Jag har läst Allt gott på jorden och i solen av Georgia Heard. Den här boken gav mig en hel del inspiration till att framförallt läsa poesi. Jag blev riktigt sugen på att kasta mig över bibliotekets lyrikavdelning redan efter något kapitel av Georgias bok.

Att läsa poesi är något jag har gjort hela mitt liv, men ofta har det funnits krav kring det. Skolans krav och mitt eget krav på mig själv som skrivande person. Poesi har så mycket för mig varit sådant som ska läsas, inte så mycket som läses av pur lust. Visst har jag njutit av poesi tidigare också, men att läsa poesi har varit mycket att vara duktig. Och alla böcker jag har läst om att läsa poesi, all poetik jag har läst, har varit så allvarstyngda, analytiska och ordvrängande. Förvisso ofta intressanta, men ytterst sällan fyllda av lust, och en lust som kan smitta av sig.
Georgia Heards bok känns befriande. Den är fri, uppmuntrande, enkel och rakt på sak.

Mycket av det hon skriver har jag stött på i andra sammanhang, antingen genom andras eller mitt egna skrivande. Men Georgia beskriver saker på ett enkelt och okomplicerat sätt, som ibland kan få mig att tänka till på nytt över en del saker; ja, svårare än så är det ju faktiskt inte osv. Det känns som att många av hennes formuleringar passar utmärkt i undervisningssammanhang och det är mycket möjligt att jag själv kommer att använda en del av dessa.

Hon sätter ofta huvudet på spiken med meningar som: Problemet med mycket allmänna ord är att de inte ger oss någon vision. Istället för att ge sin in i en stor och lång diskussion om varför man ska undvika ord som vacker, söt, rolig, varför de är beskrivande och inte gestaltande. De är helt enkelt för stora och för vanliga för att vi ska kunna bilda några bilder av dem. Vi vet redan alldeles för mycket som är vackert, och vi vet att vackert också kan vara väldigt mycket annat för väldigt många andra. Då är det bättre att ge en personlig beskrivning med detaljer som sätter igång läsarens fantasi.

Hon ger mig inte heller bara inspiration till att själv läsa mer dikter utan också en del små tips till skrivande och även idéer till klassrumsundervisning. Mycket av hennes undervisning och undervisningstips är riktat till arbete med små barn (även tipsen till skrivande). Ändå är det mycket jag känner att jag kan ta till mig själv och som jag tror att man kan använda sig av även när man arbetar med vuxna. Bara för att man är vuxen och bara för att man sysslar med poesi måste man inte göra det svårt för sig, tvärtom, det blir ofta svårt nog ändå. :)

Det absolut bästa med den här bloggen är att jag och Lotta är på olika nivå. För Lotta är det inga problem med grammatiken eller stavningen medan jag i gymnasiet fick specialundervisning i svenska. Var gång jag stavade rätt fick jag en chokladbit, när jag slutade var jag om möjligt ännu smalare än när jag började. Det säger det mesta. Ändå vågade Lotta fråga mig om jag ville vara med och skriva i den här bloggen för hon såg att jag älskar och brinner för att skriva.

Jag bryr mig inte speciellt när någon vägrar förstå att jag som vuxen har problem med språket, endast vid några tillfällen har jag känt mig nedslagen som när jag på en webbplats beskrev mina problem och en deltagare tog mig för ett barn.

Viktigare är trots allt hur jag bär mig åt för att gå vidare. Bland annat läser jag mycket böcker om skrivandet. Det finns fortfarande grundläggande saker som jag ännu inte har lyckats få på plats, men med en liten kunskap här och en annan där tar jag mig framåt. Sedan läser jag ordböcker, synonymordböcker och ordlistor. Under mina år har jag fått en känsla för vilka böcker jag vill äga och vilka som för avancerade för mig. ”Litterära laborationer” av Lars Melin är en bok som jag bestämde mig för att låna på biblioteket. Det var titeln som fick mig att avvakta en beställning på www.bokus.com.

I morse började jag läsa och efter halva boken känner jag ”hurra vad bra”!

Det fanns inget som var abstrakt, diffust eller ogripbart. Det är en bok fylld av konkreta exempel och jag, som har svårt att greppa och förstå, har fått flera ”aha”. Exemplen är tydliga och jag förstod, läste snabbt och har redan bestämt mig för att det här är en bok jag vill betala för.

Melin berättar om de grundläggande sakerna som till exempel ”Åtta sätt att hantera tiden”. Kristallklart greppar författaren olika sätt att hantera tidsperspektiv. Att han använder ”Rödluvan och vargen” som exemepl stör mig inte alls. Istället har jag lust att skrika ”Melin, får jag kyssa dig – jag förstår precis”.

Han talar om ramberättelse och hur man börjar och stänger en berättelse och jag nickar och förstår. Han talar om ”Plotten”, konsten att smida en intrig, som ett stort ”W”. Kanske något som andra redan känner till men för mig var det nytt. En berättelse tjänar på att följa det där W:et med början högst upp till vänster då allt är bra, sedan går det utför i händelseförloppet innan man tror att det ska bli bra och det går upp…och så vidare. Vitsen är att slutet ska komma högst upp till höger – det är där kärleksparet får varandra, mördaren blir fångad eller kvinnan bryter sig loss från det destruktiva förhållandet. Det är här som jag känner mig som en nickedocka, jag nickar, förstår och när Melin nämner att man kan baka in små w i huvud-w:et susar jag bara vidare i texten för visst är det precis så som Melin skriver!

Efter halva boken inser jag att jag måste välja. Risken finns att jag inte vågar skriva mer om jag fortsätter att läsa och förstå, det går nämligen upp för mig hur mycket detaljer som jag måste tänka på för att fånga en läsare. Å andra sidan har jag nu satt igång att fundera över hur jag ska bära mig åt för att skriva århundradets kärleksroman genom att följa W-modellen!

Jag går gärna till hyllan ”Aef” på biblioteket, där finns en del böcker som handlar om att skriva. Även om alla böcker inte passar mig rakt igenom brukar jag alltid hitta något bra i varje. Inför min andra och blivande skrivargrupp – Fokus – samlar jag material. Till första träffen ska var och en ha med sin en färdig novell, läsa den högt och sedan ge ut kopior till de andra deltagarna. Kritik på novellen ska ges både muntligt och skriftligt träffen därefter.

Men vad gör jag efter högläsningen på vår första träff? Jo, det kom jag på i dag när jag läste Bente Clods bok ”Skriv – en bok om att skriva”! Både under den första träffen och den sista (nummer åtta) ska deltagarna få göra två övningar.

1) Skriv om att skriva. (5 minuter)
2) Skriv om varför du skriver, försök att skriva det som en dikt. (5 minuter)

Jag själv gör något liknande då och då när andan faller på. Det är roligt att gå tillbaka och jämföra varför jag skrev för tre år sedan och varför jag skriver i dag. I Fokus kommer träffarna att ligga var femte vecka därför att jag arbetar skift och det kostar för mycket att ha ytterligare en kurs där jag byter, tar semester eller får ledigt på annat sätt. Det gör att mellan träff ett och nummer åtta kommer det att ha runnit mycket vatten under broarna och en jämförelse mellan samma övning kan vara intressant.

Däremot har jag ännu inte bestämt mig för vilken kursbok som jag ska välja. Det lutar åt Elizabeth Georges bok ”Skriv på!”. Den har inga övningar men de kan jag låna från tidigare kurser och andra böcker, däremot innehåller den mycket av det jag vill ha med i kursen som miljö, gestaltning, dialog, inramning och skrivprocessen.

Sista träffen ska innehålla punkten ”dikter”. Jag tar gärna emot förslag till en bra bok om hur och vad man ska tänka på när man skriver dikter.