Min kollega Åsa Linderborg finns med bland de nominerade till Augustpriset. Kul! Så här säger hon i en intervju i dag:
”Jag lämnar ut både mig själv och min pappa på ett brutalt och uppriktigt sätt. Nomineringen känns framför allt som en stor bekräftelse på att jag gjorde rätt när jag skrev boken.”
Här är samtliga nomineringar i den skönlitterära klassen:
Har någon sett mig någon annanstans? av Beate Grimsrud (Albert Bonniers Förlag)
Mig äger ingen av Åsa Linderborg (Bokförlaget Atlas)
Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren (Norstedts Förlag)
Synopsis av Ulf Karl Olov Nilsson (Symposion)
Världens sista roman av Daniel Sjölin (Norstedts Förlag)
Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark (Norstedts Förlag)
- Det finns mord som kan försvaras, säger författaren Inger Frimansson bestämt. Och får publiken att skratta när hon flera gånger upprepar att ”man måste sköta det snyggt!”.
Se henne förhöras av Thomas Bodström – här är tredje klippet från Bodström möter Blodgruppen!
Jag fick ett samtal med filosofen, författaren, musikern med mera Ladislaus Horatius om hans bloggande på Kalla Linjen, en blogg som skiljer sig från de flesta genom att ha ett mer litterärt anslag. Jag frågade vad som särskiljer bloggtexter från andra texter han skriver.
- I nästan alla sammanhang har jag en utvald kostym på mig, och det vill ju som regel en bokläsare. Boken ska gärna ha en identitet som är någorlunda homogen. Det behövde jag inte alls ha i Kalla Linjen.
- Jag kunde hoppa. I samma stycke kunde jag vara många människor på en gång.
Han nämner 1800-talsförfattare som Amiel och bröderna Goncourt som sina förebilder.
- Dagboksformen är väldigt intressant. Det här lätta, flyktiga skrivandet som man gör snabbt, och som därmed blir bättre än det som man skriver långsamt, på ett sätt. Det blir mindre slips på det, bättre flyt, au naturel…
- Jag behöver en scen. Det har man när man skriver i en tidning, men det här var en annan slags realtidsscen och realtidsskrivande som jag tyckte var sexig.
Se hela intervjun i klippet ovan.
Fotnot: Kalla Linjen innehåller idag enbart texter från juli 2007, de tidigare finns för tillfället inte tillgängliga på webben.
I förrgår pratade jag med mina skrivarelever om Nobelpriset i litteratur. Det vi pratade om var just vad en författare behöver ha för att kvala till en nominering. Vi pratade om att det åtminstone förr i tiden kretsade mycket kring ideologi, som Alfred själv uttryckte det i sitt testamente: ”som inom literaturen har produceradt det utmärktaste i idealisk rigtning” – finns det kvar? Eller har andra faktorer tagit över?
Vi pratade om hur vanligt det är att litteraturpristagarna är författare som ytterst få har läst. Finns det inom Akadmien en motvilja mot folkkärlighet?
Varje år, i mer än 100 år, har Nobelpriset i litteratur delats ut. Ändå är det, med årets pristagare inräknat, endast 11 kvinnor som fått priset…
Så gissa om jag blir glad när jag får höra vem som har vunnit årets pris. Inte bara kvinna, utan även en mycket läst författarinna! Doris Lessing, en författare som, enligt mig, lyckas vara både bred och smal på samma gång.
Hon fick priset med motiveringen: ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.
Fyra böcker har jag själv läst av Doris Lessing och den som bevarats bäst i mitt minne är faktiskt inte ”Den femte sanningen/The Golden Notebook” (en bok som klassats som feministisk bibel) utan ”Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem” (en bok som klassats som science-fiction). Nu var det några år sedan men jag upplevde boken som väldigt intressant samtidigt som det var lätt att följa med i historien. (Enligt en artikel i DN även en av Doris Lessings egna favoriter.)
Se även en intervju med Horace Engdal, där han själv formulerar sig ”Tillslut så besinnade vi oss och gav henne det pris hon skulle ha.” En formulering som kan få mig att fundera en hel del…
SvD har en kort och frisk, riktigt humoristisk artikel om Lessings reaktion till priset.
Vad har ni läst av Lessing? Vad tycker ni om årets Nobelpris i litteratur?
Kvinnor som skriver för kvinnor, eller som har flest kvinnliga läsare, har ofta blivit ringaktade jämfört med män som skriver för män. Det konstaterade författaren Kajsa Ingemarsson när hon deltog i ett seminarium tillsammans med författaren Maria Ernestam.
På senare tid har begreppet chick-lit använts, ofta med en anstrykning av förakt.
Chick lit features hip, stylish female protagonists, usually in their twenties and thirties, in urban settings (usually London or Manhattan), and follows their love lives and struggles for professional success (often in the publishing, advertising, public relations or fashion industry). The books usually feature an airy, irreverent tone and frank sexual themes.
To suggest that another woman’s ostensibly literary novel is chick lit feels catty, not unlike calling another woman a slut — doesn’t the term basically bring down all of us?
Seminariet, lett av Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap, skulle alltså visa att kvinnor kan skriva annat än chick-lit. Som om det behövde bevisas för en till största delen kvinnlig publik… Däremot behöver det uppenbarligen berättas för de som skriver om böcker skrivna av kvinnor.
- Tidningarnas kultursidor lider av ett kompetensproblem, sa Kajsa Ingemarsson. Man klarar inte av att recensera olika typer av litteratur.
Hon jämför med musik- eller filmrecensenter som ofta riktar in sig på en viss typ av musik eller film.
- Det finns en efterblivenhet. Man skriver för varandra, inte för publiken.
Tyvärr förstörde Lisbeth Larsson seminariet efter ungefär halva tiden (videoklippet ovan är från början av seminariet), genom att vara dåligt påläst, berätta slutet på Maria Ernestams debutbok, och framförallt ställa frågor som egentligen var påståenden utifrån hennes egna tolkningar. Ett exempel var när hon konstaterade att Ernestam och Ingemarsson är mycket lästa men får dåliga recensioner. Då kände de sig båda föranledda att säga emot.
Larsson hade också en annan utgångspunkt än den som var tänkt för seminariet. Hon drev tesen att både Ernestams och Ingemarssons böcker är chick-lit. Genom att inte inordna sina författarskap i det begreppet hånar de kvinnliga läsare, fick hon det till.
- Jag måste bara få invända, för du är den enda som kallat mina romaner för chick-lit, sa Maria Ernestam.
- Chick-lit är ett förnedrande och förminskande begrepp, sa Kajsa Ingemarsson.
- Varför är det ingen som kallar Nessers och Mankells och Guillous böcker för pitt-lit?
Just nu pågår Kulturnatta i Göteborg. Massor med program för den kulturintresserade och även vi skrivande har fått vår beskärda del av intressanta happenings.
Det är så mycket som händer att jag inte ens har hunnit gå igenom programmet ordentligt! Kan de inte dela upp sig lite? I sisådär 52 grupper och ta en vecka var…
Hörde en diskussion om det egna språket och skapande idag som gjorde mig ganska upprörd. Det pratades om att man som kulturutövare var tvungen att hitta en väg från det personliga språket till det förhöjt konstnärliga.
Vaddå hitta en väg ifrån det personliga språket? Vad är det för fel på det? Varför måste man förhöja saker för att det ska bli ”riktig” kultur?
Måste det man skriver vara förhöjt för att vara litterärt?
På fredagen var det bloggträff på Gyllene Prag, precis som på förra årets bokmässa. Ca 15 bloggare och bloggbekanta slöt upp, drack tjeckisk öl och samtalade om bloggar och bokmässan. Mycket trevligt.
Jag tror jag nöjer mig med att låta mina foton tala, eftersom flera andra har redan rapporterat från träffen, till exempel Rosemari, Petra, IT-mamman, Salt, Roger, Ica med flera. Fler bloggadresser syns på lappen nedan (klicka för möjlighet att visa i större storlek).
Min kollega Åsa Linderborg finns med bland de nominerade till Augustpriset. Kul! Så här säger hon i en intervju i dag:
Jag fick ett samtal med filosofen, författaren, musikern med mera Ladislaus Horatius om hans bloggande på 
Skriva på Twitter
Senaste kommentarerna