Foto: Andreas Åhs

 

– Idag ska en författare inte vara mer än författare, och det tycker jag är helt ointressant.

Kristian Lundberg (bl.a. verksam som författare, kritiker och debattör) får ofta höra att han skriver alldeles för mycket. Hur gör man det? undrar han. Och så är författarsamtalet som anordnas av Skrivarakademin Göteborg igång. Kristian samtalar med, och får frågor av kulturskribenten och skrivarkursledaren Lis Hellström Sveningson.

– Den som skriver skapar en gräns. Min upplevelse av författare är att den som skriver är författare. Varför ska man bedömas på ett annat sätt?

Lis: Vad är berättelse för dig?

– Det är en feg flykt från genrers tyranni. Genom berättelsen kan jag undfly alla kraven på sanning.

Lis: Hur blev du en skrivande människa?

– Jag har tänkt på det, jag har fått frågan i olika sammanhang. Det finns något gåtfullt i det. Det fanns ingen som pekade på det, jag gick i dyslexiklass, sen i obs-klass. I skolbiblioteket började jag läsa i ren tristess.

Kristians mamma sade: Läser man blir man galen, sinnessjuk. (Kristians mamma var själv sjuk.) Han tänkte: Ja, jag gör det, det är värt det. Är hon frisk är jag gärna sjuk. Jag fick läsa snabbt och intensivt, för närsomhelst kunde det bryta ihop och jag skulle bli sinnessjuk. Det trodde jag länge. Jag hade inga andra referensramar.

– Bland mina vänner var det stigmatiserat att skriva, det sågs som ett svaghetstecken.
I punkrörelsen var det däremot ok, där skulle man göra allt själv, och Kristian skrev texter till punkband som han drog runt med.

– Jag har ingen hierarkisk struktur; att nu ska jag skriva poesi, nu en roman osv. Innehållet söker sin form, det får bli vad det blir.

Yarden, en måste-historia

– Allt med litteratur hade förflackats för mig, allt var lika möjligt som omöjligt. Något hade hänt som jag inte upptäckt. Jag skämdes över att jag inte upptäckt det. ”Yarden” blev en berättelse jag måste skriva. Men berättelsen var inte färdig där, ”Och allt ska vara kärlek” hör ihop med Yarden, men allt var inte färdigt då heller, det blev även boken ”En hemstad”.

Kristian fick nio refuseringsbrev av Yarden, av förlag ”som talar om hur ointressant den är”. (Boken vann sedan pris).

– Den är egentligen grunden. Egentligen ska ordningen vara 1 – Hemstad, 2 – Allt ska vara kärlek, 3 – Yarden. Man skriver baklänges.

Foto: Andreas Åhs

Lis: Blir du inte trött?

– Jag blir evinnerligt trött på mig själv, människor runt mig blir evinnerligt trötta. Men nej, jag blir inte trött. Jag är nyfiken. Varje människa är en berättelse.

Lis och Kristian kommer bland annat in på att prata om klassamhället, och Lis ställer frågan: Hur ska litteraturen förändra det som sker?

– Benämna det som sker.

Lis: Vad är vanmakt?

– Vanmakt är att inte få ta plats. Att vilja det goda men bli förhindrad av ett system. Å ena sidan tillhör jag ju ett etablissemang. Jag är vit medelålders man med tolkningsföreträde. Men känslan av vanmakt har ofta varit större.

Lis: Vart tar du vägen nu?

– Jag skriver alltid på flera saker på samma gång, jag blir så lätt uttråkad annars. En dokumentär diktsamling, ”Förvar”. Och en politiskt orienterad textsamling som kommer i januari. Och lite teater.

Lis: Hur mycket planerar du skrivandet?

– När jag började skriva hade jag samma tillstånd som jag nu hittat tillbaka till; att vara fri inför min text. Om jag följer textens flöde kan jag alltid redigera sen, men om jag redigerat först så missar jag vad som skulle kunna hända med texten.

Kristian skriver en handbok om att skriva:
– Vi får lära oss att det inte är farligt att misslyckas.

Kristian tycker att det är bra med skrivarskolor, men att det är svårt att vara en bra lärare i dessa sammanhang.
– Hemligheten hos en bra lärare är att kunna avslöja varje persons språk.

Foto: Andreas Åhs

Metoden med äggklocka

– Jag skriver enligt äggklockeprincipen. Jag skriver alltid varje dag för att inte muskeln ska försvinna. Allt blir inte bra. Varje text jag skriver skriver jag 11, 12, 13, 14 gånger. Det är där disciplinen, och vansinnet, kommer in. Men utan äggklockesystemet hade det inte blivit någonting. Då hade jag varit ute och gått med hunden.

– Jag skriver femton minuter. Sen plockar jag i diskmaskinen, går ut med soporna, etc. Sen skriver jag femton minuter igen. Mellan nio och tre, sen gör jag mellanmål åt min son.

När samtalet kommer in på böckerna om malmöpolisen Nils Forsberg säger Kristian:
– Jag ville stiga in i berättelsen och skriva om det Malmö som jag inte hade tillgång till. Då vävde jag in autentiska namn.

Lis: Hur nära får man skriva om verkliga personer?

– Det var tur att jag inte tänkte på det innan jag skrev.

– Jag kommer alltid att vara i en maktposition, eftersom jag äger min berättelse. Så det gäller att öppna upp för frågor på ett rimligt sätt.

Om sanning

– Man måste bestämma sig, allt är lika sant som det är falskt. Jag redovisar. Det som blir så svart och absurt, i alla fall för mig, var att en reporter ville att min far skulle berätta sanningen om barndomen – det hade inte min far något med att göra – hur skulle det bli intressant med hans åsikt? Men han la ju bara på luren.

– Men att lägga ett obduktionsprotokoll över en berättelse blir absurt. ”Det regnade inte den 17 oktober, då måste allting vara en lögn!”. Därför skrev jag en berättelse och inte en självbiografi.

Nu kommer publiken in i samtalet med frågor:

Hur sätter man igång att skriva en bok?

– Man sätter sig ner och skriver. Det är det enda svaret som kan finnas. Och nej, man har inte alltid den tiden, men en kvart om dagen, så har man sedan en bok. Disciplinen, det är där de flesta brister. Och någon gång under processens gång så vinner självtvivlet, sånt händer. Det ingår i hantverket. Man måste bestämma sig och sedan hålla fast vid det. Som när man ska ta ett bälte i karate. Träna, och först sen kan man ta nästa bälte.

När vet man att det är klart?

– Det vet jag egentligen inte. När jag inte orkar titta på texten längre, utan går vidare med en annan text. Också där måste man bestämma sig, och så släpper man den och så får den vara som den är. För färdig blir man väl aldrig, det är en pågående process.

– Jag har alltid en god vän som följer med i mitt skrivande, som läser och påpekar, dels konkreta detaljer, men även strukturella. Sen har jag en förläggare som också kommer med synpunkter som jag tar fasta på. Ett kritiskt samtal. Vill jag att det ska bli läst på specifikt sätt – har jag inte lyckats, ja, då får jag justera in den, för jag vill ju att den ska bli läst. Det får vara prestigelöst.

 Varför dyker Job upp så mycket i ditt skrivande?

– Den obegriplighet som fanns kring min mor, och det skräckvälde som fanns inom henne. Hon skrev, brev, för att lägga fram sin sak. Jag läste och tänkte: Men herregud, det här är ju konstigt. Det var grafomani. Hon blev Job – däri fanns Job – därför började figuren Job dyka upp. Job lägger fram sin sak. Jag lägger fram min sak. Vår sak. Vår klassresa måste vara vår, och inte individernas. Men jag är ju inte Job, men det är så jag tror att jag har intresserat mig för honom. Men så är jag ju kristen också.

– Att växa upp som jag gjorde – jag fick kämpa för att bli kristen. Jag kan inte säga att den dagen, då klev jag ut och var kristen – det var en process. Men jag har varit teologiskt intresserad i 20 år.

Är man som författare en betraktare eller medverkare?

– Att vara båda är möjligt genom att skriva. Det var därför jag skrev Förvaret. Jag kan inte svara på om det är rätt eller fel. Fungerar det, är det rätt för mig. Fungerar det inte blir jag en förövare, en profiterare.

Tänker du att någon lyssnar, när du skriver?

– Ibland har jag föreställt mig faktiska människor, men när jag skriver kan jag inte tänka mig ett kollektiv som möter upp. Men jag vill moraliskt kunna stå till svars, och svara på frågor. Jag tror att många stupar på dessa frågor, som inte har något sammanhang att dryfta etiska aspekter i.

Kristian vill också uppmana till att inte ge upp när alla säger ”Ska du sitta där och skriva, vad blir det av det?”. Han tror att det är en kvinnofälla.

Foto: Andreas Åhs, bearbetning: Sofie Jansson

 Skriv en kommentar

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

(obligatorisk)

(obligatorisk)

 
© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha