Peter LeMarcs röst hörs svagt bakom min rygg på en av radions skvalkanaler. Ute är rymden full av snö som faller neråt för att sedan i stora flockar kasta sig hit, dit och ibland uppåt. Jag har avverkat den andra träffen för kursen ”Fokus”, som jag har satt igång. Det kändes som en bra träff förutom att en inte riktigt kom till tals. Jag försökte att fråga ”vad tycker du” och ”har du några åsikter” men jag nådde inte fram. När vi försökte samla ihop de tre timmarna, knyta ihop säcken, påpekade jag att det är en studiecirkel och att jag inte är någon lärare. Jag tror inte det har gått fram riktigt och när det är diskussioner är det allas ansvar att både ta plats och ge andra plats. Det är inte en lätt sak.

Månadens kåseri är skickat via mail. Tidningen har haft en bild på mig där jag sitter ihopsjunken på en stol, var gång jag har sett den har jag tänkt ”vilken fasansfull bild”. I dag tog jag en bild på mig och tre paket med florsocker. Varför? En del av kåseriet handlade om mina tre florsockerpaket så det passade bra. Min tanke är att ta en ny bild varje månad som symboliserar på ett eller annat sätt det jag har skrivit. Nu väntar någon vecka där jag går runt och tänker ”jag har inget mer att skriva om, någon annan får ta över kåserisidan”. Förhoppningsvis följer jag rutinerna och det ramlar ner en polett som jag tar tag i och bygger vidare på.

Nu väntar en paus innan jag snor ihop en minnesagenda till Anne-Li som ska ta hand om ledarskapet när jag inte är på plats för Skrivarkollektivet i nästa vecka. Där finns just nu två personer på kö för att delta. Det känns roligt. Faktum är att jag tror jag skulle kunna driva upp mot fyra kurser i skrivandets hantverk trots att Bromölla är en liten ort.

Skriva – ja, det är en livsstil. Jag har just nu tankar på att delta i en skrivarkurs på min semester. Den går i Karlskrona och kostar 2750 plus halvpension för 3000 kronor under sex dagar. Tänk att utan avbrott, störande moment och annat bara skriva och prata om skrivandet med likasinnande. Vilken egotripp!

Jag tror det var gårdagens bild här på Skriva.net som fick mig att inse att jag skriver dagligen och att jag inte kan minnas en dag jag inte har gjort det. Av någon anledning har jag inbillat mig att det dagliga skrivandet inte har någon betydelse – men visst är det av vikt! Små korta notiser på Fallfrukt, ännu kortare notiser på Pixamatic, det mer sällsynta skrivandet här, texterna till Skrivarkollektivet och Fokus, orden i min dagbok och ibland till tävlingar.

Tävlingen som SIF anordnar har tre pris. Ett förstapris på 15 laxar, ett andrapris på 10 och tredje på 5. Jag drömmer om ett pris, helst förstapriset, inte så mycket för pengarna utan äran. Och visst är det så att om man gör något för att driften finns där, något som jag svårligen kan klara mig utan, är det kombinerat med det mer sällsynta att äran går före pengar.

Fast jag vet vad jag ska göra om jag vinner förstapriset! Jag ska dela det i tre och köpa mig nya glasögon för en tredjedel, åka på skrivarkurs för den andra tredjedelen samt överraska mina vänner med en fest för resten. Allting känns möjligt när texten är ivägskickad men vinnaren ännu inte har presenterats.

Först skrev jag en novell till Fokus, där ändrade jag innehållet och tänkte mig skicka iväg som bidrag. Det var där jag beslöt mig för att fråga ”R” vad hon tyckte. Hon trodde inte att det var den sortens novell som SIF efterlyste. Därför slog jag mig vid lunch i går och skrev en ny novell. Sedan handlade jag mat och läste igenom vad jag skrivit, ändrade och skickade iväg till ”R”. Jag gjorde lite av de ändringar hon föreslog innan jag skickade iväg den. Mindre än tre timmars arbete totalt. Jo, den hade mått bra av att vila men nu var det deadline vid midnatt.

I dag är det dags för månadens kåseri. Jag ska skriva ”Mamma är lik sin mamma” och driva med mig själv – precis som man ska göra i ett kåseri. Jag har skrivit för en reklamtidning i snart två år och var gång jag har skickat iväg kåseriet har jag skäckslaget konstaterat att ”nu kan jag inte hitta på något mer att skriva om”. Men tro det eller ej, inspirationen kommer och det blir en ny text!

Bilden föreställer en missnöjd Eva. Jag har kåseriet klart i huvudet och det ska bara ner på pränt, men ser ni boken som ligger till vänster om mig? ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson. Det är den som gjort mig missnödj. Några riktigt härliga skratt, mestadels förväntning där jag skulle vilja läsa fortare och fortare och en underbara personskildringar. Men så slutet. Jäkla Larsson! Hör du mig, där upp i himlen? Var det nödvändigt att göra min huvudperson besviken? Var det nödvändigt att avsluta boken på det förkrossande sätt som du gjorde? Du fick gestalterna till att leva och när jag äntligen kände hopp för Lisbeth så drog du undan skynket, din jäkel, i din sista rad.