Att ge och ta respons är en konst. Jag tycker det är svårt. Med åren har jag blivit hyfsat bra på att ta respons, att inte ta något personligt och att ta kritik till mig när den är befogad. Det är också en konst att kunna rycka på axlarna åt sådant som är en smaksak och behålla tron på det egna ordet.

Men att ge respons är ännu svårare. Mycket hänger på att personen vars text du går igenom är redo och verkligen vill ha respons i form av konstruktiv kritik. Det värsta som finns är när någon börjar försvara sin text, eller ännu värre – sig själv, i stället för att se responsen som en möjlighet.

På Creative Writing in English har vi vissa grundregler att följa, och på den svenska skrivarkursen vissa andra. De svenska är mer konkreta, och jag tänkte dela med mig av dem i korthet.

Så här kan man lägga upp en textrespons.
1. Återberätta kort vad texten handlar om, utan att tolka. Vilken typ av text handlar det om?
2. Hur upplever du texten vid den första läsningen? De flesta texter läses bara en gång, så det är viktigt att författaren får veta dina funderingar, tolkningar, saker du hakade upp dig på eller inte förstod när du läste texten första gången. Anteckna alltid i marginalen när du läser (därför är det bra att skriva ut texten om du fått den elektroniskt).
3. En andra läsning. Nu kan du lägga mer vikt vid detaljer. Personteckning. Gestaltning. Komposition. Miljö. Dialog.
4. Läsupplevelsen. Väckte texten ditt intresse? Vad berörde? Vilka associationer fick du? Är den något att jobba vidare med?

De här punkterna är ju egentligen rätt självklara, men för mig har det varit en bra hjälp att ha de utskrivna på ett papper. Genom att gå igenom dem och svara på frågorna skriver jag respons utan att det är så jobbigt som jag ibland har tyckt.

"På det hoppet lever jag" - sista meningen ur Paul Austers Illusionernas bok. Vilken väljer du? Här är en enkel skrivövning som kan vara bra att ta till om du har svårt att komma igång med skrivandet.

Plocka ut en slumpmässig roman ur bokhyllan. Slå upp sista sidan och skriv ner sista meningen. Skriv sedan en novell med den meningen som din första mening.

Om du använder dig av den här övningen, kommentera gärna den här texten och berätta hur det gick.

Fred LaneAtt skriva låttexter, det är något helt annat än att skriva poesi. Det är det första vi får lära oss under seminariet med Fred Lane, som bland annat har skrivit en bok i ämnet (Skriv sånger!, 1996). Vi, det är Creative Writing in English, kursen jag läser på distans. Förrförra helgen hade vi kursträff på Långbro folkhögskola i Stockholm.

Fred Lane är knuten till folkhögskolan, där han bland annat har ett steel band och spelar på oljefat. Men nu var det låttexter han skulle prata om. Han tog fasta på Randy Newmans texter, och vi fick en utförlig genomgång av skivan ”Good old boys”. Låtarna är skrivna i första person, men det är inte utifrån hans eget perspektiv (familjen hade många Hollywood-anknytningar och var välutbildad) utan från vita amerikanska sydstatare, sådana som ibland kallas white trash.
Den första genomlyssningen ger mig inte så mycket, men efter att Fred pratat om texterna får jag nya perspektiv.

Tillbaka till det här med låttexter kontra poesi. Skillnaden är uppenbar – låttexter är beroende av musiken, medan poesi ska kunna stå för sig själv. Så långt är jag med, och ändå… många fina dikter har tonsatts med gott resultat. Självklart ligger de båda formerna ändå rätt nära varandra. Jag tror att Fred Lanes huvudsakliga avsikt med att poängtera detta är att vi inte ska känna några stora krav på texterna vi ska skriva.

Den första övningen är en gruppövning. Vi ska skriva ny text till en välkänd låt, som vi ska välja själva. Tyvärr går alltför mycket tid åt att hitta en låt alla känner till, och sedan välja tema för låten. Vi är fem personer, och jag tror att man bör vara högst tre om man ska skriva låttexter tillsammans. Till slut väljer vi Beatles ”When I’m 64″, men kommer inte längre än till första versen. Men det är roligt att höra de olika gruppernas texter läsas upp, och sedan gissa vilka originallåtarna är.

Dag 2 är det så dags för individuella övningar. Vi får välja mellan att försöka skriva en säljande poplåt eller en seriös kärlekssång. Svårt!

När träffen börjar närma sig sitt slut känner jag att den varit givande, men att jag inte fått så många konkreta tips på hur man faktiskt skriver låttexter. Då plockar Fred fram gitarren och berättar steg för steg hur en av hans egna låtar kommit till. Det hade börjat med frasen ”It’s so good”, tonsatt. Bara så, kort. Han spelar upp hur det lät. Sen skrev han första versen, berättar han, och spelar upp den. Så utökade han refrängen, lade till en andra vers. Men så skulle han ha en tredje vers, och den tog kankse 80 procent av totaltiden att skriva. Till slut har vi fått höra hela låten, och på ett mycket konkret sett fått ta del av hur en låt kan växa fram.

På lördagskvällen bjöd jag hem hela kursen till mig. Det är alltid trevligt att träffas under lite mer avslappnade former. Gitarren kom fram och både Fred och flera andra kursdeltagare sjöng och spelade.

På kvällen träffades kursdeltagarna hemma hos Lotta. Här läser William Males en dikt.

Nadja vann skrev årets novell!

Ballograf och Expressen bjöd in till en tävling där temat var ”Osynlig”. Jag skickade in mitt bidrag men vann inte, det gjorde istället Nadja Odobasic som fick äran, 15000 kronor och – om jag inte har fel för mig – ett fint set med pennor frÃ¥n Ballograf. Du kan läsa Nadjas novell här och min nedanför.

Hur vÃ¥gar jag lägga ut det jag har skrivit, kanske nÃ¥gon undrar. Ja, den frÃ¥gan ställer jag mig själv ocksÃ¥. Men hur det nu än är ställt med kvalitén pÃ¥ mitt skrivande sÃ¥ är det min novell och nÃ¥got som jag tycker var bra. Men skam den som ger sig, det finns knappast nÃ¥got som inte kan bli bättre – mitt skrivande sÃ¥väl som en nobellpristagares.

Osynlig.

Första gången Åsa upptäckte att hon kunde göra sig osynlig, var på faderns begravning. Hon var till utseendet en genomskinlig flicka med vattniga ögon, matt rågblont hår, kortväxt och innan hon skulle säga något kippade hon efter luft en lång stund innan hon kom till skott. Därför tröttnade folk med att vänta på det första ordet och vände henne ryggen eller började prata med någon annan. För var gång det hände blev hon allt tystare och mer genomskinlig. Därför var det som hände kanske inte så märkligt.

Det var en sensommardag i augusti med en hetta så klibbig att de flesta längtade efter höstens svalka. Mörka åskmoln seglade fram på låg höjd Den svarta klänningen fastnade mot hennes klibbiga hud och när gästerna började bli högljudda av för mycket konjak och modern, med svettpärlor vid tinningarna och mörka skuggor under armarna, gick omkring med kaffekanna och kakfat, försvann Åsa till övervåningen.

Hon öppnade dörren in till sin fars arbetsrum och stängde den försiktigt efter sig. Ljudet från gästerna hörde som ett svagt mummel, som en bön. Det var svalt och skuggigt, rummet låg mot norr och kastanjen utanför silade det ljus som ville ta sig in. Möblerna var mörka – det stora skrivbordet som en oceanångare och bokhyllorna likt Mount Everest. Hon satte sig i den stora läderfåtöljen vid fönstret. Där hade hon funnit sin far sovande många gånger när modern hade bett henne gå och hämta honom för att maten var klar. Hon tog fart med fötterna, drog upp dem och kände sig förvånad över att den fortfarande kunde snurra. Världen fortsatte trots att fadern var död. Fåtöljen stannade vänd mot dörren, som i samma stund öppnades av modern med prästen tätt bakom sig.

Åsa kände sig som en inkräktare och hoppades att ingen av de tvÃ¥ skulle upptäcka henne. Till sin förvÃ¥ning sÃ¥g hon att modern skrattade, tog nÃ¥gra snabba kliv in i rummet och vände sig sedan mot prästen. Han var en lÃ¥ng och kraftig man, med en rödlätt potatisnäsa, väldiga grÃ¥a polisonger och det tunna hÃ¥ret kammat över flinten i ett försök att dölja den. Det vackraste pÃ¥ prästen var hans händer med lÃ¥nga fingrar och välvÃ¥rdade naglar. Hon sÃ¥g hur han log, morrade som en ilsken gÃ¥rdshund för att sedan ta modern om livet och sätta henne pÃ¥ skrivbordskanten. Åsa försökte smälta in i fÃ¥töljen och dess skuggor. Prästen kastade sig handlöst över modern och hon sÃ¥g hur han stack in tungan i hennes mun samtidigt som han trevade under kjolen. Modern blottade halsen och Åsa uppfattade ett gurglande läte som kom ur hennes strupe. â€?Åh, Greta – här kommer den store pÃ¥lenâ€?, sa prästen. Han reste sig upp, famlade med byxorna och greppade en stor och rödlila tingest som studsade fram, för att Ã¥terigen kastade sig över modern. Under den stund det varade hörde Åsa hur prästen flÃ¥sade, hon sÃ¥g moderns bröst flyta ut efter att prästen knäppt upp blusen innan de bÃ¥da till slut föll ihop som tvÃ¥ ballonger tappade pÃ¥ luft.

Det var i sitt grubblande över fadern, som hon förstod att hon faktiskt hade varit osynlig i hans arbetsrum och att hon kunde bli det igen. Det slutliga beviset var när grabbgänget, med Torgny i spetsen, kom gående längs med korridoren. I normala fall skulle de aldrig passera henne utan glåpord och en smocka. Hon satt uppflugen i fönsterkarmen och stirrade blint neråt skolgården, väl medveten om att rastvakten skulle komma vilken stund som helst, gänget passerade och hon visste med säkerhet.

Åsa hade alltid varit ett barn med livlig fantasi. â€?Du hittar pÃ¥â€?, sa modern till henne varje gÃ¥ng hon berättade om saker som hänt. Därför var det inte svÃ¥rt för henne att komma pÃ¥ hur hon skulle utnyttja sin nya förmÃ¥ga.

Fortfarande inte helt säker pÃ¥ att det fungerade gjorde hon nÃ¥gra försök. Genom att sluta ögonen och andas djupt lyckades hon gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng göra om det hela. â€?Åsa, var tar du vägen, sluta genast med de dumheternaâ€?, sa modern när Åsa försvann frÃ¥n köket flera kvällar pÃ¥ rad. Säker pÃ¥ sin sak gjorde hon det hon alltid drömt om. Hämnades.

Först fällde hon krokben på Torgny, mycket skickligt kan tänkas men eftersom hon var osynlig vållade det henne inga större problem. Torgny for upp, röd i ansiktet av nesan att ha blivit fälld, och gav sig på – förstås – den svagaste i gruppen som var Ricky. Det hela räckte för att grabbgänget, som alla på skolan mer eller mindre fruktat, skulle splittras i två läger och där de, istället för att ge sig på andra, muckade inbördes gräl.

Nummer två på listan var lärarinnan. Hon var en medelålders kvinna och orättvis i sin behandling av eleverna. Sluga Ulla hade bra tumme med henne efter mycket smickrande och lisande. En dag när Ulla återigen hade sockrat fröken Karlberg drog Åsa ner kjolen, som hade resår i linningen, på lärarinnan så att hela klassen fick se de laxrosa underbyxorna och de svarta strumpebanden. Eftersom Ulla var den enda som fanns i fröken Karlbergs närhet fick hon gå till rektorn – fast då var fröken Karlberg ute ur klassrummet och hon skulle inte återkomma under terminen.

Sedan hade Åsa hämnats sin far genom att öppna dörren in till pastorsexpeditionen när modern och prästen idkade umgänge. Hans församlingsassistent och hela kyrkorådet, som skulle ha möte, fick se hur prästen sprang omkring med den rödlila pålen i handen, gnäggade som en häst och livligt jagande den skrattande modern. Pålen slaknade när prästen blev varse om att dörren stod på vid gavel och att de fanns åskådare.

När Åsa kom hem den kvällen, satt modern i köket och grät. Det knep i hjärtat och hon skämdes över hur hemsk hon blivit. Helst skulle hon vilja försvinna i tomma intet istället för att se sin mor i ögonen. Hallspegeln visade hur hon, som visserligen varit genomskinlig tidigare, även hade börjat tunnas ut i kanterna. Snart försvinner jag helt och hållet, tänkte hon. Ingen kommer att sakna mig och mor har ju prästen, de skulle säkert flytta för ingen ville ju ha en församlingspräst som gnäggade högt på så allvarliga ställen som pastorsexpeditionen. Vem vet vad som skulle ske härnäst? Kanske i sakristian grymtande som en gris?

När hon tog ett steg mot köket ångrade hon sig. Återvände till spegeln och tänkte – det kan vara rätt spännande, undra om det fungerar? Hon förde ena benet in i spegeln och det gick alldeles utmärkt. Hon drog tillbaka det och funderade en stund. Sedan provade hon med vänster arm. Långsamt förde hon den igenom, det var som att bryta en vattenyta, förutom att spegeln inte krusades. Så tog hon mod till sig, något annat val hade hon inte.

â€?Åsa har varit osynlig pÃ¥ sista tidenâ€?, sa modern till prästen när de sent samma kväll hade bestämt sig för att rymma fältet.

© 2011 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha