Emilie

Anita Nair, Katarina Trodden, Tomas Löfström

Jag går till seminariet Författarnas Kerala för att lyssna på Anita Nair. Av ingen annan anledning har jag trotsat trötthet och ordgröt i huvudet och satt mig i den dragiga lokalen med dålig akustik. Dagen innan har jag köpt boken ”Ladies Coupé”, till min lycka hittade jag den äntligen på engelska och även om jag inte har med mig den för att få den signerad, tänker jag att bara att få höra Anita Nair räcker.

Anita Nair är en av flera författare från den indiska delstaten Kerala (hon är i gott sällskap med t.ex. Arundhati Roy, författare till ”De små tingens gud”) som fått stor uppmärksamhet runt om i världen. ”Ladies Coupé” (på svenska ”Kvinnor på ett tåg”), en samling historier om olika kvinnor, blev en internationell succé. Den senaste romanen heter ”The Mistress” och har enligt henne själv fått titeln efter Ralph Waldo Emersons citat ”Art is a jealous mistress”. Liksom ”Ladies Coupé” är ”The Mistress” skriven på engelska, ett val av språk som jag personligen gärna skulle ha velat höra mer om: När bestämde sig Nair för att skriva på engelska? Brottades hon med samma dilemma som många författare från före detta kolonier gör – att hålla sitt modersmål levande eller att nå en större marknad och läsekrets internationellt?

Tyvärr är det inte Anita Nair i egenskap som väl respekterad författare som hamnar i fokus. Istället är det Basheer, en annan keralansk författare som dog 1994, som samtalet får cirkulera kring. Seminariet inleds med att översättaren Katarina Trodden berättar om Basheers liv medan ett bildspel av Basheer rullar bakom henne. Det fortsätter med att moderator Tomas Löfström ställer frågor om Nairs skrivande men med utgångspunkten från hur Basheer gjorde under sitt författarskap: – Hur viktig har Basheer varit för Nairs skrivande? Tänker hon också på att använda språket på det innovativa sätt som Basheer gjorde? Ser hon några likheter med sitt och Basheers berättande?

Anita Nair svarar artigt på frågorna men det är först när hon själv tar kontroll över ordet som det blir intressant. Hon berättar om sin bok ”The Mistress”, om att den kom ur att hon börjat grubbla mycket över vad konsten betyder för den som skapar, hur nödvändig den är och vad den gör med en. Som författare var det viktigt att skriva en bok där hon själv fick tolka konsten utan att bli ifrågasatt och det är detta hon gör i ”The Mistress”. Inledningen, som Nair läser högt för oss, sopar inget under mattan. Det är ett djupgående sökande, en kärleksaffär som tecknas med stor passion och sårbarhet.

”You may call these the nine faces of the heart.”

Nio ansikten eller ansiktsuttryck, är det som kathakali-dansarna använder, när de utövar den tusenåriga dansen som har sina rötter i just Kerala. I ”The Mistress” berättas det om en flod som är på väg att torka ut och Nair säger att den kan ses som en symbol för kathakali-dansen, en konstart som det tar många års hård träning för att lära sig och som just därför att hotad att dö ut.

Som en person med konstanta genusglasögon på mig, kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att en framgångsrik som författare som Anita Nair, influgen ända från Indien, inte ensam får stå i fokus på ett seminarium. Jag har svårt att tänka mig att samma sak skulle drabba en aktuell kritikerrosad manlig författare och särskilt inte om den andra författaren var en (måhända hur stor och vida respekterad som helst) kvinna. Kanske har jag fel? Kanske planerar Bok-och biblioteksmässans förberedelsegrupp redan nu att bjuda in den underbarnsmärkte Jonathan Saffron Foer till att enbart prata om Joyce Carol Oates författarskap? Visserligen är det en snäll jämförelse, eftersom Saffron Foer har haft Oates som mentor och förmodligen har en mycket personligare relation till henne än vad Nair, som inte ens delar modersmål med Basheer, har till hans skrivande.

Att vara illustratör och konstnär är enligt Sven Nordqvist olika saker. Det är inte bara två olika grenar utsprungna ur samma träd, de är mycket mer skilda åt än så. Konstnärskapet innebär att inte ha ramar för sin kreativitet. Att våga lämna förnuftet och lita till sin intuition.

”Det är bra om man låter det omedvetna få bestämma”, säger Nordqvist. Han fortsätter med att för honom är det betydligt svårare att veta om ett konstverk är bra eller inte. Hur ska man avgöra det? Det är så nära en själv, utsprunget ur diffusa bilder i ens medvetande, det är helt utan förhållningsregler. Jämförelsen går helt klart att göra med det kreativa skrivandet.
Jan Hansson och Sven Nordqvist
Nordqvist drar själv slutsatsen att när han kan återvända till ett konstverk flera år efter att han har gjort det och fortfarande tycka om det, då måste det vara bra på något sätt. Sedan tillägger han att han personligen inte tycker att konst ska vara politisk. ”Åsikter kan man uttrycka i ord” menar han och visar en bild på två kinesiska barn och en Mao-röd fana:”Det var på sjuttiotalet när alla var tvungna att visa hur politiska de var hela tiden.”

Att illustrera ser Nordqvist som ett hantverk. Det är beställaren som sätter upp vissa gränser och då går inte att sväva ut hur som helst. Inte heller har han full frihet när det gäller att skriva en barnbok. Ofta har han målet att klara av sagan på 24 sidor och han måste ta i beaktande att han berättar en historia för människor som inte har så stor erfarenhet av livet. Ni som liksom jag har vuxit upp med Pettson-böckerna kan kanske intyga om att de talade till en och inte över huvudet på en, världen var ens egen barnvärld på något sätt.

För att förklara hur han går tillväga när han skriver en barnbok, listar Nordqvist, mycket pedadgogisk, upp processen för oss åhörare.

1. Han bestämmer sig för att göra en bok och att det ska ta ett halvår.
2. Vad ska boken handla om? Det är det svåra, säger Nordqvist, det kan ta upp till några månader att komma i underfund med.
3. När historien är bestämd, börjar han skriva anteckningar för hand.
4. Efter anteckningarna, kommer skisserna. Sida för sida planerar han boken.
5. När han har kommit hit, är det bara att ”göra färdigt”. Nu är allt bestämt, det gäller bara att färglägga och producera. Nordqvist talar om det här som ett helt annat tillstånd. När han tidigare i processen varit så koncentrerad att han inte har kunnat tänka på något annat, kan han i slutstadiet förlita sig på sina hantverkshänder och samtidigt lyssna på radio eller någon talbok.

Arbetet med Var är min syster? var lite annorlunda. Det var en idé som fick mala i Nordqvists huvud i flera år. Han berättar att han gjorde de första skisserna för inte mindre än 25 år sedan, efter att ha publicerat sin första bok. Det var svårt att fortsätta på den då så Nordqvist la den åt sidan och började med en Pettson-bok istället. Sedan hittade han skisserna femton år senare och i tio år fick den mogna till sig i huvudet.

Nordqvist erkänner att han var tveksam till att bygga en bok utifrån bilder som inte har någon egentlig handling. Ett tag övervägde han att publicera boken helt utan text men i slutändan fick det bli några rader på varje sida – poetiska tankar som systern har medan hon svävar från ett landskap till ett annat. Textrutorna är inflikade i de bländande magiska bilderna, där Nordqvist som vanligt har öst på med detaljrikedom och värme. Varje träd finns gestaltat med kvistar och lutning, varje strå på ängarna har sin egen rättmätiga plats.

Det har varit roligt att vistas i den världen, säger Nordqvist och ger det som en förklaring till att han tog förhållandes lång tid på sig att göra den. På frågan vad han har för planer här närmast, svarar han att han kanske ska göra en mellanbok för att få lite distans. Egentligen skulle han gärna göra en till bok i liknande stil men menar att prestationskravet ökar hela tiden. Nu har han gjort det här och det betyder att nästa bok måste bli bättre.

Han avslutar med att det inte blir lättare med åren. Vissa perioder kan det kännas som att han inte kan något. Sedan lättar det igen och han hittar vägen till nya projekt. ”Det är väl en del av skapandet”, säger han.

* På bilden: Sven Nordqvist (t. v.) tillsammans med Jan Hansson, chef för Svenska Barnboksinstitutet

Julia Sandström var 15 år när hon deltog i Bonnier Carlsens Eragon-tävling, en tävling för ungdomar mellan 13-18 år på temat fantasy. Av 500 medverkande vann hon första pris och texten som hon skickade in blev senare det första kapitlet till boken På ödets vingar. Just nu går hon tredje året på Nv-programmet och skriver samtidigt på sin tredje bok om nyckelväktarna. Serien beräknas komma ut i fem delar.

julia sandströmI recensionerna har På ödets vingar fått beröm för att personporträtten är gestaltade med känsla. Karaktärerna i Sandströms böcker går inga raka vägar, de är komplexa och tar inte alltid sina hjälteroller med ro.

Innan Julia Sandström började skriva fantasy, ägnade hon sig åt fan fiction. På Internet finns det särskilda sidor där människor kan skicka in sina alster och kommentarer och Sandström berättar att hon lärt sig oerhört mycket av att delta i dessa forum. Hennes fantasyskrivande fick sin start när hon läste en berättelse av en annan fan fiktion-skrivare som hade ritat upp en karta över världen där historien utspelade sig.

– Jag tänkte att det där kan jag också göra, säger Sandström.

Att skriva fan-fiction är något som många författare och skrivpedagoger rekommenderar. Det är en bra skola, ett bra avstamp att börja sitt skrivande med. Eftersom persongalleri, bokens värld och ton redan finns kan skribenten fokusera på själva skrivandet och utveckla och finslipa detta innan denne ger sig i kast med form och teknik.

Författare som Julia Sandström själv får mycket inspiration av är bland andra J.K. Rowling och Robin Hobb.

– Från början var drömmen att bli publicerad. Nu är det att bli författare på heltid.

/Emilie & Sofie

Linn Hansén”Vi går omkring i Västra Götalands län, vi håller varandras händer som fanor” läser Linn Hansén.

Dikten är publicerad i det senaste numret av Glänta. Hon ger också smakprov av sin bok ”Ta i trä”. Landskapet är Västergötland, Borås finns med, ”nuförtiden” är ett centralt ord. ”Det är ingen som heter Ida längre” – kaxighet blandat med ödmjukt betraktande. Allt får flyta in i vartannat, Linn Hansén har en lugn röst som banar väg för orden och ja, jag blir mycket nyfiken på att läsa mer.

Jörgen Gassilewski är nästa poet att äntra scenen i Rum för poesi. Han visar först upp exempel på hur dikterna i hans ännu inte publicerade bok, är utformade rent grafiskt. Det börjar med små fyrkanter av text och en rad på tyska. Sedan övergår texten i något som Gassilewski kallar för snöande, uppbrutna ord singlar nerför pappersarken. Den avslutande delen är tillbaka i textrutor igen, fast här blandas ord från de tidigare delarna in. Orden knyts ihop och får ny innebörd. ”Jag älskar dig är en vacker och nyttig fras”, inleds en av hans dikter med och sedan följer ett bollande mellan påståendena ”Jag älskar dig” och ”Jag hatar dig”. Det är diktsamlingens stomme. Jörgen

Marie Lundqvists, det svenska språkets bildmotor, är den som får avsluta poesitimmen. Med sig har hon sin nya diktsamling De dödas bok. Rösten är höstljus – varm och smickrande mot allt som kommer i dess väg; stavelser, ord, pauser blir sång när Lundqvist uttalar dem.

”Stillheten är som ett svalt mynt i våra heta händer.”

Marie Lundqvist
Döden har huvudrollen i den här diktsamlingen, liksom i flera av Lundqvists böcker är det en kär vän, en sällsam kraft, en vila och en födelse. Dikterna skildrar ett gräl mellan jaget och döden. Själv tänker jag mig en objuden gäst som man måste ta ställning till – ska den frågas in på kaffe eller ska man stå kvar bakom dörren och stirra på den genom nyckelhålet.

”Nu slåss fåglarna om dina vackra ögon, som vore de äpplen.”

Vem är Sven Nordqvist? Hur pratar han? Hur klär han sig?

Jag har bilden av Findus i huvudet när jag går mot seminariet. Mer Findus än Pettson faktiskt, de zucchinirandiga byxorna och tänjbarheten i kroppen, Findus som alltid vill leka. Jag ser Pettsons verkstad framför mig också – kaosplottret av skruvar och märkliga maskiner, träflis, små ögonförsedda lurvprickar som befolkar hörnen och som finns där för att de är där, inte av någon annan anledning.

Jo, jag tänker mig det där sprättiga när jag föreställer mig Sven Nordqvist, författare till tio Pettson och Findus-böcker och ett tiotal andra, däribland den senaste Augustprisvinnaren ”Var är min syster?”. Jag vet att det inte stämmer, att en författare utåt sett sällan är som den skriver. Det är den inre världen som dominerar hos en skapande människa, annars skulle den lika gärna låta bli med det den gör.

Ändå reagerar jag på hur olik den levande Sven Nordqvist är från min bild av honom. Han ger ett sobert intryck i sin svarta kavaj och grå skjorta. När seminariet har satt igång, står han vid podiet och läser en monolog om sina reflektioner kring att vara illustratör och konstnär och hur det ena skiljer sig från det andra. Bakom sig har han en stor skärm som visar en powerpoint-presentation av hans verk, allt ifrån barnboksillustrationerna och de politiska bilderna som han gjorde som Amnesty-aktiv på 70-talet.

Talet han håller är som ett brev, ett sommarprat, en vindsbrygga rakt in i hans tankar. Vi som lyssnar får vara där, vi får andas, vi får följa med och hålla Sven Nordqvist i handen medan han leder oss genom bilderna.

Det enda jag tänker är: Tack. Där många samtal på bokmässan tenderar att bli verktyg för moderatorerna att visa sig klipska genom att ställa (enligt deras åsikt) ”rätt” frågor, saknar jag kärnan. Alla dessa samtal med storslagna författare och så många undanflyende frågor för att slippa kliva på och ställa sig upp till knäna i det kladdiga, GRÖTEN, som är skapandet. Varför får inte den plats i diskussionerna? Är folk trötta på att prata om den?

När Nordkvist är klar, tackar Svenska barnboksinstitutets chef Jan Hansson honom och säger att det kändes som att vi var hemma hos Nordqvist ett tag. ”Fast jag pratar inte så här mycket hemma”, säger Nordqvist på sin skånska och alla skrattar.

Jag ska i nästa inlägg försöka att redogöra för det Sven Nordqvist sa i seminariet. Även om jag önskar att jag hade kunnat spela in det och återge det exakt: från första ordet till sista bilden, med Nordqvists lågmält eftertänksamma berättande.

Två tyngdviktare inom modern svensk litteratur träffades idag för att samtala om hur de har gjort för att skriva en historisk roman; Ellen Mattsson och Lars Andersson. Ellen Mattsson har med den senaste boken ”Glädjestranden” publicerat sju böcker. Lars Andersson, som blev utsedd till 2007 års värmländska författare, har ett tjugotal boktitlar bakom sig, den senaste heter ”Ljus från ingenstans”.

Moderatorn och historikern Lars Sewilius-Berg öppnade seminariet genom att beskriva ”Glädjestranden” och ”Ljus från ingenstans” som väldigt olika sätt att närma sig en historisk berättelse. Mattssons bok ”Glädjestranden” utspelar sig i Bohuslän under första halvan av 1800-talet, medan Lars sjugenerationersroman tar avstamp på 1600-talet och sträcker sig ända fram till slutet av 1800. Där Anderssons roman, enligt Sewilius-Berg, har ett öppet slut (”Ljus från ingenstans” är den första av två böcker på temat), är Ellen Mattssons berättelse stängd på ett annat sätt, det finns en början, en mitten och en avslutning.

Det finns en hel del likheter också. Varken Mattsson eller Andersson visste till en början inte särskilt mycket om personerna som de ville skriva om. Mattsson hade under sin uppväxt fått höra om en släkting som skulle fått ärva en gård i Ljungskile, men eftersom han var gravt alkoholiserad, gick gården över till hans syster istället. Brodern försvann i samma veva och ingen vet vad som blev av honom. Detta försvinnande fascinerade Ellen Mattsson och det var där fröet till hennes berättelse såddes.

För Mattsson var det aldrig särskilt viktigt att vara i autentisk i sin skildring av 1800-talet, något som moderator Sewilius-Berg tar fasta på och upprepar frågan, lite alltför många gånger, om det konstnärliga uttrycket är viktigare än den historiska datan i fiktion. ”JA!” säger Ellen Mattsson bestämt. Det är berättelsen som står i fokus när hon skriver, inte fakta. Däremot var hon under arbetet med ”Glädjestranden” noggrann med att ta reda på hur arbetet på en gård gick till i början på 1800-talet. Förr var människors liv och arbetet de utförde ett, menar hon och tillägger att för att förstå sina karaktärers vardag ville hon veta hur det kändes att stå ute på fältet en hel dag och jobba, rörelserna som satte spår i kroppen.

Något som hon medvetet inte har ändrat på, är språket. Hon tycker själv att det lätt blir en barriär mellan läsaren och texten som krånglar till läsandet, när någon har ansträngt sig för att skriva på ett alltför daterat språk. Lars Andersson håller med. I hans roman, som utspelar sig i trakten Hedås vid Klarälven, pratar karaktärerna värmländska på det sätt som det låter idag. Det är omöjligt att veta hur det skulle ha låtit på 1600-talet, säger han.

Hur förbereder man sig då när man skriver en historisk roman?

När Andersson började skissa upp sin bok, var släkthistorien bara tänkt att ligga som en inledning innan den ”riktiga” handlingen kom igång. Han använde sig av samma metoder som en släktforskare gör: han letade upp offentliga handlingar som bouppteckningar och kyrkoarkiv. Väldigt få värmländska bönder har satt sina liv i tryck men det fanns en bonde i Visnum socken vars dagbok från 1800-talet finns bevarad och den har Andersson haft nytta av. Trots det magra utbudet av dokument fastnade Andersson i människoödena som han läste om och inledningen, som bara skulle bli ett tjugotal sidor, växte och blev en hel roman.

Ellen Mattsson erkänner att hon är motvillig till att kolla upp saker och göra research på förhand. Ibland är det nödvändigt men, som hon poängterar ”Är man författare får man göra vad man vill” och hon tycker att det är synd att inte utnyttja den möjligheten, att låta fantasin ta över. Hon understryker också att för henne handlade valet att skriva en historisk roman inte om något aktivt val. Historien tog plats i hennes huvud och sedan följde formen efter. Att skriva upplever hon som något visuellt, hon är där på plats och beskriver det hon ser. Hon menar också att fiktionens styrka ligger i att kunna berätta något i det faktiska skeendet, innan man har tillgång till den överblick och efterklokhet som vetenskaplig historia har. Att dyka ner och vara mitt i, istället för att dra slutsatser efteråt.

Lars Andersson spinner vidare: På samma gång som vi idag är en produkt av historien måste vi också återskapa den för oss själva. Han passar på att berömma Ellen Mattsson för hennes, som han uttrycker det, ”mirakulösa roman”. Det han saknade i arbetet med ”Ljus från ingenstans” var den närvaro som Mattsson kunnat ha i sin bok, att gå in på djupet i allt som händer. En roman som ska ha plats med sju generationers liv måste vara lite mer översiktlig.

Det handlar mycket om distans också, säger Mattsson. Personligen har hon ingen distans till sina karaktärer när hon skriver om dem och om hon skulle ha det, skulle boken dö. När hon är klar däremot, när hon har fångat världen hon vill skriva om, då är boken som en såpbubbla som får släppas iväg och sväva fritt. Då har hon inte längre makten att komma åt sina karaktärer.

”Längtan ut ur trånga rum” var titeln på seminariet som den indiska författaren Ambai var inbjuden till. Titeln syftade till tråden i Ambais författarskap: att skildra livet och de situationer som människor är låsta i. Moderator var Lars Hermansson. Birgitta Wallin, som har översatt Ambais bok Flod till svenska, deltog också.

Ambai föddes 1944 i Tamil Nadu och språket hon skriver på är tamil. Som hon själv uttrycker det ”I can count and curse only in Tamil”. Numera bor hon i Mumbai, där det talas marathi, men hon tycker inte att det är ett hinder att skriva på ett språk som hon inte omges av dagligen. I Indien, som har 14 officiella språk, flyter de olika orden ihop med varandra, folk är vana vid att det talas olika dialekter och språk.

Privat heter Ambai C.S. Lakshmi. Hon tog sitt författarnamn då hon började skriva vid 16 års ålder, en tid när det var på modet för författare att använda pseudonym. Namnet Ambai valde hon av flera anledningar. I Maharabharata, den indiska nationaleposet, som rymmer hundratals karaktärer, berättas det om Ambai som ber om att få återfödas till man, för att hämnas de oförätter som hon blivit utsatt för som kvinna. Det är ett namn som går bortom kön och detta tilltalar författaren.

Namnet hör också till huvudpersonen i en roman som C.S. Lakshmi läste när hon började skriva – en kvinna som blev utkastad av sin man för att, som han uttryckte det, hon inte var hans intellektuella jämlike. Kvinnan började skriva under manligt pseudonym och fick flera böcker publicerade som uppskattades av allmänheten och av hennes man. När han bad henne flytta hem igen (eftersom hon nu bevisat att de var jämlikar) avstod hon och sa att hon inte behövde honom eftersom hon hade hittat sig själv.

Boken och karaktären gjorde ett stort intryck på C.S. Lakshmi. Överhuvudtaget märks det direkt att det är rättvisa hon brinner för, det är ett ämne som hon hela tiden återkommer till när hon pratar. Hon berättar om hur irriterad hon blir över att bli kallad för ”kvinnoförfattare” eller ”kvinnoskildrare” bara för att hon är kvinna och författare (”I write about LIFE!”) eller för att hon oftast skriver om kvinnor. Hon menar att en man som skriver om män uppfattas som en universell författare, en person som skildrar livet i allmänhet, medan en kvinna som skriver om kvinnor genast sorteras in i ett specifikt fack för just kvinnor.

På frågan varför hon har valt att skriva på tamil, säger Ambai att det är det enda språket som hon kan skriva kreativt. Att skriva facklitteratur på engelska går bra men när det gäller att skapa behöver hon en annan närhet till språket. Hon lyfter också fram att det är svårt att känna igen sina texter när de har översatts till ett annat språk – i det tamilska språket används ljud för att illustrera en bild, ljudet av en viss rörelse vävs in i ordet, t. ex. bruset från ett vattenfall eller en grodas kväkande. Översättaren Birgitta Wallin håller med och säger att hon avundas det tamilska språket för sin melodiska ljudkvalitet och att hon valde att behålla just de illustrerande orden i den svenska översättningen.

En annan viktig ingrediens i Ambais böcker är maten. För att skildra maten så sanningsenligt som möjligt, tog Birgitta Wallin hjälp av sina kontakter i Chennai och lät dem visa henne olika indiska kryddor och grönsaker som används mycket. Ambai säger ”Det vi i vår familj inte har kunnat uttrycka med ord, det har vi istället visat genom mat” och därför är maten central i hennes berättande. Maten blir också en viktig fråga i köket, kvinnans domän, där det utkämpas strider mellan de olika karaktärerna – vem som bestämmer vilken mat som ska lagas, vem som ska laga den och, vem som får äta vad. Köket blir en plats där makt krävs och förloras, där kvinnor hävdar sitt utrymme men som också är det rum där de är förvisade, långt från den offentliga arenan.

På Ambais arbetsplats på ljud- och bildcentret Sparrow jobbar de just med att samla in kvinnors erfarenheter och livsöden för att de inte ska gå förlorade. ”Those things which are normally considered as soft facts, I turn into hard facts”, säger Ambai.

ambai

Här kommer ett tips till er som behöver något att stilla ordhungern med innan bokmässan. Det är en skrivövning som har följt med mig sedan mitt första år på Fridhem. All heder åt Ann Olsson, skrivarlinjens eldsjäl och raka ryggrad, som gav oss den.

För er som inte har så mycket skrivtid om dagarna är det här en perfekt ordlek att hålla igång under en dag (till morgongröten, under ensamma kafferaster på jobbet, i väntan på bussen etc.) eller en hel vecka, beroende på hur länge ni vill hålla i samma tråd.

Börja med att hitta en sak som ni vill skriva om. Ju alldagligare desto bättre och den ska vara konkret, alltså hellre ”säng” än ”sömn”, hellre ”arm” än ”famn”.

Fortsätt sedan med att lista 13 sätt att betrakta den här saken. Hur ni gör är upp till er själva. En punkt kanske bara blir några ord medan en annan växer och blommar ut i en hel dikt. Försök skriva alla 13, även om det kan kännas segt med de sista raderna.

Och sen – ja, ni får gärna skicka in dem hit!

Övningen är baserad på Wallace Stevens dikt ”13 sätt att betrakta en koltrast”.

”For me, as a writer, the space to be unhurried and not harried is essential. I am happy to go and do my duty in the world, but my real duty is to write books, and that can only happen when certain conditions are met. Peace and quiet used to be easy, now it is an effort of will, and the reason why I never look at my phone or emails until late afternoon. Do it in the morning, and it’s like inviting in a bunch of door-to-door salesmen.”

Det här, kära Skriva.net-läsare, är ett citat ur Jeanette Wintersons senaste blogginlägg. Det finns i sin helhet på www.jeanettewinterson.com, en sida som jag ofta vänder mig till, när jag behöver tröst i livet och skrivandet. Jag skulle kunna prata i evighet om Jeanette Wintersons skrivande (det gör jag också), men inte här och nu. Det enda jag kan säga är att om du inte har upptäckt henne och om du letar efter en bok som talar till alla dina olika jag och åldrar, läs då Lighthousekeeping. Det är en saga om sagor och det poetiska språket är, som alltid hos Winterson, alldeles mästerligt.

Citatet längst upp på sidan, sitter på väggen bredvid min dator, under ett vykort av Peter Doig – magiska målningars guru och min sambos krokiteckning i kol. Göteborg idag är tunga moln och en trevande väntan på sommarens återkomst. Jag erkänner att jag har haft stickad tröja på mig mer än en gång den senaste månaden. Jo, det är helt i sin ordning under festivalnätter men inte mitt på dagen i en lägenhet. Fast å andra sidan. Det är så mycket lättare att skriva när jag inte behöver ha dåligt samvete över att jag är ute i solen.

För dig som simmar genom text istället för i havet, är Goodreads en sida som jag absolut kan rekommendera. Ett litterärt community – du får en egen sida, du kan ladda upp en bild på dig själv, fylla i fyrkantsinfo om var du bor, vad du äter, vem du har sex med etc. Och. Det som är hela poängen: du kan recensera böcker som du har läst och ta del av andras recensioner, diskutera litteratur, hitta nya vänner och känna dig som en fisk i det litterära vattnet. Det fina med den här sidan är att den visar böckerna på bild (på något sätt blir det så mycket verkligare då). Det gäller i och för sig bara böcker som finns på engelska, de andra får en grå ruta istället, men om en läser mycket engelsk litteratur är det guld.

Jag heter Emilie och det här är min första flygning på Skriva.net. Jag tänker lista mina favoritförfattare, för jag är av den starka övertygelsen att sånt spelar roll och säger något om en person. Här är de: Jeanette Winterson , Arundhati Roy, Toni Morrison, Ann Marie Macdonald, Margaret Atwood, Tove Jansson, Marie Lundquist, Kristina Lugn, Tomas Tranströmer med flera med flera med flera. Om du vet någon som du tänker skulle kunna vara med på den listan av favoriter, tipsa mig!

Till sist: om ni befinner er i Göteborg mellan 15-17 augusti, kom och besök Kronhusbodarna och Textivals stora litteraturkalas där. Det blir bokbytarhäng, bokauktion, boklyssning och allt annat som har med böcker att göra. Den 16 juli står jag och mina två medkollegor Jessica Johannesson Gaitán och stolen Fingal i Skrivarkollektivet Alla och Fingal där och håller i en ordworkshop med en stor portion lek och färglycka. vi vill gärna träffa och skapa ord med dig.

Tills dess: Skriv stort!

© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha