Litterära laborationer - Lars Melin

Det absolut bästa med den här bloggen är att jag och Lotta är på olika nivå. För Lotta är det inga problem med grammatiken eller stavningen medan jag i gymnasiet fick specialundervisning i svenska. Var gång jag stavade rätt fick jag en chokladbit, när jag slutade var jag om möjligt ännu smalare än när jag började. Det säger det mesta. Ändå vågade Lotta fråga mig om jag ville vara med och skriva i den här bloggen för hon såg att jag älskar och brinner för att skriva.

Jag bryr mig inte speciellt när någon vägrar förstå att jag som vuxen har problem med språket, endast vid några tillfällen har jag känt mig nedslagen som när jag på en webbplats beskrev mina problem och en deltagare tog mig för ett barn.

Viktigare är trots allt hur jag bär mig åt för att gå vidare. Bland annat läser jag mycket böcker om skrivandet. Det finns fortfarande grundläggande saker som jag ännu inte har lyckats få på plats, men med en liten kunskap här och en annan där tar jag mig framåt. Sedan läser jag ordböcker, synonymordböcker och ordlistor. Under mina år har jag fått en känsla för vilka böcker jag vill äga och vilka som för avancerade för mig. ”Litterära laborationer” av Lars Melin är en bok som jag bestämde mig för att låna på biblioteket. Det var titeln som fick mig att avvakta en beställning på www.bokus.com.

I morse började jag läsa och efter halva boken känner jag ”hurra vad bra”!

Det fanns inget som var abstrakt, diffust eller ogripbart. Det är en bok fylld av konkreta exempel och jag, som har svårt att greppa och förstå, har fått flera ”aha”. Exemplen är tydliga och jag förstod, läste snabbt och har redan bestämt mig för att det här är en bok jag vill betala för.

Melin berättar om de grundläggande sakerna som till exempel ”Åtta sätt att hantera tiden”. Kristallklart greppar författaren olika sätt att hantera tidsperspektiv. Att han använder ”Rödluvan och vargen” som exemepl stör mig inte alls. Istället har jag lust att skrika ”Melin, får jag kyssa dig – jag förstår precis”.

Han talar om ramberättelse och hur man börjar och stänger en berättelse och jag nickar och förstår. Han talar om ”Plotten”, konsten att smida en intrig, som ett stort ”W”. Kanske något som andra redan känner till men för mig var det nytt. En berättelse tjänar på att följa det där W:et med början högst upp till vänster då allt är bra, sedan går det utför i händelseförloppet innan man tror att det ska bli bra och det går upp…och så vidare. Vitsen är att slutet ska komma högst upp till höger – det är där kärleksparet får varandra, mördaren blir fångad eller kvinnan bryter sig loss från det destruktiva förhållandet. Det är här som jag känner mig som en nickedocka, jag nickar, förstår och när Melin nämner att man kan baka in små w i huvud-w:et susar jag bara vidare i texten för visst är det precis så som Melin skriver!

Efter halva boken inser jag att jag måste välja. Risken finns att jag inte vågar skriva mer om jag fortsätter att läsa och förstå, det går nämligen upp för mig hur mycket detaljer som jag måste tänka på för att fånga en läsare. Å andra sidan har jag nu satt igång att fundera över hur jag ska bära mig åt för att skriva århundradets kärleksroman genom att följa W-modellen!

 Skriv en kommentar

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

(obligatorisk)

(obligatorisk)

   
© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha