Här kommer en skrivövning vi fick göra på CWA. Övningen kommer från Steven Hartman vid institutionen för humaniora vid Växjö universitet, och jag har översatt den från engelska.

Skriv en novell/berättelse på upp till 1500 ord.
Platsen: En shoppinggalleria.
Tiden: Igår.
Följande saker ska finnas med i din berättelse:
a) en tappad nyckel
b) att falla
c) ett barn
d) en polis
De ska vara viktiga för berättelsen, inte bara ditstoppade för att du måste. Men de behöver inte vara bärande element. Barnet behöver till exempel inte vara huvudperson.
I övrigt inga restriktioner. Låt fantasin flyga!

Posta gärna din berättelse som en kommentar till det här inlägget om du vill.

  8 kommentarer till “Skrivövning: Berättelse från en shoppinggalleria”

  1. Jag skriver inte noveller egentligen, jag tycker det är alldeles för svårt, men man måste ju kasta sig ut bland det okända ibland. Om man någon gång ska hitta fäste. Så här är något ihopkastat, kort och inte alls genomarbetat. Men njut ändå!

    Han såg det klart och tydligt, bara några meter framför sig. Det var inte hemskt eller klantigt på något sätt. Nej, han tyckte att det var vackert. En vacker, stillsam kollaps, någonting man inte gärna gick in och styrde upp. Han önskade att händelsen skulle fastna som tusentals fotografier tagna precis efter varandra i hans huvud. Att han kunde välja att spela upp dramat som en lång film, eller plocka fram några av de hänryckande rörelserna och titta länge och väl på dem. Betrakta dem, tolka dem men aldrig riktigt förstå dem. Det skulle ha en ny innebörd varje gång han tänkte på det. Men så blev det inte.
    På några sekunder var olyckan över, flickan slog i marken, sex meter ner på galleriagolvet och efter att smällen ekade bland affärernas väggar blev det helt tyst. Alla hundratals människor tystnade, som om de hade tappat andan och allas blickar vändes mot den unga kroppen. Tystnaden var också något vackert. Vad mer skulle kunna kräva denna tystnad av dessa familjer? Ingenting troligtvis. Han låtsades spela in ljudet som inte fanns, men även det skulle snart falla ur minnet på honom.
    Snart började någon skrika att ambulans måste tillkallas till platsen, att någon skulle få flickan i framstupa sidoläge och en ring av nyfikna människor med shoppingpåsar i händerna skulle bildas runt henne. Hon hade en vit klänning, somrig regnet till trots och blod sipprade mellan hennes hårlockar. Ansiktet var nästan vänt rakt upp och munnen var öppen. Flickan var inte speciellt vacker när hon levde, men döden svepte skönheten över henne så han var tvungen att dra efter andan.
    Han rörde sig inte mot uppståndelsen, han valde inte heller att fortsätta se på den på avstånd, då det magiska hade gått förlorat, då allt blev mänskligt, klantigt och högst motbjudande igen. Han slöt ögonen och såg framför sig den lilla kroppen balansera på räcket utan att någon tog ner henne därifrån. Hennes rörelser reagerade instinktivt och djuriskt på ett sätt som fick honom att stanna till. Balansen var självklar, hon behärskade situationen löjligt lätt och hade det inte varit för kvinnan som skrek till och sprang fram mot henne hade hon aldrig fallit. Då hade hon aldrig dött. För död var hon, det kände han. En kall vind drog genom gallerian och han visste att det var döden lika självklart som att han visste att kvinnan aldrig skulle inse att hon var orsaken till dödsfallet.
    När han öppnade ögonen stod redan en polis framför honom med ett block i handen. Han svarade på frågor så gott han kunde, han berättade känslokallt och objektivt om det han sätt, trots att hela hans inre var i kaos över fallet. Han ville inte tänka på konsekvenserna efteråt, på tidningsrubriker och skvallrande människor som aldrig skulle kunna sluta föra det på tal. Polisen antog att han var chockad av händelsen och lämnade honom snart, trots att alla frågor inte ställts än. Chockad var ett fegt och felaktigt påstående. Han var vid fullt medvetande om vad som hände runt omkring honom. Han hade bara inte vokabulär nog för att beskriva fallet.
    När han lämnade gallerian såg han en liten blå cykel utanför ingången. De motbjudande människorna rusade in och ut ur gallerian utan att någon lade märke till den alls. Den var osynlig för de flesta, trots dens uppenbara parkering precis vid dörren. Någon muttrade om att den stod i vägen men det var allt. Han visste direkt att det var flickans. Det var bara sådant han visste.

  2. Jag förstår inte riktigt det där du skrev i början – ”något ihopkastat, kort och inte alls genomarbetat”. Det var precis den känslan jag fick av det att det VAR!
    Tyckte om den jättemycket!

  3. Marlene – tack så mycket för att du delade med dig av din berättelse. Kändes inte alls som ett snabbt utkast utan mycket lovande! Jag gillade den.

  4. Insåg att jag måste börja värma upp mig inför Nanowrimo. Ville skriva dessa 1500 ord på en timme, men det blev 90 minuter istället.

    1500 ord, gallerian, igår.
    ————————————
    Åhlensbutiken stängde lite tidigare än väntat på onsdagen. De som stod utanför och väntade på sina insläntrande väninnor blev förvånade när gallerdörrarna utan förvarning drogs ner och ”stängt”-skyltarna drogs fram. Endast en sidoutgång hölls öppen så att de kunder som var kvar i butiken kunde ta sig ut, men inte utan att personalen slog med piskorna och manade på alla att skynda sig. Ett par kunder som stod i kassan fick göra sina transaktioner och betala och ta sina varor, medan resten ombeddes lägga ner allting där de stod och bege sig mot utgångarna. Pratet kunderna emellan var oundvikligt, och flera frågon skickades i personalens riktning, men allt man fick tillbaka var ett standardiserat och väl inövat: ”jag är ledsen, men vi måste stänga tidigare idag på grund av sjukdom. Ni är välkomna tillbaka i morgon.”
    Fem minuter och tjugo sekunder senare lade sig en tystnad över klädsnurror och leksakshyllor inne på Åhlens i hörngallerian på hamngatan. Nervösa skuggor klick-klackade fram över linoleumgolvet, styrda med osynlig hand och tysta, dämpade röster. Utifrån galleriagången syntes ingenting alls. Det var en stängd butik och ingenting annat, även om två äldre damer fortfarande stod utanför och drog på miner och oförskämdheter i hopp om att hitta en butiksansvarig eller få en ursäkt för det hemska uppförandet. De tröttnade ganska snart och gick mot utgången när resten av gallerian också klappade igen för dagen.
    Larmet från Åhlensbutiken kom en timme och tjugoåtta minuter efter stängning. Ingen förmodades vara kvar i butiken så jourhavande vaktpolis Stellan Östervik drog på sig sitt blåställ och verktygsbälte och begav sig. Regnet utanför kontoret hade tilltagit stadigt sedan det börjat dugga vid lunchtid. Gatorna sträckte regnmätta och tysta ut sig längs staden och Stellan dubbelkollade att han hade rätt nycklar med sig i fickan. Galleria 1, hamngatan, huvudnyckel. Etiketterad och redo.
    Fyra minuter och femton sekunder efter larmet stod så Stellan inne i gallerian och stirrade in genom fönstrena till Åhlensbutiken. Bara ett vanligt falsklarm, som vanligt. Han suckade och vågade knappt tänkta tanken att missnöjet växte inombords. Varför hände aldrig någonting spännande i den här staden? Han letade fram nyckeln märkt ”Butik 2, Galleria 1, hamngatan.” Nyckelknippan var tung och skramlig, någon jävel hade satt alla på samma knippa. Stellan morrade till och ryckte bort Åhlensnyckeln från nyckelringen, stoppade tillbaka de andra nycklarna i fickan och tänkte snabbt och enkelt öppna dörren, men fann till sin förvåning att mycket av känslighet och manöverförmåga försvann när man bar handskar. Åhlensnyckeln gled mellan två av hans fingrar och föll mot golvet. Att han stod på en enkel dräneringsbrunn uppfattade Stellan ögonblicket innan nyckeln försvann mellan stålpinnarna. En ofullbordad känsla av skräck, oro och vrede formades och försvann lika snabbt som den kommit. När man tappar en nyckel väntar man oftast på ett kling-klang av stål mot golv, men under denna regniga eftermiddag var detta bara den första av många oförklarliga och osannolika händelser. ”Helvete!” Stellan dök ner på golvet och ryckte fram sin polisficklampa från bältet. På knä stod han så och fann varken fler ord eller nycklar. Den hade fallit rakt ner i avloppsröret, hur ofta händer det? Slurp! sade röret och godtog offergåvan med god aptit. Den får jag aldrig upp, tänkte Stellan och rätade på sig och vinklade ljuskäglan in i butiken. Allting såg lugnt ut. Han skakade på huvudet och drog fram nyckelknippan igen. Galleria 1, Hamngatan. Butik 2, lastkaj. Där har vi den! Stellans sinne firade en kort triumf, sen nickade han för sig själv och gick tyst bort genom mörka galleriagångar.
    Lastkajen kom man endast till om man tog gallerians bakre utgång ut på parkeringen, ty någon gemensam avlastningsport fanns inte. Endast Åhlensbutiken ansågs väl vara av storleksordningen Stor och Viktig. Stellan stod under det lilla taket och väntade några sekunder på att regnet skulle sluta falla. Inget sådant hände dock, så polisen i de blå kläderna gick ut på parkeringen med kepsen långt nerdragen över skalpen. Till vänster låg nu Åhlensbutikens lastkaj och den lilla trappa som vanliga människor och lastbilschaufförer använde när de angjorde lagret. Stellan var dock inte en vanlig människa. Han var en polis. Vältränad, med vapenlicens och rätt att döda. Blicken var skarp, snabb, uppmärksam. Ingenting undkom honom, ingenting gick utan begrundan och avväganden. I sin ungdom sprang Stellan hundra meter på elva o femti. Fan va snabb han var! Lastkajen satt tyst och stirrade mot honom. Utmanade honom. Han vände på klacken och höjde knäna och satte av i högsta fart mot det upphöjda cementgolvet. Plast-plask, hopp! En hand på kanten, höger ben upp. Andra handen hjälper till, nästa fot upp. Stellans vältränade sinne hade alltid legat steget före kroppen, men denna regniga eftermiddag missade Stellan den hala detaljen som en våt lastkaj utgör. Med ena foten uppe och andra på väg, halkade han till och föll handlöst tillbaka ner på asfalten. Det knakade till i ryggen, smärtan stack ut i fingertopparna och han fick bita sig i tungan för att inte skrika rakt ut. En minut låg han där och funderade på hur stor chansen är att man bryter ryggen på ett lugnt arbetspass. Bara du Stellan. Bara du. Han återfann snart sin sinnesro, reste på sig och konstaterade att blåmärken kunde gömmas under kläder. Sträckte på ryggen och återgick till livet som vanlig människa. Trappan fanns där för en anledning, nickade han förnuftigt.
    Lagerdörren gick lätt upp när låskolven klickade till och handtaget trycktes ner. Stellan stoppade tillbaka nyckelknippan i fickan, tände ficklampan och sköt igen dörren bakom sig. En halvminut stod han tyst och lyssnade. Ingenting. Han hade varit här flera gånger förut och visste precis hur lagret och butiken såg ut. Sväng höger och öppna dubbeldörren. Samma nyckel som lastkajen. Butiksgolvet låg tyst i mörkret. Ingenting här heller. Som vanligt, muttrade Stellan och snodde fram anteckningsblocket och blyertspennan. 18:46. Inga spår av förövare. Går vanliga rundan. Blocket åkte ner i byxfickan igen. Vad var det Emma ville ha? Röda underkläder? Inte string va? Nej fan, det ville hon ju inte. Han fastnade vid damunderkläder och svepte med ficklampan och funderade tyst för sig själv. Vilken hjälte skulle stjäla på jobbet? Han hade hört att Nicke gjort det. Larsson alltså… men han jobbade ju inte kvar på kontoret längre. Kanske däför… Hehe, Stellan skrattade till och insåg ögonblicket efter att det kanske inte var så smart gjort. Han släckte lampan och snurrade runt. Fortfarande tyst. Måste varit nån jävla docka som ramlat i golvet och utlöst larmet. Mycket jävla skit i såna här butiker. Han stoppade ficklampan i munnen och började dra åt skärpet med båda händerna.
    Att man ser någonting annorlunda och oväntat är alltid överraskande. Men för stunden kunde Stellan inte dechiffrera bilden som utspelade sig framför honom. En liten flicka gick förbi, några meter bort, nynnandes med en docka i händerna. Det var fortfarande mörkt i hela butiken, och en sekund senare försvann flickan bakom en hylla och allting återgick till ett tillstånd av förbluffad normalitet. Stellan svalde hårt, släppte bältet och tog ficklampan från munnen. Vad i helvete? ”Hallå? Tjejen!” Han sprang snabbt runt ett par montrar och rundade bokhyllehörnet. Åtta meter längre bort stod hon, med stora, uppspärrade ögon och ett krampaktigt grepp om dockans flätade hår. Tankar är snabba som fan, som Stellan en gång förklarat för sin son. Drömmar också, förstår du. Även om du bara sover en minut kan du hinna drömma flera gånger om. Allting blandas runt, alla minnen kommer samman. Vänner, familj. Allt vispas ihop och så kommer hjärnan och drar en röd tråd igenom det. Eller inte röd kanske, bara en tråd. Drömtydaren Stellan försökte förklara för sin son varför man drömmer. Den lille pojken hade vaknat mitt i natten av en mardröm, men när morgonen kom och allting var som vanligt kom frågorna. Drömtydaren Stellan lyckades nog inte övertyga sin son om att drömmar inte var farliga. I detta ögonblick önskade också Stellan att han drömde. Han visste ju att drömmar inte var farliga… men vad han såg framför sig nu kunde han inte begripa.
    Tio meter framför Stellan syns flera mörka skuggor. De står halvhukade runt ett rödaktigt ljussken som kommer från golvet. Ansikten syns, odefinierbara. Skuggor, ögonhålor och näsben. En grupp djävulsdyrkare som försöker tända offerbålet? Tankarna virvlar snabbt genom Stellans huvud när hans sinne försöker bedöma vad det är som står framför honom. Bedömningar måste göras. Vapen eller ej. Våld? Ropa på förstärkning? Flickan med dockan står några steg närmare, inte riktigt halvvägs till Stellan, men avståndet får henne att visa oro i ansiktet. Det sprakar till borta från djävulsgruppen och alla ansikten vänds mot honom. Det finns ingen rädsla hos dem. Ingen förvåning. Flickan vänder sig sakta mot Stellan och tar ett stadigt grepp om dockan med båda händerna. Hon ler. ”Pappa?” I hennes ögon blixtrar ficklampan till. Han tappar greppet, den skramlar till och slocknar när den når golvet. Djävulsansiktena förvrids till frågande. Röda ansikten, höjda ögonbryn. Sorgsna munnar. Sju röster sjunger unisont: ”Pappa?”

  5. Väldigt slarvigt skriven, är inte alls nöjd. Men tänkte att jag väl kan publicera den ändå.

    ”Har du någon gång, sådär rent instinktivt och kanske fördomsfullt, men ändå helt självklart, vid första ögonkastet, tyckt otroligt illa om någon? Det har jag. Och det var precis det jag gjorde nu. Jag stoppade till och med i mig de sista bitarna av min kaka för att jag inte vill att han skulle ta dem, trots att det var idiotiskt. Mina kompisar, som båda var uppklädda till öronen liksom jag skrek förtjust, men ganska diskret ändå, då han närmade sig. Mitt andra intryck var att han var lång. Lång och vältränad för att inte säga muskulös.
    ”Fy faen,” mumlade jag lågt med blicken stint fäst vid mannens ansikte. Men jag var tvungen att spela bra. Trots att hela min kropp sa emot. Som tur var så slog sig en barnfamilj just då ner på bordet framför oss, och en liten fyraåring ställde sig genast upp på sin stol och skymde sikten. Mannen hade inte kommit direkt fram till oss utan stod nu och pratade med någon vid rulltrappan. Jag kunde varken se hans ansikte eller hans huvud, bara hans armar och händer då hans gestikulerade vilt mot sin samtalspartner.
    ”Minna, han är sjukt het!” viskade min ena kompis, som satt bredvid mig i ett tajt linne med texten ‘Baby’ på, och borrade in sin isblå blick i min.
    ”Visst, visst…” svarade jag likgiltigt och vägrade se på henne utan hade fortfarande blicken fäst vid manen för att försöka avgöra om han var så farlig som jag trott, eller om han till och med var värre. Den lilla pojken som stod kvar på stolen avgjorde för mig. När föräldrarna tittade åt ett annat håll räckte han odiskret ut tungan åt mannen och gjorde en ful gest med högerhanden. Jag kunde inte låta bli att skratta till. Den där mannen, i sin vita skjorta och mörka jeans sände verkligen dåliga vibbar omkring sig. Men jag var tvungen att spela bra.
    Till slut satte sig barnet ner, och jag hade full insyn över honom. Hans ansikte var finlemmat med rak näsa och tvådagarsskägg, men ögonen var iskalla, döda som en fisks. Han vände sig om då jag fortfarande kollade på honom och mötte min blick. Ögonbrynet höjde sig en halv millimeter, knappt synbart. Han kunde sina grejer. Plötsligt ville jag bara spy. När han trängt sig fram till vårt bord, häpnadsväckande snabbt, sträckte han fram en grov hand mot mig och sa:
    ”Henrik, polis till yrket, charmör på fritiden.” Han fyrade av ett enligt honom bländande leende och jag skakade ivrigt hans hand.
    ”Minna, förbjuden till yrket, detsamma på fritiden.” Han skrattade och drog sedan upp mig från stolen, synade mitt tajta, mörkgula linne med den döda blicken.
    ”Ska vi gå då?” Jag nickade och log sexigt mot honom innan jag tog hans hand och drog med honom ut ur serveringen. Vi gick snabbt tills vi kom fram till toaletterna på andra våningen. Plötsligt var han ingen charmör längre. Det kändes nästan som om mitt hjärta stannade när han knuffade in mig på toaletten och… började gräva i ena fickan. Hans lustfyllda, begärliga ansiktsuttryck hade på mindre än en sekund förvandlats till ett häpet, ilsket och nästan panikartat uttryck.
    ”Nyckeln! Var fan är min nyckel?” Hans röst var nästan uppe i falsett då han ilsket letade igenom alla sina fickor och till slut stod där, handfallen. Jag tog min chans, det kanske var den enda. En plan smiddes just då i min hjärnas allra innersta smedjor.
    ”Är du säker på att du inte har tappat den?”
    Han skakade tyst på huvudet och sekunden senare var han försvunnen. Säga vad man säga ville om mannen men snabb, det var definitivt en av de sakerna han faktiskt var. Jag tog min chans. Det var tre meter ner till marken härifrån, och om jag bara sprang rakt fram och kastade mig utför skulle ingen hinna hindra mig. Det var vad jag gjorde. Jag fastnade vid staketet som avgränsade andra våningen, skrek så alla klockor stannade, plötsligt var världen bara luft omkring mig, jag svävade och föll.

    Det var ett misstag, mamma, okej?
    Hennes handflata träffar min kind ännu en gång. Jag inser att jag inte behöver dö, jag är redan död. ”

  6. Köpcentret
    av Gemma Johnson

    Det var en helt vanlig vinterlördag som jag hade tagit mig rullatorn och gått den korta biten in till stadens shoppinggalleria. Mina vuxna barn tyckte det var förfärligt att jag skulle bege mig ut på dessa turer men för mig var det tradition. Att få ta sig en kopp kaffe och en biskvi på konditoriet för att kunna beskåda hur människor förgyllde sin helg med shopping och möten hade länge givit mig stor tillfredställelse. Just igår då jag satt med min nyupphällda kaffekopp kom det fram ett barn till mig. Hon tittade på mig med stora ögon och försökte sedan säga något. Tyvärr hade några byggarbetare påbörjat något slags uppdrag i takhöjd och nu överröstade den resande skyliften den lilla flickans späda röst. Jag visade med en rörelse mot örat att jag inte hörde vad hon sa men gjorde tecken att hon gärna fick slå sig ner bredvid mig på en stol. Barnet var tillsynes ensamt och jag spejade runt för att upptäcka någon som lämpligen kunde vara dess förälder. Så stannade skyliften och flickebarnet drog mig försiktigt i kappärmen. ”Pappa är borta” sa hon svagt och darrade lite på rösten. ”Jaså det säger du” svarade jag och fortsatte ”vart såg du honom sist då?” flickan pekade på en klädaffär bakom skyliften. ”Ska vi gå och leta rätt på honom tycker du?” frågade jag och flickan nickade. Stackars liten tänkte jag och började resa mig mödosamt från min stol. ”Hur ser pappa din ut då?” frågade jag medan jag reste med mot rullatorn. ”Han är polis” svarade flickan inte utan stolthet i rösten. ”Har han uniformen på sig nu?” frågade jag och flickan nickade igen. Undrar om det stämmer tänkte jag medan vi började gå sakta över den stora hallen mot klädaffären. Så hände något otroligt. Rakt framför oss uppifrån skyliften började en man i vita arbetskläder vackla till. Han hade ställt sig upp på räcket för att nå sista biten upp till taket och nu var det närapå att han tappade balansen. Alla stannade upp och såg förfärat på. Just när jag börjat be en bön att han inte skulle falla så halkade han till och föll. Flickan skrek bredvid mig när vi bevittnade hans kropp falla från liften ner mot det ohyggliga stengolvet. Men så genom ett trollslag dök någon upp inunder hans fall och fångade upp honom med sin kropp som även den for ner i golvet inunder mannen. Alla höll andan och så, genom ett trollslag, reste sig de båda männen oskadda. Då såg vi att den som fångat upp takarbetaren var klädd i blå uniform. ”Pappa!” skrek flickan bredvid mig och rusade fram till polisen som mörbultad reste sig och borstade av sina byxben. Hans breda ansikte sprack upp i ett leende när han fick syn på flickan. ”Där är du ju!” svarade han och kramade om sin dotter och lyfte upp henne i famnen. Flickan viskade något i hans öra och polisen vände sig mot mig. Några långa kliv så stod han mitt framför mig och sa ”Tack för att du tog hand om min flicka” jag log tillbaka ”Det var så lite så, det är nog du som är dagens hjälte idag” jag pekade på mannen i vita arbetskläder som precis hade klarat livhanken tack vare polisens kvicktänkthet. Mannen som hade hämtat andan gick fram till polisen och tackade innerligt för hans räddning. Polisen log och sa att det var så lite så och sen vände han sig mot mig igen. ”Får jag bjuda frun på en ny kopp kaffe då kanske?” vi satte oss ner och bekantade oss med varandra i lugn och ro. Senare när jag skulle bege mig av hemåt så rullade jag över något litet hårt precis innan jag gått ut genom galleriaentrén. Det var en nyckelknippa med en ovanlig röd bricka på med snirliga bokstäver ingraverat: K.L. Den var mycket bekant och nycklarna var faktiskt underligt lika min egna. Plötsligt förfärad kände jag igenom min vänstra kappficka där jag alltid lade nyckelknippan. Där fanns ingenting annat än ett hål i tyget! Det var alltså mina nycklar! Helt otroligt att jag hittade dem innan jag gått hem i snön för att utmattad inse att de var tappade. Vilken tursam dag log jag för mig själv och bad en förbipasserade ung man plocka upp nycklarna åt mig. ”Är det dina nycklar?” frågade han mig misstänksamt och jag svarade ”Ja, tänk vilken tur att jag hittade dem” han log bara till svar och jag började rulla hemåt efter en mycket händelserik lördag i shoppinggallerian.

  7. Jättekul att läsa och ta del av allas historier. Roligt att få reda på att folk läser även flera år gamla inlägg och blir inspirerade av dem!

  8. Har inte hunnit skriva berättelsen än, men här är en synopsis. Kanske blir längre än 1500 ord, dock.

    Maddja tyckte att det kändes pinsamt och konstigt med okänd vuxna som hjälpte henne när hon var barn, nu är hon snart trettio och jobbar i shoppinggalleria.
    Maddja ser en gråtande flickan, kan inte hjälpa, flickan kommer tycka pinsamt och jobbigt.
    Maddja kommer på att låta flickan mysa i vilorummet.
    Maddja hittar inte nyckeln.
    Maddja letar och letar- vi följer henne när du letar.
    Maddja faller och får hjälp.
    Maddja får hjälp av en polis.
    Han har nyckeln på sig.
    Polisen hjälper henne att öppna dörren.
    De sätter upp en skylt där det står ”öppet för alla”.
    De ser när flickan smyger in i soffan och kramar en nalle.
    De sätter upp skylten upptaget.
    Medan flickan är där inne pratar polisen och Maddja.
    Maddja tycker om polisen, Aron.
    Han bär basker, skinnjacka och har en allmänt ”skön stil”.
    Maddja tycker om honom mer och mer.
    Maddja är kär i Aron. (Mellan raderna tror jag)
    Flickan kommer glad ut och hoppar hem.
    Maddja går hem och tänker på Aron.
    Hon ringer Aron. Inget svar.
    Hon lägger sig.
    Hon vaknar på morgonen och får ett telefonsamtal.
    Det är Aron
    -Joo, det är en sak jag vill säga. Jo…Det är lite känsligt… Vill du komma och ta en fika så kan vi prata om det?

    Så ska den sluta. Vad tycks? Själv rätt nöjd!

 Skriv en kommentar

(obligatorisk)

(obligatorisk)

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

   
© 2014 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha