Här är en aktuell skrivtävling som kanske kan vara av intresse. Deras egen presentation av tävlingen:

Nytt År och Nya möjligheter. Vilka ögonblick fick i år din vardag att blomstra och hjärtat att skutta och tralla – eller kanske gråta en stund av innerlig glädje? Minns dina bästa ögonblick under året som gått. Plantera ett av dem, symboliskt med papprets och pennans hjälp, i 2013 års rika mylla så att upplevelsen i Ögonblicket expanderar och sprider sig med kraft. Du startar skrivandet mitt i din känsla. Därefter har du konstnärens frihet att sväva ut i fantasins värld, så mycket du vill.

Skriv en kort sann eller påhittad berättelse med utgångspunkt i ett speciellt Ögonblick, stort för dig. Novellen ska skrivas i jag-form, med maximalt 600 ord. Du har författarens frihet att skapa ett konstnärligt verk och blanda självupplevt med fantasi, utmaningar och önskningar precis som du vill. Berättelsen ska vara sann i den meningen att den känns i magen på dig när du skriver. Du ska även helt och fullt glädjas med författarjaget i berättelsens slut. Ett trovärdigt, starkt berättande värdesätts mer av juryn än strikt stilistisk och berättarteknisk förmåga. Alla som vill kan vara med!

Tävlingsregler: 
Novellen ska vara juryn tillhanda senast fredag 20 december 2013 kl. 24.00. Sänd den via mail, med namn, adress, eventuell e-post och telefonnummer. Max två bidrag från en och samma författare. Tänk på att försent inkomna bidrag, liksom bidrag med fler än 600 ord, inte bedöms. Vinnande bidrag kan komma att publiceras på arrangörernas hemsidor.

Skickas till: karin@happycat.se

Priser:
1:a pris:
Boken Skrivhjärtat och skrivarverktyget Författarkortleken av Ann Westermark, med skrivbok och vacker påse i 100% siden (till författarkort och timer), (värde: 700:-).
Kalendern Leva livet 2014 av Karin Eriksson, (värde: 179:-).

2-3:e pris:
Kalendern Leva livet 2014 av Karin Eriksson, (värde: 179:-).

Arrangör och jury består av: 
Ann Westermark, Skrivhälsan, www.skrivhalsan.se
Karin Eriksson, Happy Cat Creative Studio, www.uppfylld.se
Eva Danneker, Vattumannens Bokhandel, www.vattumannen.se

Foto: Andreas Åhs

 

- Idag ska en författare inte vara mer än författare, och det tycker jag är helt ointressant.

Kristian Lundberg (bl.a. verksam som författare, kritiker och debattör) får ofta höra att han skriver alldeles för mycket. Hur gör man det? undrar han. Och så är författarsamtalet som anordnas av Skrivarakademin Göteborg igång. Kristian samtalar med, och får frågor av kulturskribenten och skrivarkursledaren Lis Hellström Sveningson.

- Den som skriver skapar en gräns. Min upplevelse av författare är att den som skriver är författare. Varför ska man bedömas på ett annat sätt?

Lis: Vad är berättelse för dig?

- Det är en feg flykt från genrers tyranni. Genom berättelsen kan jag undfly alla kraven på sanning.

Lis: Hur blev du en skrivande människa?

- Jag har tänkt på det, jag har fått frågan i olika sammanhang. Det finns något gåtfullt i det. Det fanns ingen som pekade på det, jag gick i dyslexiklass, sen i obs-klass. I skolbiblioteket började jag läsa i ren tristess.

Kristians mamma sade: Läser man blir man galen, sinnessjuk. (Kristians mamma var själv sjuk.) Han tänkte: Ja, jag gör det, det är värt det. Är hon frisk är jag gärna sjuk. Jag fick läsa snabbt och intensivt, för närsomhelst kunde det bryta ihop och jag skulle bli sinnessjuk. Det trodde jag länge. Jag hade inga andra referensramar.

- Bland mina vänner var det stigmatiserat att skriva, det sågs som ett svaghetstecken.
I punkrörelsen var det däremot ok, där skulle man göra allt själv, och Kristian skrev texter till punkband som han drog runt med.

- Jag har ingen hierarkisk struktur; att nu ska jag skriva poesi, nu en roman osv. Innehållet söker sin form, det får bli vad det blir.

Yarden, en måste-historia

- Allt med litteratur hade förflackats för mig, allt var lika möjligt som omöjligt. Något hade hänt som jag inte upptäckt. Jag skämdes över att jag inte upptäckt det. ”Yarden” blev en berättelse jag måste skriva. Men berättelsen var inte färdig där, ”Och allt ska vara kärlek” hör ihop med Yarden, men allt var inte färdigt då heller, det blev även boken ”En hemstad”.

Kristian fick nio refuseringsbrev av Yarden, av förlag ”som talar om hur ointressant den är”. (Boken vann sedan pris).

- Den är egentligen grunden. Egentligen ska ordningen vara 1 – Hemstad, 2 – Allt ska vara kärlek, 3 – Yarden. Man skriver baklänges.

Foto: Andreas Åhs

Lis: Blir du inte trött?

- Jag blir evinnerligt trött på mig själv, människor runt mig blir evinnerligt trötta. Men nej, jag blir inte trött. Jag är nyfiken. Varje människa är en berättelse.

Lis och Kristian kommer bland annat in på att prata om klassamhället, och Lis ställer frågan: Hur ska litteraturen förändra det som sker?

- Benämna det som sker.

Lis: Vad är vanmakt?

- Vanmakt är att inte få ta plats. Att vilja det goda men bli förhindrad av ett system. Å ena sidan tillhör jag ju ett etablissemang. Jag är vit medelålders man med tolkningsföreträde. Men känslan av vanmakt har ofta varit större.

Lis: Vart tar du vägen nu?

- Jag skriver alltid på flera saker på samma gång, jag blir så lätt uttråkad annars. En dokumentär diktsamling, ”Förvar”. Och en politiskt orienterad textsamling som kommer i januari. Och lite teater.

Lis: Hur mycket planerar du skrivandet?

- När jag började skriva hade jag samma tillstånd som jag nu hittat tillbaka till; att vara fri inför min text. Om jag följer textens flöde kan jag alltid redigera sen, men om jag redigerat först så missar jag vad som skulle kunna hända med texten.

Kristian skriver en handbok om att skriva:
- Vi får lära oss att det inte är farligt att misslyckas.

Kristian tycker att det är bra med skrivarskolor, men att det är svårt att vara en bra lärare i dessa sammanhang.
- Hemligheten hos en bra lärare är att kunna avslöja varje persons språk.

Foto: Andreas Åhs

Metoden med äggklocka

- Jag skriver enligt äggklockeprincipen. Jag skriver alltid varje dag för att inte muskeln ska försvinna. Allt blir inte bra. Varje text jag skriver skriver jag 11, 12, 13, 14 gånger. Det är där disciplinen, och vansinnet, kommer in. Men utan äggklockesystemet hade det inte blivit någonting. Då hade jag varit ute och gått med hunden.

- Jag skriver femton minuter. Sen plockar jag i diskmaskinen, går ut med soporna, etc. Sen skriver jag femton minuter igen. Mellan nio och tre, sen gör jag mellanmål åt min son.

När samtalet kommer in på böckerna om malmöpolisen Nils Forsberg säger Kristian:
- Jag ville stiga in i berättelsen och skriva om det Malmö som jag inte hade tillgång till. Då vävde jag in autentiska namn.

Lis: Hur nära får man skriva om verkliga personer?

- Det var tur att jag inte tänkte på det innan jag skrev.

- Jag kommer alltid att vara i en maktposition, eftersom jag äger min berättelse. Så det gäller att öppna upp för frågor på ett rimligt sätt.

Om sanning

- Man måste bestämma sig, allt är lika sant som det är falskt. Jag redovisar. Det som blir så svart och absurt, i alla fall för mig, var att en reporter ville att min far skulle berätta sanningen om barndomen – det hade inte min far något med att göra – hur skulle det bli intressant med hans åsikt? Men han la ju bara på luren.

- Men att lägga ett obduktionsprotokoll över en berättelse blir absurt. ”Det regnade inte den 17 oktober, då måste allting vara en lögn!”. Därför skrev jag en berättelse och inte en självbiografi.

Nu kommer publiken in i samtalet med frågor:

Hur sätter man igång att skriva en bok?

- Man sätter sig ner och skriver. Det är det enda svaret som kan finnas. Och nej, man har inte alltid den tiden, men en kvart om dagen, så har man sedan en bok. Disciplinen, det är där de flesta brister. Och någon gång under processens gång så vinner självtvivlet, sånt händer. Det ingår i hantverket. Man måste bestämma sig och sedan hålla fast vid det. Som när man ska ta ett bälte i karate. Träna, och först sen kan man ta nästa bälte.

När vet man att det är klart?

- Det vet jag egentligen inte. När jag inte orkar titta på texten längre, utan går vidare med en annan text. Också där måste man bestämma sig, och så släpper man den och så får den vara som den är. För färdig blir man väl aldrig, det är en pågående process.

- Jag har alltid en god vän som följer med i mitt skrivande, som läser och påpekar, dels konkreta detaljer, men även strukturella. Sen har jag en förläggare som också kommer med synpunkter som jag tar fasta på. Ett kritiskt samtal. Vill jag att det ska bli läst på specifikt sätt – har jag inte lyckats, ja, då får jag justera in den, för jag vill ju att den ska bli läst. Det får vara prestigelöst.

 Varför dyker Job upp så mycket i ditt skrivande?

- Den obegriplighet som fanns kring min mor, och det skräckvälde som fanns inom henne. Hon skrev, brev, för att lägga fram sin sak. Jag läste och tänkte: Men herregud, det här är ju konstigt. Det var grafomani. Hon blev Job – däri fanns Job – därför började figuren Job dyka upp. Job lägger fram sin sak. Jag lägger fram min sak. Vår sak. Vår klassresa måste vara vår, och inte individernas. Men jag är ju inte Job, men det är så jag tror att jag har intresserat mig för honom. Men så är jag ju kristen också.

- Att växa upp som jag gjorde – jag fick kämpa för att bli kristen. Jag kan inte säga att den dagen, då klev jag ut och var kristen – det var en process. Men jag har varit teologiskt intresserad i 20 år.

Är man som författare en betraktare eller medverkare?

- Att vara båda är möjligt genom att skriva. Det var därför jag skrev Förvaret. Jag kan inte svara på om det är rätt eller fel. Fungerar det, är det rätt för mig. Fungerar det inte blir jag en förövare, en profiterare.

Tänker du att någon lyssnar, när du skriver?

- Ibland har jag föreställt mig faktiska människor, men när jag skriver kan jag inte tänka mig ett kollektiv som möter upp. Men jag vill moraliskt kunna stå till svars, och svara på frågor. Jag tror att många stupar på dessa frågor, som inte har något sammanhang att dryfta etiska aspekter i.

Kristian vill också uppmana till att inte ge upp när alla säger ”Ska du sitta där och skriva, vad blir det av det?”. Han tror att det är en kvinnofälla.

Foto: Andreas Åhs, bearbetning: Sofie Jansson

Imorgon (2/10) kl. 12.00 är det invigning av det nya Litteraturhuset i Göteborg. Litteraturhuset är tänkt att vara en mötesplats för människor med litteraturintresse. Där kommer att ges skrivarcirklar, författarsamtal. Det kommer att bjudas in till debatt och diskussion. Det kommer även att finnas ett showroom för böcker och litterära tidskrifter. Fokus är dock tänkt att vara just på möten, och lokalen är belägen i Lagerhuset vid Järntorget (Heurlins Plats 1).

Förutom ett antal författarsamtal anordnas i oktober även Skrivstuga för kvinnor med WikipediaSlut på mansdominansen. Lär dig skriva, redigera och förbättra Wikipedias artiklar.” Drop-in, ingen föranmälan. Onsdag 9 oktober kl 18.00.

Litteraturhuset har en något informationsfattig ”hemsida” hos Göteborgs stad. De går även att hitta på Facebook där det verkar vara lättare att hitta information om kommande evenemang. Deras Facebook-profil är dessutom publik, så du behöver inte själv ha ett fb-konto för att komma åt informationen.

Vi kanske ses där i höst?

Just i skrivande stund pågår ett NuCafé, arrangerat av Teater Nu, som själva skriver ”Här har du som skriver en möjlighet att höra hur dina texter låter när de läses av någon annan, få respons om du så vill och diskutera dina texter med andra textintresserade.” Det är såklart för sent att skicka in några texter till det här caféet, men håll utkik efter fler tillfällen i framtiden!

Om ett par veckor är det dags för Göteborgs poesifestival.

Sen är det inte heller långt kvar till Bokmässan. Men innan den drar igång kan det vara bra att ha skickat iväg sitt bidrag till Umeå novellpris 2014.

Längre fram i höst kan hugade novellskribenter skicka in bidrag till Steampunkantologin.

Själv kommer jag (Sofie) att dyka ned extra mycket i texter det närmaste halvåret, genom kursen Att möta det nya – om samtidslitteratur och textsamtal.

Det kommer att bli en spännande höst!

Michelle Paver - Foto: Sofie Jansson – Att göra research är mycket roligare än att skriva själva boken! utbrister Michelle Paver glatt och fortsätter: Boken är klottriga anteckningar i en enda röra, och du måste på något sätt få allt det du researchat och alla dina tankar i någon form av ordning. Själv skriver jag allt för hand, och sedan knappar jag in det på en uråldrig gammal dator, sparar det på floppy-disk och lämnar över till min förläggare.

Michelle Paver har sålt 2,5 miljoner böcker, hon är översatt till 35 språk. Och hon är berömd för sin research.

- Jag vill att läsarna ska känna att de är med om äventyret, och därför känner jag behovet av att själv uppleva det som karaktärerna är med om. Researchen är otroligt viktig för att ge berättelsen liv och jag lägger in detaljer av det som jag själv var med om. Ibland kan även research ge mig nya idéer.

- Jag har utsatt mitt liv för fara på grund av research, men det var inte meningen. En gång, på Grönlands sydkust, det var sommar och efter att jag hade kollat guide-boken – inga polarbjörnar i området – så jag tog en lång promenad. Så såg jag en vit prick en bit bort, en polarbjörn som sedan reste sig på bakbenen. Jag har aldrig varit så rädd, för dem är vi ett byte. Men jag tänkte rationellt: vinden blåser mot mitt ansikte, och jag tänkte, det räddar mig, och jag vände och gick långsamt därifrån, Jag ville inte springa av rädsla för att björnen då skulle upptäcka mig. När jag var tillbaka i säkerhet igen var jag mycket arg på guide-boken, men när jag tittade närmare i den såg jag att det stod ”virtually no polar bears”. Så det är viktigt med detaljer.

Michelle Pavers tycker också att göra research är en bra förevändning från att få en skön paus från förläggarna.

Men det är bara ungefär en procent av all research som tillslut hamnar på någon av sidorna i själva boken.
- För jag vill att läsaren ska tänka själv, och inte blir alldeles överlastad av detaljer, så jag kan inte ha med allting. Men ofta ger researchen idéer till hur mina karaktärer tänker. Och jag vill inte undervisa läsaren. Ofta när jag skrivit färdigt en bok tänker jag: Ja, jag fick med precis de detaljer jag ville ha med! Men ibland, när jag läser mina research-anteckningar så hittar jag saker som får mig att tänka: Oooooh, det här hade varit så bra att ha med! Men då får det kanske bli i en annan historia. Det tar ungefär ett år för mig att skriva en barn/ungdoms-bok, just för att jag gör så mycket research, avslöjar Michelle.

Michelle Pavers vill inte kalla sina böcker för fantasy. Hon försöker alltid ge rationella förklaringar till de upplevelser karaktärerna har som är av mer andlig/magisk natur. Som t ex uttorkning, rökförgiftning, något de ätit. Det finns inget hon skriver om som är helt otänkbart.

gammalt yxhuvud - Foto: Sofie Jansson
Michelle Paver visar upp ett 6000 år gammalt yxhuvud från Sahara.

 - Jag tror inte på andar och sådana saker, jag är ateist. Men jag tror på hjärnans föreställningsförmåga. På den tiden jag skriver om, fanns det mycket färre människor, och de levde mycket närmare naturen.

- Jag kallar mina böcker för äventyrsböcker. Jag vet att det är lite långsökt att kalla dem för reality, men det är historisk reality. Inget av det som händer i dem är helt fysiskt omöjligt att det skulle kunna ske. Inget i dem skulle inte ha kunnat hänt. Det skulle vara så mycket lättare att stoppa in lite flygande hästar och hitta på saker, men jag skulle inte tro på dem då, jag skulle inte kunna skriva det. Jag skriver från karaktärens point of view. Fantasy eller reality kan det upplevas som utifrån var du befinner dig när du betraktar berättelsen.

- I barnböcker är karaktärerna den absolut viktigaste ingrediensen, sedan handlingen, och sen bilderna, detaljerna och miljön, tycker Michelle Paver.

Erlend Loe och Mikael Niemi.
Erlend Loe och Mikael Niemi.

Arto Paasilinna och den finska humorn stod i fokus på ett av bokmässans seminarier på fredagen. Norrmannen Erlend Loe och svenske Mikael Niemi berättade om sina möten med Paasilinna, sin relation till finsk humor och hur de inspirerats. Samtalet leddes av kulturjournalisten Sanna Posti Sjöman.

För Skrivas läsare kanske det mest intressanta var när samtalet kom in på hur bokidéer föds. Sanna Posti Sjöman återberättade hur Arto Paasilinna beskrivit det då hon intervjuat honom i hans hem för några år sedan. Han bad henne att blicka ut över sjön utanför, och tänka sig hur en elefant plötsligt reser sig ur vattnet och börjar stiga upp ur sjön. Så börjar det, hade han sagt, och berättandet tar vid när elefanten stigit ur vattnet.
- Vi har en stark självcensur, sa Mikael Niemi. Det gäller att inte trycka tillbaka elefanten när den dyker upp i vår fantasi.
Att komma förbi vad jag skulle kalla den inre kritikern är en stor del av arbetet, enligt Niemi.
- Man kan ju redigera bort det i efterhand om man gör bort sig eller blir för privat. Det gäller att vara förlåtande mot sig själv, och inse att jag är som jag är.
Det är något Mikael Niemi tycker blivit lättare med åren.

Även Erlend Loe pratade om hur hans berättelser kommer till. Det är en process som löper över 2-3 år, sa han.
- Jag har lärt mig att plocka upp allt som kommer i min väg. Jag noterar mycket, tar vara på urklipp, skapar en samling.
Ur detta till synes spretiga stoff kan sedan historierna växa fram.
- Det är sällan jag börjar med en hel idé, även om det händer i undantagsfall.
Processen pågår istället i bakhuvudet och byggs sakta på medan han arbetar med annat.
- När den väl är färdig tar det ganska kort tid att skriva, för jag har redan jobbat med materialet, sa han.

Panelen försökte sig på att definiera den finska humorn. Ett viktigt inslag är att ha ett pokerface i skrivandet, att inte röja roligheterna i förhand.
- Paasilinnas sätt att arbeta med understatement handlar mycket om språket han använder. Han dämpar det humoristiska, och då blir effekten större, säger Erlend Loe.
- Det ligger en farlighet i den humorn. När man nästan inte vet om avsändaren är på det klara med om det den sa är roligt.
Mikael Niemi berömmer i sin tur Erlend Loe för hans pokerface. Norrmannen förklarar att det inte handlar om en teknik, utan snarare något som stammar ur en naturlig blygsamhet. Men även att han märkt att det fungerar väl.
- Jag har lagt märke tillatt roliga personer är på det sättet. Särskilt med finnar. De är extra mystiska och ofta väldigt dystra. Och så plötsligt kande säga fantastiska saker, sa Erlend Loe.

”Ibland känns det som att jag stänger hjärnan, och öppnar öronen och så lyssnar jag till det som kommer ur munnen och blir förvånad, och så tänker jag på det i flera år sen.”

Vi är här.
Vi lyssnar, iakttar, surplar i oss.
Sedan ska vi bearbeta, tankefixa, redigera.
Efter det kommer avtryck av intryck.
Vi ses.

#1 – Vill du skriva en glödande dikt som publiceras på tändsticksaskar? Ta i så fall en titt på Solstickans tävling.

#2 – Barncancerfonden ordnar en skrivtävling med deadline 1 augusti. 7000-1000 tecken. Ung som gammal får vara med.
Såhär skriver de: ”Tillsammans med vår nya ambassadör Camilla Läckberg anordnar vi en skrivtävling där vi söker berättelser ur verkliga livet på temat barncancer. Du behöver inte själv ha varit sjuk, utan kan lika gärna vara en farmor, granne, kompis eller kanske syskon till någon som drabbats. Det viktiga är att du har något att berätta.”
Mer om tävlingen och hur du skickar in bidrag hittar du här.

Mörkersdottir förlag har just nu en pågående novelltävling, där det handlar om att skriva en novell utifrån temat DEMONER (att tolkas fritt). Novellen får vara av valfri längd, priset är fem valfria böcker ur förlagets utgivning, och deadline är 15 maj.

Låter det som något för dig? Bekanta dig mer med tävlingen och läs om hur du deltar här.

© 2013 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha