sara visade var av en mamma och pappa som betraktar sitt barn som räcker dem en leksak. Pappan säger ”det är något konstigt med honom – det är som om han bara umgås med oss för att vi är hans föräldrar”

Sara brukade ha med sig en anteckningsbok med ambitionen att rita en bild per dag. När hon kom på en idé skissade hon hastigt ned den. Medvetet gjorde hon det snabbt för annars börjar man tänka hur eller om man borde göra annorlunda. Efter hand så plockade hon ut de bilder som var bäst och färglade dem.

Det är mycket lätt att fastna för Sara Granérs brutala humor. En av mina personliga favoritbilder är ett djur som har fullt med varor i famnen och springer förbi kassan. En anställd ropar ”Hallå – du måste betala!” varpå djuret svarar ”Nej, nej, nej. Man ska lyssna på sin kropp och inte göra något som känns fel”

Sara ingår i det feministiska serietecknarkollektivet ”Dotterbolaget” och du kan läsa mer på Galagos hemsida.

© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha