Jonas Hassen Khemiri
Vi är många som bär med oss litteraturen vi läste under skolåren, oavsett om vi upplevde klassikerna som valts ut åt oss som stora läsupplevelser eller som smått skräckfyllt påtvingat läsande utan synbar relevans för oss.
Jag tror att de böcker vi läser som unga till viss del kan forma vårt förhållande till litteraturen, vår världsbild och vår framtida läs- och kanske även skrivlust. Därför är det viktigt att böckerna väcker något hos ungdomarna som läser dem.
Under åren 1985-1995 togs litteraturserien Alla tiders klassiker fram av Kulturrådet. Den består av 100 titlar som finns tillgängliga för grund- och gymnasieskolan i billiga klassuppsättningar. Det är till stor del dessa böcker dagens skolbarn får läsa.
- Det finns många bra böcker i den första serien, säger Jonas Hassen Khemiri, framgångsrik författare med boksuccéerna Ett öga rött, nyligen filmatiserad, och Montecore bakom sig.
Han är en av medlemmarna i den referensgrupp som ska ta fram 50 nya titlar till serien. De ska vara ett komplement till de 100 första.
- Böckerna är väldigt västerländskt orienterade. Det finns en icke-vit författare, det är en väldigt stor övervikt på döda vita män. Vårt uppdrag att ta fram 50 nya titlar för att jämna ut balansen.

Jonas Hassen KhemiriPå ett seminarium på Bokmässan berättar Jonas Hassen Khemiri att han kände sig påtvingad att läsa i skolan, och tyckte inte så mycket om det. Men en gymnasielärare uppmanade honom att formulera sig kring varför han inte tyckte om en bok.
- Det känns nästan lite smutsigt, att våga göra det. Att våga ta sig ton mot Dostojevskij och säga att det är ett lite töntigt slut.
- Läraren började förhöra mig kring varför jag tyckte vissa böcker gjorde mig irriterad, och han öppnade upp möjligheten för mig att föra ett samtal kring klassikerna.
Efter det började han läsa böckerna med mycket större glädje, berättar Jonas.

Referensgruppen möts ungefär varannan månad. Då har de läst ett antal böcker och diskuterar, väger dem fram och tillbaka, bråkar och pratar om böcker, berättar Jonas.
- Vi har egentligen ett omöjligt uppdrag. Vi ska välja böcker som funkar i skolan, som har klassikerstatus, och gärna böcker som har ett så kallat icke-västerländskt perspektiv.
Han vill slå hål på myten om att skollitteratur alltid ska vara lustfylld och uppbyggerlig.
- En grej som jag tycker är häftig är vad som händer om man på nåt vis gör en bok farlig. Jag hade en läsare som försökte få sin lillebror, som inte läste böcker alls, att börja läsa mina böcker. Jag sa att hon skulle säga till honom att han absolut inte fick läsa boken, att den är full av rasism och förstör hans språk. Hon gjorde det och lät den ligga framme.
Lillebrodern hade läst boken, men han hade stoppat tillbaka bokmärket på fel ställe, och ville inte erkänna att han hade läst den.
- Jag tror det är väldigt viktigt att inte bara välja det som är tryggt. Litteraturen måste vara så många mer saker än bara lustfylld. Den kan vara otroligt provocerande, läskig, smärtsam… Man måste vara beredd på att texter kan vara sjukt farliga om man inte hanterar dem på rätt sätt.
Ett exempel på en sådana bok som han själv gärna skulle vilja se fanns med bland de 50 nya klassikerna är Anthony Burgess ”A clockwork orange”.
- Eller varför inte Lolita, det är en av mina favoritromaner alla kategorier, säger Jonas Hassen Khemiri.

Blodgruppen och Bodström

Tomas Bodström som samtalsledare i ett seminarium på bok & biblioteksmässan – kan det bli bra?

Svaret är ja, det kan faktiskt bli väldigt bra. För det första har han valt ett tema för själva seminariet, att ha det inom en ram av ett tänkt domstolsförhör, där författarna får lova dyrt och heligt att de enbart ska tala sanning. Ett grepp som känns nytt och fräscht samtidigt som det är kopplat till ämnet. Det är publikfriande.

Tomas Bodström är även bra på att ställa frågor, det märks att han är väl förberedd. Han har också förmågan att få intressanta svar (något som oftast är kopplat till hur man ställer frågorna, inte enbart hur själva frågorna är utformade). Han lyckas också få hela seminariet att kännas intressant både för författare och publik. Han ser samtliga diksussionsdeltagare.

Över huvudtaget är det stor skillnad på detta seminarium och tidigare seminarium jag varit på under bokmässan. Bara det att samtliga deltagare sitter tydligt riktade ut mot publiken… Ljuset är inte heller riktat rakt ned i knät på dem…

Däremot blir vi förvånade hur pass få det är i publiken. Är inte Blodgruppen (som består av författarna Karin Alvtegen, Inger Frimansson, Johanne Hildebrandt, Anna Jansson, Åsa Nilsonne och Karin Wahlberg) populära? Är inte ni, våra läsare, mest inne på deckare? Och resten av svenska folket?
Om det är så att mässan i huvudsak är till för bibliotekarier, lärare och journalister. Tycker inte dessa yrkesgrupper om deckare?
Är det så att Blodgruppen har ett för stort allmänintresse?

Som seminarium är det i alla fall underbart. De får med sig publiken, samtalen är intressanta och det känns som att författarna kan vila tryggt i situationen.

(För er som blivit väldigt nyfikna nu kan jag berätta att Lotta återkommer med videoinslag från Blodgruppens seminarium.)

Ett annat seminarium som fungerade helt okej, var ”När ingenting särkilt händer”. Billy Ehn och Orvar Löfgren pratade själva och struntade i det där med moderator, vilket fungerade utmärkt! De talade om boken de skrivit tillsammans, men inte på ett sätt som störde. Samtalet var hela tiden intressant ur ett åhörarperspektiv. De talade om hur de hade gått till väga när de skrivit, varifrån de hade fått idén och varför de valt den. De tog in publiken i diskussionen och svarade på frågor. De satte igång tankar i huvudet på de flesta…

Fler dylika seminarier!

Om en timme avslutas Bok- och bibliotekmässan 2007. Arrangörerna betecknar mässan som en stor succé.
- Det har varit en himla bra mässa, vi är väldigt nöjd. Det är otroligt att det går att anordna sånt här, sa Bertil Falck, ordförande för Bok- och biblioteks styrelse.
Vd:n Anna Falck framhöll Desmond Tutus tal vid Burma-manifestationen som något som givit eko i hela världen, och rapporterats mycket i utländsk press. Själv blev hon också mycket rörd av talet.
- Det var svårt att hålla tillbaka tårarna, säger hon.
Nästa år blir temat för mässan Lettland.
- Vi fick en fråga från Lettlands kulturministerium och det passade bra i tid, säger Anna Falck.
Hon presenterar även 2009 års temaland, som blir Spanien.

Estradpoeten Emilie Hwang läser en av sina dikter på Biblioteksscenen på mässan:

Efterföljande videointervju med Emilie:

Det är jättebra när det står i en seminariebeskrivning ”NN om sin nya bok”. Då går man dit för att höra om NN:s nya bok och är intresserad och nöjd med seminariet. Står det däremot att seminariet ska handla om en specifik sak och man kommer dit och det handlar om en eller flera författares senaste böcker, ja, blir man då inte lite besviken? Man var ju där för att man var intresserad av ämnet de skulle ta upp, begreppet som skulle diskuteras… Går man då inte därifrån otillfredsställd?

Samtidigt som man från mässan vill nå ut så mycket som möjligt till så många som möjligt klamras det dessutom hårt fast i ett akademiskt kulturelit-tänk:

Istället för att få tips om hur man skulle kunna skriva på ett visst sätt möts jag av ett samtal om två specifika böcker, där moderatorn tar över helt och analyserar böckerna.

En författare försöker lite desperat flinka in ett ”Men nu var det ju inte det här vi skulle prata om…”
De flesta författare tar ganska förståeligt varje tillfälle i akt att tala om sin senaste bok, självklart vill de marknadsföra när de erbjuds möjligheten.
Så frågar moderatorerna bara om författarnas egna böcker ska man inte förvänta sig att få några andra svar. Men då ska det stå i seminariebeskrivningen; ”NN om sin nya bok”.

Faïza Guèna tar emot Peter Pan-priset

Frankrikes kanske mest lovande unga författare, Faïza Guène, är på plats på Bokmässan. I torsdags mottog hon Peter Pan-priset för sin debutroman Kiffe kiffe i morgon.
Boken handlar om unga Doria som växer upp i en Parisförort, ett typiskt ”problemområde” med hög arbetslöshet och kriminalitet. Dorias pappa lämnar dem för att gifta sig med en yngre kvinna i hemlandet Algeriet, en kvinna som kan föda honom en son.
Språket i Kiffe kiffe är mycket levande och varmt, och trots de svårigheter som porträtteras tycker man om Doria och flera av de andra karaktärerna.
Boken har sålt 225 000 exemplar bara i Frankrike, och översatts till 22 olika språk. I Sverige har Faïza Guène jämförts med Jonas Hassen Khemiri, och visst finns det saker som tangerar i deras författarskap. Jonas fanns också på plats på bokmässan och lyssnade på Faïza när hon intervjuades av journalisten Monica Malmström inför prisutdelningen.

Faïza fick frågan om varför hon tror boken varit så framgångsrik.
- Den är lätt att ta till sig för unga, de känner igen sig, och så är den humoristisk, säger hon.
Vägen till publicering låter som en askungesaga. När hon var 13 år började hon i en skrivstuga. Där intresserade en lärare sig för hennes texter och vidarebefordrade dem till sin syster som arbetade på förlaget Achète. Och boken blev antagen.

Faïza GuèneLiksom Doria växte Faïza upp i en förort till Paris, och hennes föräldrar kommer också från Algeriet. Men Kiffe kiffe är inte en självbiografi.
- Den är mindre självbiografisk än många samtida självbiografier, säger Faïza.
Hon har skrivit sedan hon var liten, som förströelse. Språket i Kiffe kiffe, och den speciella humorn, är hämtat från jargongen i förorten.
Faïza berättar lite om sitt arbetssätt. Hon säger att hon använder ögon och öron på bussen eller var hon än är. Hon antecknar inte mycket, bara enstaka stödord, men hon skriver snabbt, och när hon gör det kommer minnena tillbaka.
Däremot läste Faïza inte mycket när hon var yngre.
- Böcker var för dyra, det fanns inte pengar nog, säger hon.
Via skolan kom hon i kontakt med Rimbaud och andra kända författare, men Faïza framhåller tv-mediet som det som förenar i förorten. Fortfarande skriver hon hellre än läser, men har fått upp ögonen för Salingers Räddaren i nöden tack vare en lärare.

Efter att Kiffe kiffe kom ut har Paris förorter drabbats av kravaller och ytterligare problem. Faïza är inte förvånad.
- Man ser dagligen embryon till uppgörelser, och bråk sker dagligen. Många har glömt bort ursprunget till kravallerna, att ungdomar sköts ihjäl av poliser.
- Framtiden i förorten måste formas av kvinnorna, säger Faïza.
I Frankrike har Faïzas andra bok redan kommit ut, och hon berättar att hon skriver på en ny historia.
- Den behandlar en händelse i en by, sedd ur tio olika personers perspektiv, säger hon.

Fakta, Peter Pan-priset
Instiftat 2000 av IBBY Sverige och Bok & Bibliotek. Utdelas årligen till en översatt barn- eller ungdomsbok som har litterära och innehållsmässiga kvalitéer och uppfyller ett eller flera av följande kriterier:

  • Den visar ett nytt eller i Sverige mindre känt författarskap
  • Den kommer från ett land, språk eller kultur som är mindre vanligt förekommande i Sverige
  • Den har ett innehåll som fokuserar barn eller ungdomar i andra länder och kulturer.

Källa: Svenska barnboksinstitutet

Det är ju så, när man är på en plats där många människor samlas, att man får höra många olika brottstycken av samtal.
Något som kan vara väldigt inspirerande!

Under lunchrasten hörde vi ett samtal om priset på hälleflundra samt följande dialog:

Två gamla bekanta träffas:
Hon: Ja, och samma fru?
Han: Ja.
Hon: Samma barn?
Han: …

Ulf StarkUlf Stark pratade om att skriva böcker utifrån sitt eget liv.
- Kanske handlar det inte om att skriva om sig själv, kanske handlar det om att skriva OM sig själv, att skriva sig på nytt, sa han.
Att infoga en fiktiv person i berättelsen var ett effektivt sätt för Ulf Stark att tydliggöra sin familj. Det provade han på i boken Min vän Percy, Buffalo Bill och jag.
- Det var som att få en fosterbror. Det är mycket mer action i Percy än vad jag själv hade. Han är rak, ärlig och bråkig. Det var intressant att infoga honom och se vad som händer i familjen. Den avslöjade sig mycket mer.
Stark berättar att en psykiatriker han träffade ställde frågan om inte Percy i själva verket var han själv.
- Det kan vara så, att han representerar ett annat jag. Att det är en Dr Jekyll och Mr Hyde-historia.

Med tanke på att det var många av er läsare som hade läst fantasy i sommar, så kommer här en liten rapportering från ett seminarium med fantasy och medeltid som fokus.

Bo Eriksson är historiker, men också fantasyläsare. Han har kommit ut som det, säger han själv, genom boken Tusen år av fantasy – resan till Mordor. Han vill att fantasyn ska bli rumsren och tas på allvar.

Han vänder sig dels till fans av fantasy och vill få dem att läsa medeltidens litteratur, dels till medeltidsfans och vill visa dem hur mycket medeltid det finns i fantasylitteraturen.

Som titeln på boken kanske avslöjar så handlar boken framförallt om J.R.R. Tolkien och hans skrivande. Bo Eriksson säger själv: ”Tolkien skriver den vackraste medeltid man kan tänka sig.”
Vad är det då i Tolkiens skrivande som gör det medeltida? Här kan räknas upp mångahanda ting; rekvisitan (svärden bär namn = mycket medeltida), sättet slagen går till på, scenografin (här drar Bo en liknelse mellan Minas Tirith och Camelot), gestalten Aragon (rättmätig kung som måste bevisa att han är värdig = väldigt medeltida, ett annat exempel här är Kung Arthur). Många fler är de detaljer som kan räknas upp här.

Men framförallt, menar Bo, så handlar det om en allmän bakgrund och stämning som är medeltida i Tolkiens böcker. ”Tolkien levde i en medeltida värld.”

En annan sak Bo Eriksson tar upp, som jag tycker är intressant, är Tolkiens fascination för språk. Visste ni t.ex. att Tolkien skapade språken först, och sedan kom berättelserna? Det var alltså inte historierna i böckerna som språken skapades för att passa…

I slutet på seminariet tipsade Bo om en hemsida där man kan läsa en lite rolig jämförelse…Historievärlden för nybörjare:

  • Herman Lindkvist = Sauron
  • Peter Englund = Gandalf
  • Dick Harrison = Saruman
  • Svenska Folket = Ringen
  • Historiedoktorander = Hoberna
  • Press, Tv och Bio = Smaegol/Gollum

Ovanstående är hittat på bloggen History for Heroes (långt ned i högerspalten).

Malin Krutmeijer skriver på Aftonbladet.se att hon tycker att Bo Eriksson analyserar alldeles för lite.

Frågan jag är absolut tröttast på att höra:

Tror du att det hade blivit annorlunda om en man hade skrivit den?

Till hur många manliga författare ställs frågan Tror du att det hade blivit annorlunda om en kvinna hade skrivit boken?

Det är samma sak inom filmbranschen, ideligen detta tjatande på oss kvinnliga filmare Tror du att det hade blivit annorlunda om en man hade gjort filmen? Om filmen hade haft en kvinnlig regissör? Hade bildspråket blivit annorlunda om filmen hade haft en kvinnlig fotograf?

Vi kvinnor får hela tiden frågor om män, får män frågor om kvinnor? Får män frågor som innebär att de ska försöka sätta sig in i en kvinnas situation? Eller får de snarare frågor i stil med ”Kvinnliga författare sägs tendera skriva om x, vad har du att säga om det?” (Ett ypperligt tillfälle att distansera sig när man svarar på en sådan fråga, för att knyta an till tidigare artikel.)

Varför bes alltid kvinnor jämföra sig själv och sitt skapande med män och deras skapande? Varför får det aldrig stanna vid en kvinnas skapande och fokus på det? Eller fokus på ett skapande i stort, i Sverige/Europa/världen, om man måste jämföra med något?

Det får mig att undra; kan det vara så att vi människor (inkluderat journalister) redan när vi ställer en fråga på sätt och vis styr hur svaret kommer att bli? Eftersom kvinnor och män förmodas samtala på olika sätt så ställer vi olika frågor till dem? Vi förstärker redan inpräntade samtalsstilar och gör det än svårare för de svarande att bryta dessa.

Så jag ber, öppet och ärligt: Snälla journalister, låt mig få ha hört den frågan ställas till en kvinnlig författare för sista gången!

© 2011 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha