annalena

Bokmässan har som bekant ett fantastiskt utbud av seminarier. De flesta ämnen kräver fyrtiofem minuter, men det finns också tjugominuters seminarier. Idag har jag ägnat mig åt de korta. Har stuckit min näsa i små miniversioner av någons verklighet. Tjugo minuter är verkligen kort. Inte alltid lätt att bli gripen av ämnet. Men några lyckas så klart.

Babben Larsson har skrivit en bok som heter ”Jag vägrar dö nyfiken.” Hon ägnar sin stund på scenen åt att bjuda på sig själv och läsa stycken ur boken. Man kan inte låta bli att skratta högt när hon berättar om sin maniska sida, den som gör att hon först bränt ut sig på komik och sedan är snubblande nära att göra det igen på sin hobby – hunddresyr.

Även Thomas Lerner använder sina tjugo minuter väl. ”Fånga drömmen” kallar han seminariet där han resonerar kring fenomenet om människor som bryter upp, tar makten över sina liv och sin egen tid. I boken ”Hej då, ekorrhjulet!” har han samlat historier om människor som sadlat om och genomfört sina drömmar.

I vimlet mellan de olika salarna ser jag parhästarna Filip och Fredrik stå och posera för en bild med några leende fans. Och i en monter sitter Josefine Sundström och samtalar med en moderator om sin debutbok ”Vinteräpplen”. Det gläder mig att boken fått ett fint mottagande av läsare och kritiker. Var nog inte många som trodde att Josefine, själv inte mer än två äpplen hög, skulle debutera med en seriös bok om sin mor- och mormor. ”En kändisbok var nog vad många hade väntat sig” har jag hört henne kommentera.

Korta glimtar, snabba samtal och tjugminuters seminarier kan också fylla en hel dag. Jag är inspirerad av alla nya intryck och har Thomas Lerners ord ekande i mitt huvud: ”Alla har val. Det kan vara stora eller små förändringar.”

Tänk om alla moderatorer var så insatta i och intresserade av ämnet som Kristofer Lundström. När  Maria Sveland och Katarina Wennstam samtalar kring ämnet ”Driva debatt i romanform” lyssnar man.

Det visar sig att de tre människorna på scenen är gamla SVT kollegor. Det märks. De har suttit och pratat om brännande ämnen förr.
– Finns det några faror med att föra debatt i romanform? frågar Kristofer.
– Nej! svarar Maria. När man skriver om sexuella övergrepp, misshandel och orättvisor i samhället gäller det att ha gjort sin research väl. Det är de båda kvinnorna överens om. Men några andra faror ser de inte.

Sättet de båda skriver på är sprunget ur journalistens frustration över att alltid behöva förhålla sig neutral. Att stå där med blankt ansikte och rapportera om hemska saker när man egentligen bara vill skrika rakt ut. Båda två upplevde även att det inte finns något utrymme i media av idag för längre reportage, reportage som går på djupet. Som författare kan man frångå det lilla formatet och utforska ämnen och karaktärer, och kanske även hålla sig mer till sanningen när man använder sig av fiktiva karaktärer och inte riskerar att hänga ut någon.

Katarina känner att hon har en plikt att använda den kunskap och vrede hon har samlat på sig under åren som journalist. ”Jag har ett förlag som vill ge ut det jag skriver. Jag har läsare.” Hon anser sig inte leda debatten men hjälper till att gräva fram information om till exempel mäns våld mot kvinnor. Hon beskriver det som att hon gärna vrider upp värmen under grytan med den illaluktande soppan. Eldar på debatten med sin kunskap och överlåter till alla oss andra att ta samtalet.

– En reportageroman har du inte alltid i väskan, medan en fiktiv roman kan väcka debatt även på en semesterresa i Thailand, säger Katarina Wennstam.

/Sofie och Anna Lena

Med Eva Söderberg , Eva Susso och Sara Kadefors. Moderator Annica Carlsson Bergdahl, journalist.

Annica börjar med att ställa frågan ”Vad läste du själv i 11, 12-års åldern?” Det visar sig att samtliga i panelen har läst Kulla Gulla, Anne på Grönkulla och Kittyböckerna. Förutom Sara Kadefors vars föräldrar inte tyckte att Wahlströms ungdomsböcer var fina nog. Hon blev uppmuntrad att läsa riktiga böcker skrivna av t ex Barbro Lindgren. Men slukade, i smyg, Allers hemma hos farmor och farfar.

Just det här med att kalla böcker för ”inte fina nog” retar fortfarande Sara. Hon upplever det som att kritiker ibland dömmer ut böcker som dåliga just för att de är omtyckta av många ungdomar.

Både Sara Kadefors och Eva Susso tycker att ordet flicka klingar illa. De förknippar det med något tråkigt, kontrollerat. Att vara en passiv, duktig flicka. Föredrar att kalla de unga kvinnorna i sina böcker för tjejer.

Även litteraturvetaren Eva håller med om att ordet flicka låter lite fjolligt. För att ljuda nytt liv i ordet kallar de ändå sin forskning för ”flick-forsk” på Mittuniversitetet. Eva radar upp 15 starka, unga, kvinnor genom tiden. Från slutet av 1800-talet fram till nutid. Karaktärer som Lillan i Kattresan, Pippi Långstrump, Katitsy, och Maria Gripes Agnes Cecilia nämns.

Både Sara och Eva Susso berättar att de skriver om grupper av ungdomar, både tjejer och killar. De vill förmedla självkänsla. Oavsett kön. Det handlar om karaktärer. Även de starka är ibland svaga. Alla kan inte stå på barikaderna och vara bäst på allt.

Det blir spännande när moderatorn tar upp frågan om ansvar. Känner man ett speciellt ansvar när det man skriver riktar sig till ungdomar? Eva Susso kastar sig direkt på frågan. Inleder till och med genom att ivrigt säga: ”Får jag hugga på den?” Hon känner sig utsatt för kritikernas förväntningar. Tycker att ett allt för stort samhällsansvar läggs på ungdomsförfattarna. ”Vi uttrycker oss som vi vill!” Hon vill inte fastna i fällan. Hon är född rebell.

Även Sara Kadefors upplever det som att många kritiker har ett överdrivet behov av att tolka in saker när hon skriver ungdomsböcker. ”Det går inte att förhålla sig till kritiken.” Hon känner att hon får mer respekt för den vuxenlitteratur hon skriver. Slår dessutom ett slag för medmänsklighet. Sara är trött på att allt handlar om jaget. ”Jag ska bli stark. Jag ska yoga mig till lugn. Jag jag jag.” Det viktiga är ju solidaritet och rättivsa. Det är främst det de här starka, tjejerna vill förmedla!

Moderatorn Annica Carlsson Bergdahl är drivande och väl påläst. Hon lyfter hela seminariet. Det blir intressant och lätt att lyssna när någon håller samtalstråden och ställer bra följdfrågor.

/Sofie och Anna Lena

Check! Första dagen på Bokmässan avklarad. Mycket nya intryck för en förstagångsbesökare som mig. Vi antecknade febrilt på de seminarier vi besökte, men har inte riktigt hunnit lägga ut så mycket här, till er, som jag hade hoppats. Det är ju så. Man tror man ska hinna med mer än man gör. Alla människor, alla köer, alla ljud, alla fullproppade pressrum tar ju mer på krafterna än man tror. Dagens största intryck gjorde sydafrikanska spokenword artisten Lesego Rampolokeng på mig. Vilken människa! Vilken energi! Inlägg från det seminariet kommer. Jag lovar!

I morse fick jag ett mail från Bokmässan. Jag läste det och fylldes med en blandning av ödmjukhet och skam. De ville informera om att ett tiotal svenska förlag har gått samman för att ge ut boken ”Hopp – historien om Moses och Mannas kärlek & andra texter” av Dawit Isaak.

Plötsligt, så där på morgonkvisten, blev jag påmind om hur bra jag har det. Jag kan när jag vill, skriva vad jag vill, hur jag vill. Det kan inte Dawit. Känslan av skam kom när jag tänkte på att jag så ofta kräver att det ska infinna sig saker som inspiration och skrivarglädje innan jag sätter mig ner och får något skrivet. Själva rätten ATT skriva. Den tar jag ju bara för given.

Ska försöka söka mig mer information om hans bok på mässan och berätta mer här om ni är intresserade.

Jag heter Anna Lena Mayor Ekeblad och kommer att springa runt på Bokmässan och inspirera mig i år. Planen är dessutom att jag ska skriva lite här om allt jag kommer att se och höra på mässan. Är det något speciellt ni är nyfikna på? Kommentera och tipsa gärna.

Just det ja. Jag kanske borde presentera mig också. Jag är konstnär med egen ateljé och verkstad mitt i Göteborg. Där målar jag, gjuter bakverk i betong och skapar smycken! Nästan allt jag gör är bokstavsrelaterat. Jag målar t ex något jag kallar för ”texttavlor” där bokstäver bildar ord och mönster. Asch, det är nog bättre att ni själva kollar in min blogg istället för att jag försöker förklara vad det är jag gör hela dagarna. Att beskriva min konst i ord blir lite grann som att dansa arkitektur. Hej så länge!

© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha