Med Camerons ord med mig på resan gav jag mig i dag ut på en utflykt till konstmuseet Louisiana, 35 minuters tågfärd norr om Köpenhamn. Jag tillbringar tre dagar här innan jag far vidare till Prag. Att resa med tåg passar mig bra. Det lite långsamma färdsättet lämnar tid till eftertanke. Ändå kändes det som att färden mellan Stockholm och Malmö gick fort.

”Att skriva är som att andas”, skriver Cameron. Det är en rätt vi har från födseln, och hon kan inte separera skrivandet från resten av livet. Skrivandet är för henne själva livet, ett sätt att leva. ”Skrivande ger livet passion och tydlighet.”

Det var mitt första besök på Louisiana, och intrycket är att inomhusdelen är mycket större och utomhusdelen mycket mindre än jag föreställt mig. Jag hade tänkt mig en stor park, som en botanisk trädgård, med mängder av skulpturer. Fotona jag sett ger det intrycket.
Även om parken är vacker, med många spännande miljöer och vyer, är det i stället inomhusrummen med dess utställningar som imponerar. Särskilt den tillfälliga utställningen av amerikanen Michael Bevilaqua. Det är popart från sent 90-tal och tidigt 2000-tal – i klara färger och med inslag av cd-omslag från artister som Gorillaz och Ramones. Detta är nutid, verklighet, och det är också där jag måste börja mitt skrivande på den här resan. ”Börja där du är”, manar Cameron.

Det mest intressanta skrivandet behandlar enligt min mening samtiden, och förmår sätta den i sitt sammanhang. En av mina favoritförfattare, Douglas Coupland, är en mästare på det.
Samtidens konsekvens, i form av framtidsvisioner, är också något som intresserar mig.

Normalt sett har jag svårt för konstfilm. Mycket av det jag sett i den vägen är så abstrakt att det inte säger mig något. Men en film fastnade jag för på Louisiana: ”Der Lauf der Dinge”, av Peter Fischl och David Weiss.
Den som spelat det gamla dataspelet ”The incredible machine” eller sett reklamfilmen för Honda Accord vet vad det handlar om. Filmen består av en lång rad serieeffekter. Ett däck kommer farande, stöter till en cylinder som sätts i rullning och i sin tur välter en burk målarfärg som långsamt flyter ut i ett tråg där den kommer i kontakt med en vätska som reagerar med färgen och fattar eld. Flammorna sprider sig snabbt i tråget, och en stubintråd som ligger mot dess kant avfyrar en raket som träffar en boll som studsar mot ett däck som… ja, vidare och vidare. Filmen var säkert en halvtimme lång, och även om det förekom klipp i den så var de inte många.
Föremål återkom, hade nya funktioner, miljöerna ändrades och elementen utnyttjades till max, och allt skedde med milimeterprecision. Det skulle krävas så lite för att en enda miss skulle bryta förloppet.

Så skriver man en roman, tänkte jag. Något måste hela tiden driva den framåt. Tempot bör växla, miljöerna likaså. Trådar vävs ihop, karaktärer kommer, går, och några återkommer.
När rutan blev svart och sluttexterna började rulla hördes ljudet av fortsatta kedjereaktioner i bakgrunden. En god bok lever också vidare även efter att den lästs ut.